#1
|
||||
|
||||
Att vara utlänning men inte turist
Lite funderingar så här från utkanten av europakartan... Jag heter Monica och bor på Kalymnos sedan 2003 då min man och jag tog förtida pension. Det är ett idealiskt tillstånd, att vara pensionär! Gott om tid, ingen karriär att slita med, pengarna ramlar in som dom ska. Jag har erfarenhet av Grekland sen 1965 och tröttnar inte på detta kaotiska, irrationella, intensiva land. Som fast bosatt ser man ju lite fler saker än tvåveckorsturisten, och allt är inte så bra. Men som med en älskad person överser man med tråkigare sidor... jag har fått lov att kåsera lite om Kalymnos och annat och börjar idag. Håll till godo!
-Jag går nerför backen och lägger min soppåse ordentligt i tunnan. Över mig, så lågt att jag kan se fönstren,går ett flygplan ner för landning på Kos,några mil söder om oss. Jag tänker på de hundratals turister som just nu sitter med bältena på, väntande på den där sekunden då planet dunsar i backen, den där lättnaden att allt gick bra... Hur dum hade man varit som trott något annat... Snart står de där i ankomsthallen , får tag i sitt bagage , äntligen bär det iväg till hotell och bad och avspänning. Nästa vecka eller veckan därpå ska turen gå åt andra hållet, tillbaka till regniga England eller kyliga Finland, till jobbet i Västerås, till skolan i Dresden. Men jag blir kvar här i värmen! Anna och Laura och Bridget och Katarina, Maria och Helen och Kristina, vi blir kvar här hos våra grekiska män och barn. Det finns en koloni svenskor och kvinnor från andra länder som har bosatt sig här för gott , och några av dem har jag lärt känna ganska väl. Det är duktiga tjejer, hela gänget. Att vara utlänning men inte turist har sina sidor här som på andra håll. Till exempel blev man förr, jag menar på sextiotalet, betraktad som lättfångad dumbom av grabbarna, som en fräck konkurrent av tjejerna, som en olämplig sonhustru av mammorna. Vi som bosatte oss här då fick anstränga oss ganska mycket för att visa att vi inte var så dåliga som ryktet sa. Åtskilliga flickor gav upp och återvände till nordeuropa. Kanske följde mannen med och fick i sin tur känna på fördomar och förakt. Visst lever fördomarna kvar, men man har lärt sig att inte säga högt vad man tycker! -Som svenska får jag höra att engelskorna var värst... Idag möter jag bara positiva reaktioner, i all synnerhet som jag kan språket bra. Samma fråga återkommer alltid: Vad tycker jag om Kalymnos? Är det bättre här än i Sverige? Är det mörkt och kallt hela året i Sverige? Sitter folk inomhus för jämnan i Sverige? Man undrar vad turisterna har sagt om sitt hemland egentligen! Vi träffas ibland, vi bofasta utländskor , suckar över sakernas tillstånd eller skrattar åt någon komisk episod. Vi pratar engelska och svenska, och det är ett virrvarr av små barn som ställer till ofog medan mammorna fikar. Det är skönt att få prata av sig ibland, för helt klart ställer det andra krav på ens tålamod att vara gift i annat land. Föreningen Grannarna startade 1992 och Laura berättar att det har varit många fester och basarer sedan dess. Föreningen har bland annat bekostat en lekplats, bidragit till en handikappbuss, sytt gardiner till ålderdomshemmet, ordnat pizzakalas för barnhemsbarnen. Syftet är att bidra till ett bra liv här på ön förutom att ge tillfälle till social samvaro. Det som besvärar de yngre kvinnorna mest är svårigheten att få jobb. Bridget har en universitetsgrad i engelska, men inte de papper som behövs för att få undervisa här. Laura var lärare i USA men har inte fått stöd från sitt hemland att starta en klass för de amerikanska barnen. Monica från Luleå har svenskundervisning på lördagar men svårt med lokaler. Några jobbar säsongvis i turistbranchen, andra på restauranger och kafeterior. Det är inte bara en fråga om inkomst utan att kunna beålla en yrkeeskompetens och ha andra meningsfyllda uppgifter än hem och barn. MP |
|
|