Dröm är dröm…

[Netwolf]

...och saga saga lyder en känd strof. Men, vad är egentligen gränsen mellan dröm och saga ?

Jag förnimmer solens strålar, den lätta havsbrisen. Sorlet från grekgubbar i skuggan. Tårna som gräver ner sig i sanden, där man sitter i under en strandtavernas filtrerade trädskugga. Den känslan!
Och så dofterna. Lukten av friterat är stark, men vindpustarna för även med sig arom av rosmarin och timjanens karakteristiska bouquet. På gatan bakom hörs trafik och t o m de insipprande dieselavgaserna känns genuina.

Lyckokänslan är stark, när man blickar ut över det azurblå havet och liksom landar i sig själv. Här finns inga måsten och en känsla av allt allting ordnar sig ändå. Vem tänker på elpris o boräntor här? Don’t worry, be happy liksom.
Några timmar på stranden där man försjunker i en god bok och låter sig dras med i en handling långt långt borta. Så gör sig magen påmind och dagens höjdpunkt - lunchen - hägrar. Den intas ju dessutom på grekisk lunchtid. 😀

Sen nån dag senare susar man med hyrbil genom de gröna skogskorridorerna. Givetvis med avstängd AC och nervevade fönster. Doften av tallskog är bedövande och man tar djupa andetag för att fånga allt för att kunna spara till bistrare tider.
Nånstans visar en anspråkslös skylt vägen till en liten by. Man svänger av på den halvgropiga vägen och man undrar om den verkligen leder någonstans. Men alltsomoftast hamnar man till slut i en sömnig liten by. Och visst finns det en liten bytaverna där som serverar förfriskningar. En liten rundvandring görs och den efter den andra photogenica gränden skådas. Bougaenvillean klättrar friskt över hus o tak, åsnor står här och var och i de branta stupen balanserar getter på getters naturliga sätt.
Ja, allt är bara vackert och välkomnande här på triangelgubbens ö.

Jag sitter där på tavernan igen och bara existerar. Rädd för att nypa mig i armen och åter slungas tillbaka till vardagen. Men jag vet ändå att jag måste. Jag måste för att kunna se verkligheten i vitögat. Så jag samlar mod och blundar. Till vågornas kluckande nyper jag mig trevande i armen, tills det gör ont och sakta sakta öppnar jag ögonen igen och inser…

Jag är här
Jag är verkligen här

/Netwolf