Vi har varit på turné, en tripp på västra Kreta

[Ylva A]

Vi har varit på turné, en tripp på västra Kreta
När Ylva fyllde 75 för dryga året sedan, fick hon i present av mig en biltur till Chaniáregionen. Under pandemiåret ville vi/kunde vi inte. Nu i maj har vi pga. kyligt väder avvaktat färdstarten. Utan djupgående planering gav vi oss iväg den 16 maj vid lunchtid. Innan dess hade vi tack vare Ylvas planeringslista fyllt två små väskor huvudsakligen med hennes kläder och krämer + mina mediciner. På fm hade vi hunnit med gymbesök, massage, tandläkare och bilservice.

Första stoppet var redan bestämt. Inte hela vägen till Chaniá utan ett säkert kort på vägen, Zarós. Det var fyra år sedan vi besökte byn och Ylva hade bokat Kéramos hotell via telefon för 40 € per natt. Bilfärden dit var vacker i rödrosa och gula färger av den endemiska klövern och den rikligt blommande ginsten. På Kéramos tar inte kiria Katerina längre emot gästerna, men hon mår fortfarande bra. Efter installationen på rummet gick vi en em-tur och kunde konstatera att skylten Alepóu (räven) inte längre fanns på kafenion. Omnämnt i ”en tripp på mellersta Kreta” från 2018. Det visade sig att han slutat för två år sedan och kaféet drivs nu av en kvinna, 55. Vegera, tavernan som ligger mitt emot, erbjöd buffémat nu. Kanske inte av samma kvalitet som rätterna förr. Mormor jobbar nog inte längre i köket, men vi träffade och pratade med henne. Vi tog en sängfösare på f.d. ”Alepóu”, men de flesta gubbarna gick hem tidigt nu.

Efter Kéramos, numera bantade frukost, startade vi bilen 09.20. Väderrapporten hade ändrats och regnet, som skulle komma i väster på lördag, skulle nu i stor mängd starta redan på torsdag. Hur skulle vi kunna se så mycket som möjligt av regionen, om vi inte reste genom den? Slutmålet för dagen var Kastélli Kíssamo. Vi hade redan beställt övernattning på hotell Castell. I Kíssamo (mycket fri översättning: kyss mig eller min kissekatt) hade vi övernattat vid några tidigare tillfällen och vi ville uppleva lite mer där. Vi bestämde oss för att ta kustvägen och bort mot Chóra Sfakíon och sedan upp mot Chaniá. Det blev en dryg träning av ben och armar innan vi klarat av alla kurvor. Chóra Sfakíon har växt över alla gränser och har ingen likhet med mina och sönernas upplevelser från 1980. Vi kunde inte ens förmå oss att ta en öl där, utan vi körde vidare och delade istället på en Alfa, där Imbrosravinen startar. Där var det lugnare. Under färden blev det några felval av väg. Råd på Kreta: Stanna bilen och diskutera vilken väg ni skall ta. Räkna inte med att det finns vägskyltar. Har de en gång funnits i detta område, är de endera urblekta, felvända eller sönderskjutna. Jag gladdes när vi nådde huvudvägen och var framme på hotellet kl. 15 efter 26 mils körning.

Vi blev mycket väl mottagna på Castell av en hippiedressad kvinna, Katerina. Det centralt belägna hotellet ligger vid ett torg mitt emot det arkeologiska muséet. Efter promenad (inkl. ouzo) i sol och värme, gick vi på kvällen till den strandtaverna, som receptarien tipsat om. Pixída, skulle ha god fisksoppa och det stämde. Där blev det fler grekiska konversationer, eftersom vi var de enda gästerna och ägaren och de två servitriserna var alla pratglada. Ett antal personer passerade, både turister och ortsbor, men inga stannade. Så här löd förklaringen: Under juli-augusti är tavernan smockfull, mest av Aten- och Thessalonikibor, som efter ett stressigt år fortsätter att varje kväll semesterstressa i stora grupper. De har vanligen köpt semesterhus. Ortsborna tycker att tavernaägarna tjänar tillräckligt då. Fisksoppan med sallad och vin kostade 42 €. Jag följde Ylva hem, låste in henne på rummet och gick själv ut till en bar, där jag redan frågat om möjligheten att se PL-matchen Liverpool-Southhampton. De övriga gästerna var bara intresserade av ”farliga drycker”, så jag var den enda som såg fotbollen.

I min planering ingick också resa till och övernattning i en by. Efter lunch på den näraliggande kafenion Sweet house (23 €) tog vi den västliga vägen ner mot Elafoníssi. Vi mötte endast ett fåtal bilar och i vår färdriktning mot söder, blev jag inte stressad av bakomliggande. Turisterna från Chania tar den snabbare inre vägen. Vi drack mycket utspädd apelsinjuice för 5 € i Kefáli. Där vände vi mot norr, för jag hade läst att Elos och Topólia skulle vara vackra och speciella byar och Katerina hade pratat gott om Topólia. Ja, den frodiga växtligheten med höga träd bl.a. kastanjer var härlig, men byarna tilltalade inte Ylva. Vi återvände till Kíssamo för överläggning (med många mötande bilar mot Elafoníssi). Regn i mängd skulle väntas dagen efter. Det kanske är bäst att röra sig hemåt! ”Jag minns”, sa Ylva, ”att vi en natt har bott över i Vrísses. Vi åker, fast det är långt dit.” Resultatet blev: Inga övernattningar fanns för 1 natt, men byn verkar trevlig. En kaféägare föreslog istället Georgópolis, dit vi for. Efter en promenad i värmen hittade vi ett hotell i centrum, Nicolas, en bit från hotellgettot vid stranden. Klockan. hade nu hunnit bli 15 och magen behövde påfyllning. Det blev papotsákia på taverna Míthos av mycket god kvalitet för 32 € inkl. varsin Amstel. På kvällen orkade vi inte med någon mat, utan tog 2 ouzo var hos Stélios för 12 €. Ingen mezé, bara nötter. Det var mängder av turister ute, som tittade på andra turister och de flesta var ”i den sista åldern”!

På natten kom spöregnet, men vi sov ovanligt länge och hörde inte åskan. Det var skurar även på morgonen, när vi intog frukost. Den levererades av Rita Margarita, albanska från kafenion mitt emot hotellet för 23 €. Glad, trevlig och pratsam berättade hon, att hon till fots kom till Kreta för 30 år sedan. Hotellet kostade 40 € och vi fick av ägarinnan tips om närheten till sjön Kóurnas bara 1½ km bort längs den gamla vägen. Kóurnas är öns enda insjö, men beroende på alla våra svenska sjöar, har vi inte lockats dit. Nu var vi så nära, så vi passade på trots det molniga, blåsiga och tråkiga vädret. Flera bussar släppte av 100-talet turister som denna dag inte hade mycket att se, troligen bara att sitta på en taverna i väntan på bussen hem. Som annan tröst fanns en stor mängd keramikbutiker i sluttningen ner mot sjön. Ylva utökade sin sköldpaddssamling. Vi tog bilen och åkte till byn Kóurnas, som vi, trots att vi bara passerade, fann vara charmfull. Kanske en framtida övernattning?

Vi tog oss ut på National Road och bestämde under färden, att vi skulle åka upp i bergen till byn Drosiá, som vi inte besökt sedan 2012. Jag skrev om detta besök under Resebrev till Paleóchora då. Nu var det nya ägare till tavernan Tzibléris, men maken Georgos till f.d. ägaren satte sig i tavernan och vi kunde berätta för honom och nya ägaren om våra tidigare upplevelser där. En härlig middagsmåltid följde. Den f.d. ägarinnan Regina kom. Det blev ett kärt återseende med henne och en lång pratstund, innan hon måste ut på sitt nya jobb som chaufför av skolbussen. Ett kg lammkött grillades och avnjöts, en palikári (i detta fall en fåraherde) dök upp, som vi också samtalade med. Vi köpte med oss 4 kg ost och fick som gåva 1 liter raki. Lunchen kostade 35 € och hälften av köttet tog vi med oss hem.

Efter 75 mils körning, 4 övernattningar med en kostnad av c:a 600 € samt förändringar av färdrutten blev ändå resan lyckad. Målet med resan var inte att se badstränder eller muséer, utan att få uppleva sociala kontakter. Det lyckades vi med, över all förväntan. En lustighet var den turistkarta vi fick på hotell Nicolas. Varken Réthymnon eller Chaniá fanns med, bara storleksmarkerade. Det kanske inte spelar någon roll? Det händer ju, att någon man träffar säger: ”Jag var på Kreta härom året”. ”Var någonstans”? ”Jag kommer inte ihåg, vad det hette”! Tråkigt nog med Chaniáområdet är, att det ligger så långt bort från oss. Vi har dock tidigare besökt många av de välkända platserna.

Med ökad ålder minskar vår förmåga för nästan allt i livet. Huvud och kropp får förminskade möjligheter! En del saker vi älskar att göra, får vi t.o.m. sluta med. Jag skrev i mitt första månadsbrev, att jag aldrig skulle kunna behärska språket. För oss har den förmågan dock ökat för varje år. Jag vet inte hur många gånger under resan, vi fått höra: ”Så bra grekiska ni pratar”, och vi har pratat mycket!

Jannis och Ylva