Lite sött och lite salt

[sjöborren]

När jag för någon dag sen kom hem och klev in i köket stod min man vid diskbänken med ryggen mot mig. När han vände sig om såg det för en sekund ut som hans händer doppats i blod. På bänken låg kniven …
-Akta! gå inte där, han pekade mot golvet.
- Hur kan det ha stänkt ända hit …nu såg jag vad det var.
Samma morgon hade jag varit hos grannen och plockat surkörsbär, därefter åkt för att köpa syltsocker. Det min man gjorde var att han pillade ut kärnorna ur de knubbiga, rubinröda körsbären.
- Du hade inte haft tålamod med det här sa han då han fyllde sista glasburken med varm körsbärssylt. Han har rätt. Jag tycker om att plocka och äta körsbär: det saftiga mörkröda fruktköttet med en pigg syrlighet tilltalar mig. Däremot är jag inte förtjust i vare sig körsbärssaft eller körsbärssylt (!)
Plötsligt ser jag framför mig: en skål med sylt spetsad med finhackad chili, ett fat med brieost och en flaska portvin. Hmm!

Jag är glad att min man tycker om att skapa i köket - själv är jag behjälplig med saneringsarbetet. Men idag är det jag som står för maten. Inget avancerat men som ändå kräver en viss fingertoppskänsla - potatisen får nämligen inte spricka vid kokningen. Måste sen be min man om lite hjälp eftersom han är en fena på att öppna surströmmingsburkar. Nu fjolårets burk.
Som alltid har vi en god vän med oss vid dessa tillfällen; i kväll är det Olof Peter Andersson eller som vi säger OP.