Roadtrip från Parga

[Zoega]

Eftersom jag fick god kritik från mitt första försök till en kort reseberättelse, Måste ha något att längta till så lovade jag mig själv att återkomma med en berättelse om den senaste turen.

Varning: Wall of text

Kortversionen:
Jag åkte till Parga i juni, hyrde scooter, åkte runt som sjutton, såg mycket vackert och hade bra väder.
Jag hade en kalasbra semester!

Långversionen:
Jag är ingen Greklandsveteran, har gjort ett antal turer till Samos och nu för tredje gången till Parga. Att ligga i solen på en strand kan vara toppen, en timme eller två i alla fall, sen är jag uttråkad och då är Parga perfekt! En promenad till Agia Elini eller Lichnos eller Ali Pachas ruiner är en bra bot mot rastlösheten. Men ibland räcker inte det, då blir det scooter och längre utflykter. Meteora har det blivit de tidigare gångerna och då inte längs motorvägen och inte den kortaste vägen heller, en heldag dit, sen en titt på klostren och sedan en lång heldag hem. Eller ett varv runt Lefkas, fantastiskt vacker ö, eller bara lite beach-hopping med moppe. Flest bad på olika stränder på en dag liksom…

På hemvägen efter mitt första besök pratade jag lite med stolsgrannen, som också varit där i två veckor. Frågade om han varit i Parga hela tiden eller om han varit ut på någon utflykt någonstans. När han svarade att han varit runt en hel del eftersom han hade svårt att ligga still på stranden, en gång hade till och med varit till Valtos beach…
Då insåg återigen att alla är inte som mig :-)

Iallafall, en lördag i början av juni var det dags igen. Tack vare att Banverket planerade banarbeten längs min resväg så var enda alternativet ett tidigt tåg till Arlanda till ett rejält tilltaget pris dessutom. När tidningarna började skriva om kökaos, missade flyg och att man ska komma i mycket god tid kändes det lite bättre. Fick även höra att den vanliga stora securitykontrollen var stängd för ombyggnad vilket inte direkt kortade ner köerna. Kompisen hade veckan före ställt sig i kön i höjd med McDonalds... Men 6 timmar före takeoff är i vilket fall personligt rekord.
Jag fegade ur och köpte mig ett fast-track pass för att slippa vara ängslig… På måndagen före avresan såg jag att nu fanns alla normala avgångar tillgängliga och funderade lite över om jag skulle boka om till en lite senare avgång men kom fram till att det får vara som det är.

På tisdagen fick jag ett SMS som avslöjade att mitt tåg var inställt! När jag skulle boka om visade det sig att alla avgångar till Arlanda var inställda. Slutade med ett tåg som gick en underlig väg till Stockholm och sedan flygbussen till Arlanda. Funkade det också men en timme tidigare avgång och en dryg timme senare ankomst gjorde att jag nog inte var den piggaste resenären på Arlanda den dagen.

Jösses vad folk! Tungt beväpnade poliser utanför. Förvisso rätt korta köer till security men jag skulle ju checka in och lämna väskan först. Fattar inte poängen med att checka in online när jag ändå måste till automaten för att skriva ut bagagetag och boardingkort… Ingen kö vid automaterna så efter att ha taggat väskan köpte jag lite fika och satte mig i solen utanför, en hel del poliser men ändå ganska lugn stämning.

3 timmar före avgång gick jag för att ställa mig i kön till bagageinlämningen, tänkte att jag skulle vara en av de första…
Jo, tjena! Vilken kö! Helt absurd! Men efter drygt 1½ timme kunde jag lämna väskan och ställa mig i kön till security. Jag hade ju fast-track och det var inte speciellt lång kö, men vilken tid det tog! Nästan bara barnfamiljer före mig och det tar ju tid. Dom som jag stått tillsammans med i bagagekön passerade mig i den vanliga securitykön… Nu var jag aldrig speciellt stressad eftersom jag upptäckt att flyget var 45 minuter försenat. Fördelen var ju att när allt var klart så var det bara att besöka toan och gå till gate´n. Han inte ens med den viktiga semesterölen.

Fick middag på flyget som smakade riktigt bra men jag hade beställt mat mest för att ha något att göra en liten stund eftersom det är så trist att flyga även det bara är drygt 3 timmar.

Landade i mörkret och känslan att kliva ut på plattan, efter den senaste veckans kalla regn och ruskväder, är helt obetalbar. Äntligen! Min väska kom som den skulle och transferbussen gjorde vad den skulle. Blev avsläppt i korsningen, tackade för skjuts och promenerade ner till hotel Paradise vid 00:30 där jag bokat 3 nätter. När jag passerade Top Cafe, straxt före hotellet, satt en vän och hojtade! Hon lovade att beställa en stor Alpha medan jag checkade in, jag har fantastiska vänner!:-)
Eftersom vi inte träffats på ett halvår så stängde Top Café för tidigt och vi gick ner på Captain’s som istället stängde för sent…

Tog faktiskt lite sovmorgon nästa dag och efter frukost promenerade jag över till Valtos för ett snabbt dopp innan jag gick upp till Mike´s bar för lite kaffe och juice, och en flaska vatten. Sedan tog jag faktiskt en liten tupplur innan det blev en Pita gyros och jag gick upp och hälsade på min vän och det blev återigen onödigt sent.

Det blev ingen tidig måndagsmorgon heller så när frukosten var avklarad gick jag upp till Hercules och hämtade en 125 cc scooter, sliten och långt ifrån ny med många mil men väl underhållen. Provturen gick till Agios Giannakis beach för ett dopp, en tur till den gröna sjön där jag klättrade upp i det något vingliga utsiktstornet.




Fortsatte till Sarakiniko beach för att blöta ner mig en gång till. Sedan tog jag en riktigt usel väg till St. Sostis kapell som jag gillade starkt.


Tittade till stranden straxt nedanför, enda besökaren var en naken karl så jag bestämde att det fick vara slutbadat för idag. Åkte upp till Ali Pashas fästning och eftersom jag var ensam där passade jag på att foto lite med drönaren.
Eftersom jag själv tycker det kan vara störande när någon annan håller på att flyga omkring med drönare så försöker jag undvika det när det är folk i närheten. Nu fick det räcka för idag så jag parkerade utanför hotellet, hängde en stund vid hotellpoolen och vi avslutade kvällen med en fantastisk Kleftiko på Top café.

Så var det då dags att åka iväg på min roadtrip, packade ihop allt i en stor drybag och en liten dagtursrygga som hamnade under sadeln medans den större bagen spände jag fast på pakethållaren och passagerarsadeln. Perfekt tyckte jag tills första gången jag skulle tanka. Det blev ju en del extraarbete för att få upp sadeln så jag kom åt tanklocket… Nå, det fick jag in snitsen på så småningom.

For norrut på småvägar mot Ioannina men passerade straxt söder om staden, fortsatte längs underbart kurviga vackra vägar till Γέφυρα ΤΣΙΜΟΒΟΥ (hittar ingen översättning…) och vägen upp från den dalen är himmelsk om man som jag gillar kurvor.


Siktade mot Kattaraktis vattenfall men någonstans blev det något missförstånd mellan mig och Ulla och när jag insåg det kändes det fel att vända, jag hade redan bokat hotell och det var en bit dit så jag fortsatte.

Jag använde Google maps för navigering med hörlurar i hjälmen och telefonen i fickan. Röstnavigeringen växlar mellan två kvinnoröster och jag kallar den lite tjurigare rösten för Ulla och den lite vänare för Lena. Vi var lite osams ibland men det blev alltid bra till slut.

Körde genom utkanten av Ambrakia och fortsatte ner till lilla Menidi och checkade in på hotellet, fick ett jättefint rum med takterass och havsutsikt. Fräschade till mig lite och gick ut matjakt längs strandpromenaden. Som vanligt en lång starndpromenad kantad med restauranger och tavernor, nästan allt öppet men inge folk. Helt ensam på gågatan, inte ens alla matställen var bemannade och vid stranden fanns det totalt kanske 10 personer. Kändes lite spooky faktiskt.
Tog en Mythos i bortre änden av gatan med en servitör som kunde ett ord engelska, Hello. Vi försökte ändå föra något slags samtal och jag tror nog att vi lyckades förstå varandra rätt bra, men jag vet ju inte säkert…
Stannade till på en familjerestaurang där jag chansade lite och beställde pizza och det gick ju bra även om inte heller dom kunde någon nämnvärd engelska. Vid 9-tiden promenerade jag tillbaka till hotellet utan att möta någon men nu stod det flera servitörer längs gatan och rökte så helt dött kan det inte ha varit.

Onsdag morgon vaknade jag tidigt och vid soluppgången gick jag ner och tog ett uppfriskande dopp i havet och på vägen tillbaka mötte jag faktiskt två tyska damer som var ute i samma ärende. Jag var alltså inte enda turisten i byn!
Vid utcheckning från hotellet fick jag en extra vattenflaska och en liten burk oliver medans ägarna pratade på om något jag inte ens kunde gissa mig till…
Dagens huvudmål var vägen mellan Patiópoulo och Perdikáki som jag läst om på [www.dangerousroads.org] och den började bra, en grusväg som slingrar sig brant uppåt för att sedan plana ut och gå längs bergsidan med ett stup längs andra sidan, fantastiskt vackert.


Men sedan försvann vägen in i skogen och blev fruktansvärt dålig, det hoppade, studsade och gick oerhört långsamt. När jag äntligen kom ut till asfalten igen firade jag genom att svänga åt fel håll.
Just här gjorde det inget för där jag vände var utsikten fantastisk och jag blev kvar en stund.


Tog sedan rätt väg nästan rakt söderut, passerade genom en större stad med dryg trafik och plötsligt råkade jag svänga ut på motorvägen. Tänkte att eftersom jag ändå låg lite efter i schemat kunde jag väl klämma några mil. Men med en hoj som låter plågad över 80 och med en toppfart på 105 kan jag inte komma på något som är tråkigare än att åka motorväg. Vid första avfarten bet jag ihop men vid andra avfarten fanns det inga alternativ längre utan jag svängde av, kollade kartan och google föreslog en mindre väg som inte heller skulle bli någon betydande omväg. Taget.
I början var den tvåfilig, kuperad och böljande jättemysig, sedan insåg jag att den bara blev smalare och smalare för att till slut bli grusväg och mycket uppför. Detta utan att jag passerat någon by, hus eller avtagsväg…
När vegetationen glesnade insåg jag att det var ett rekordeligt stup bredvid vägen, passerade med hjärtat i halsgropen några jordskred där jag inte vågade stanna för att fota, kände mig glad över att jag inte skulle behöva åka samma väg tillbaka. Sedan blev vägen faktiskt lite bättre och jag kände mig rätt nöjd. Stannade och fikade under ett träd för solen brände på rätt bra nu och två kurvor efter min fikaplats möttes jag av ett jordskred de lux.



Funderade länge om jag skulle försöka baxa hojen över eländet men bedömde att även om jag kan vara sjukt envis så skulle jag inte lyckas, det fanns inte plats helt enkelt, dessutom var djupet på diket lite utanför min komfortzon. Bara att vända alltså och upp på motorvägen på samma plats som jag lämnat den 2 timmar tidigare.
Snart kunde jag skymta Rio Antirrio bron och där svängde jag av motorvägen och fortsatte längs kusten på en ganska trist men vacker väg till Delphi där det blev ett litet hotell mitt i byn. Hade väl tänkt att gå bort till ruinerna redan ikväll men jag kände mig lite trött och hängde kvar i byn istället. Fantastisk utsikt från verandorna i byn!

Nästa morgon blev det frukost på ett lite Café i byn innan jag fortsatte till ruinerna.

Nu stekte solen och det var massor med turister så trots att jag betalat 12 euro i inträde blev jag inte långvarig utan fortsatte på småvägar till Loutraki som ligger vid norra änden av Korintkanalen. Hängde en stund vid södra änden, käkade en tråkig souvlaki vid en intressant sänkbro. Jag ville hemskt gärna fota ett stort kryssningsfartyg mellan kanalens djupa väggar men det gick upp för mig att kanalen var stängd för reparationer efter ett jordskred förra vintern. Åkte tillbaka till Loutraki och hängde på inneställena vid vattnet.

Fredag morgon lämnade jag Loutraki, for över kanalen och körde halvstora vägar söderut till Monemvasia där jag fick ett rum med utsikt över ön. Otroligt vackert och imponerande, ett av de ställen där iallafall jag inte kan förmedla det jag känner inför denna klippa och lilla by. Mysig!


Nästa dag åkte jag västerut tills jag hittade skeppsvraket Dimitrios som trots att det bara är en rostig gammal båt ändå är väldigt vacker.


Efter det bad och fotostoppet styrde jag norrut till Sparta där jag utan att stanna svängde upp mot bergen. Och där, precis där bergen börjar ligger Mystras. Ännu en ofantligt mysig liten by. Tog moppen upp till fortet och gick omkring länge i alla trappor innan jag satte mig på torget mitt i byn, käkade lite och satt länge och bara kollade på livet i byn. Kom faktiskt lite regn också.


Efter Mystras tog jag den oerhört vackra balkongvägen mot Kalamata. Än en gång slås jag av naturens skönhet och hur vägarna bara förstärker skönheten.




Undviker Kalamata så gott jag kan och tar söderut igen ner till Koroni där jag hittar ett rum precis vid vattnet bredvid hamnen, utmärkt wifi så jag kollar på F1 på balkongen innan det blir promenad och middag.

Måndagen blir blandade vägar nästan rakt norrut, utom när jag försöker gena över ett berg och får till en gigantisk felkörning…

men vägen jag fick se två gånger var iallafall vacker och jag kom ju rätt till slut.
Utanför Patra vid foten av Rio Antirriobron hittar jag ett enkelt hotell där ägarparet bott i Sverige i 15 år, deras barn är födda där och de blir jätteglada nu när de får träna på sin svenska.


Nu är det dags att fortsätta norrut, gör mitt bästa för att hålla mig på mindre vägar, lyckas inte helt men tar mig till Lefkas, längst ner ligger byn Vassiliki som jag tyckte såg trivsam ut när vi åkte igenom där i höstas. Nu stannar jag två nätter på Argo Apartments med lite förvirring om var jag ska hämta nycklar( i baren på andra sidan vägen visar det sig) Hänger på stranden resten av eftermiddagen och på kvällen går jag till centrum och Fat Boys Burger för en helt supergod burgare. När servitören dyker upp förstår jag varifrån namnet kommer…

Nästa dag åker jag över till Porto Katsiki men naturligtvis kör jag fel och hamnar vid fyren längst ut på södra udden. Helt otroligt egentligen, det finns bara EN korsning där man eventuellt kan tänkas svänga fel… Förmodligen var jag den absolut första att göra det också. Kommer naturligtvis ändå till Porto Katsiki och blir kvar där ett tag.


På kvällen blir det återigen centrum med något vätskestopp på vägen. I hamnen hittar en absolut förtjusande servitris mig och får mig att beställa pasta. När det är lugnt sitter hon med mig och vi pratar om allt möjligt och jag vet inte om det är för att jag är trött, solskadad eller för att hon hela tiden bjuder på olika sorters spritsorter, men när jag till slut måste gå tillbaka är jag helt överväldig av hennes karisma, skönhet, uppenbarelse.
Där och då hade jag kunnat göra vad som helst för henne, idag, en vecka senare minns jag inte hennes namn…

Nåja, nästa dag är det dags att åka hem till Parga och jag har hittat Former radar station of Lefkada som det heter på kartan och jag lyckas faktiskt navigera dit nästan utan felkörningar. Vilket ställe! Radarstation är nog fel ord, jag skulle nog gissa att radiolänk och signalspaning var deras grej, övergiven sedan början på 90-talet och plundrat på allt av värde men vilket ställe.






Jag har turen att få vara helt ensam däruppe men vägen ner till Nidri möter jag många som jag gissar är på väg dit. Är du i närheten så är det absolut värt ett besök, gärna tidigt på eftermiddagen så är chansen större att du får vara där själv.
När jag kommer ner i Nidri blir det glass och kaffe i hamnen innan jag fortsätter genom Lefkas stad där jag provar den längre vägen runt ”lagunen” till brofärjan som är öppen. Kul och se den i funktion och vilka enorma köer det blir direkt. En liten scooter har ju den fördelen att man smiter förbi hela kön utan att någon ens höjer på ögonbrynen.

I den lilla byn man först kommer till kan man ju ta en liten genväg mot Preveza om man vill slippa åka motorvägen och det gör jag, även om vägskyltarna är övertejpade och det ligger betongblock över vägen… Ser inga röda skyltar och blocken är ju dragna lite åt sidan så det kan ju inte vara förbjudet tänker jag.

Nu vet jag att vägen är avstängd för all trafik utom byggtrafik, dom håller på med stor ombyggnad av vägen och den kommer bli fantastisk. Funderar faktiskt varför dom inte stängt av vägen eftersom det är svårt att ta sig fram mellan grävmaskiner och last bilar på sina ställen. Men eftersom dom flyttar undan maskinerna för att jag ska komma fram så måste det ju vara okej ändå.

Det är det inte.


I andra änden av arbetsområdet är vägen helt spärrad av betongblock men med en liten scooter så går det att trixa sig igenom i diket och resten av resan till Parga flyter på helt utan problem.
Tar in på Paradise igen, sen blir det ett par dagar med bad, god mat & dryck med min vän och naturligtvis en rask promenad upp till Agia Elina innan bussen går till flygplatsen.

Jag känner mig världsvan och rutinerad när alla kastar sig av bussen och rusar in till incheckningen för att köa medan jag tar min väska och sätter mig med en mythos på serveringen utanför. När den är tom går jag in och eftersom det nu inte är någon kö checkar jag in och går ut och sätter mig igen för en sista. Inte förrän serveringen stänger och dom plockar in dynorna går jag genom securityn helt ensam och sätter mig inne en kort stund innan det är dags att borda. Smidigt.


Landar vid 02:00 på natten, sover några timmar på Goodmorning och tar tåget hem som även det får åka en omväg på grund av banarbeten.
Utvilad efter semestern? Nja, inte direkt.
Vackert solbränd? Haha, nej. Snarare en sällsynt ful solbränna! Men dom som ser mig blir glada!

Att du har orkat läsa så här långt är imponerande! Men det finns mer!
På youtube ligger en animering från min tracker som jag oftast kom ihåg att starta vid rätt tillfälle.
Revile Tracker
Förhoppningsvis lyckas jag också få ihop en liten mer normal Bildspel/film så småningom...