Beslutet, flytten

[Monica P]

Jag läser olika inlägg här på Kalimera och tycker mig skönja en längtan att någon gång framöver, kanske efter pensioneringsdagen, kunna flytta söderöver, permanent eller periodvis.

Vi är ju redan en hel del nordeuropéer som gjort slag i saken. Jag har inga siffror att stödja mig på, men vi pratar om tusentals familjer och enskilda personer. Somliga hyr, många äger hus. Några har kapat linorna till hemlandet för gott, andra åker emellan årstidsvis. För många är det en flytt HEM igen efter år och år i fabrikerna i norr.

Till utlandsboende ska väl också räknas studerande och såna som arbetar i svenska företag, på ambassader, i FN-tjänst.

För min personliga del gäller att jag tog förtida pension så snart det blev möjligt. Vi räknade ut att vi skulle klara oss på våra reducerade pensioner. Vuxna barn. Makens rötter i Grekland. Det var inget stort beslut att ta. Förutom barn, släkt och vänner hade vi inget som höll oss kvar, inget företag, inget hus, inga skyldigheter.

Inte hade vi heller så mycket grejor.

Trodde vi, ja. När det blev dags att planera flytten på allvar ställdes vi inför valet att antingen göra oss av med allting och köpa nytt i Grekland, eller hitta ett sätt att få med oss det mesta av bohaget . Det var det vi ville, och vi lyckades bra. Kanske våra erfarenheter kan ge råd till någon i samma situation.

Via kontakter hade vi fått hyra en bra lägenhet i ett bra område på Kalymnos. Ägaren ville ha hyra redan innan vi kom dit, och lite motvilligt och prutande gick vi med på det.

Vi kollade vad en containerfrakt skulle kosta. Otroliga pengar och bara en vecka för att packa alltihop. Ingen bra lösning.

Hyra lastbil? Nej igen.

Slutligen köpte vi en gammal Mersa-van för 10 000 kr. Svetsade dit längsgående L-järnskenor på sidorna i två plan. Fick en trave brädor av vår skogsägande kompis. Tunga saker lastades längst ner, så ett brädlager, lättare grejor på nästa plan, åter ett brädlager, längst upp lätta saker som kläder o.s.v. Längst bak en barriär av bräder som blockerade dörren.

Maken gjorde en första tur med sånt som vi inte hade omedelbart behov av, isärskruvade möbler, frysbox, böcker, köksprylar och en massa symaskiner (han reparerar och säljer såna). Lägenheten blev rymlig och luftig!

Hans resa gick bra förutom ideliga kontroller av polis, man trodde nog att han fraktade flyktingar eller annat intressant i den gamla vita skåpbilen.
Dessutom fick han gallstensanfall på hemvägen och reste genom en snöstorm som höll på att bli hans sista erfarenhet.

Som nästa del i planeringen färdigställdes en lastlåda på ett husvagnschassi. Besiktning, allt OK. Denna stora men enkla låda lastades med sånt som vi inte kunde skruva isär, kylskåp, stolar, bildäck, båtprylar.
Man har mer än man tror, har du flyttat så vet du hur det är.

Den sista månaden före flytten var tämligen kaotisk. Gallstensoperation, packning, utsortering av saker till storsophuset i området. Vi skänkte bort cyklar, krukväxter, hushållsprylar. Sakteliga var allt packat, bara en madrass och städgrejor kvar... Vilken lycka att ha starka söner med flickvänner! På med presenningen över lastlådan, rep i kors och tvärs däröver.

Yngste sonen hade vänligen lovat att köra den gamla Passaten och släpet.
Maken körde Mersan och jag var organisationsansvarig. Det var en lite speciell känska att lämna ifrån sig nycklarna till bovärden...

Resten tar vi en annan dag.