Våra bockar och våra getter

[Monica P]

...och våra fyrfota fän

Nu vet jag att det finns flera slags getter på vår ö. En granne har stor "maltesiska" mjölkgetter, som skiljer sig markant från de halvvilda raggiga getterna som skuttar omkring på bergssidor och vägar.

Getterna, om de nu är från Malta eller annat håll, är tunna i raggen, släta och ganska eleganta, bruna eller beige med stora svängda horn och jättejuver. De hålls inhägnade. Mjölken kokas och dricks-inte alls dumt- och man framställer ost och smör. Smöret jag får av grannen ibland är vitt och löst, jag brukar salta det och bre på frukostmackan. Allt mitt överblivna bröd går till getterna, liksom kålblad och sånt.

Bergsgetterna kan se ut lite hur som helst, spräckliga, långraggiga,med små eller stora horn. De betar i flockar , stödfodras dessutom och hålles främst för köttproduktion. Nästan alla har bjällror och EU-örhängen, och klockklangen hörs överallt, var man än befinner sig. På vårkanten minskar antalet påfallande när årskillingarna slaktas till påskbordet.

Man kan tycka vad man vill om den hanteringen, men getterna är en del av medelhavskulturen. De har hållits halvtama i tusentals år. Det skulle säkert vara mycket grönare på bergen om inte alla plantor blev uppätna så fort de visar sig. Typiskt nog måste en växt vara giftig eller jättetaggig för att klara sig, som oleander och fikonkaktus.

Alla vettiga männniskor har stängsel runt sina hus, getterna älskar trädgårdsväxter.

Det är en festlig syn att se de pyttesmå killingarna störta fram i blixtsnabba fyrfotahopp. Ingen stig är för brant. Ingen matsäck är tillräckligt väl emballerad! Bananer är en klar favorit, men ostmackor går också bra. En parkerad bil är ett prima hjälpmedel att nå upp till trädgrenarna.

De väjer undan från vägbanan i sista stund där jag kommer med min moppe. Vissa vägar som mot Vathy och Skalia borde utfärda getvarning för turisterna.

Raggen användes förr till grova vävda mattor. Jag har videofilmat den som kan vara den siste skicklige vävaren. En tålmodig man. Först spinner han raggen i en ålderdomlig maskin, helt i trä, så sätter han upp väven i en grov vertikal ram och slutligen väver han den centimetertjocka mattan. Varpen syns mer än inslagen. Färgerna är naturligt grått, svart och vitt med någon röd rand, han färgar själv en del av raggen.

Här finns också stora fårflockar. De hålls mest för köttproduktion men även yoghurtframställning. Ullen klipps i maj, och brännes! Det finns ingen som har lust att ta hand om den! Jag måste lära mig spinna! Genast! Ylle kommer att bli en lyxartikel när som helst, för det är den sista generationen fåraherdar vi ser idag. Jag har hört att samma sak gäller i Australien, ingen vill bli fårklippare.

Herden Petros som ibland kommer ner från berget för en kopp kaffe och lite prat säger att ingen av hans söner kommer att ta över.

Påskalammet kommer att bli en jättedyr delikatess, ullsockarna ett minne blott och getraggsmattan hamnar på museum.