Om begravning i Grekland

[monica]

Det här ämnet är ju inte det roligaste, men det tillhör ju livet när man bor i Grekland.

Grannen hade ca 20 bilar parkerade utanför sitt hus i fredags.
Mamma som är här hälsar på, och jag kom från marknaden och gick förbi.

Då såg jag alla svartklädda människor vid ingången till huset, förstod vad som hänt och tittade efter en liten vit affisch. När någon dör klistrar man upp en liten affisch med namn och ålder och tid för begravningen i kyrkan, så att grannar kan komma om de vill och ta ett sista farväl. Ibland även kort på personen som avlidit. Här begravs man 1 dag efter att man avlidit.

Innan kistan tas till kyrkan finns den i hemmet för den som vill komma och se personen en sista gång. Och för att den som avlidit ska få komma hem och färdas till kyrkan hemifrån en sista gång. Kistan kommer begravningsbyrån med och även stora kandelabrar som ställ i varje hörn av kistan, prästen tänder rökelse och i vissa fall kallas gråterskor dit.

Gråterskor finns kvar i mindre byar men även i storstäder. All släkt och vänner kommer och det bjuds på grekiskt kaffe och metaxa till alla sörjande. Det brukar vara väldigt känslomässigt dessa timmar när folk kommer till sitt hem och tar ett sista farväl av sin närstående som avlidit.
Många skriker ut sin sorg och slänger sig över kistan i förtvivlan.

Det fruktansvärda just för denna granne var att den i familjen som dött, var deras 18 åriga son som kört ihjäl sig på vespa, utan hjälm.

I deras hem var många av kompisarna till pojken där och när de tog ut kistan, gjorde de en sista hälsning med sina bilar. De varvade sina bilarna
tutade och rök syntes lång väg, min man och jag som satt på balkongen såg detta och vi grät som barn. Man kan ju aldrig föreställa sig hur föräldrarna mådde, man kan bara ana.

Denna dag äter man inget kött, och släkt och vänner bjuds på fisk.
En tid efter spelar man inte musik och man klär sig i svart.

Jag har varit på flera begravningar härnere, men det värsta var nog min egen svärfars. Jag hittade honom själv, död i stolen och begravningscermonin var i vårat hem, då hade jag bott här i 6 månader och det var tufft kan jag lova. Jag fick vara stöd till min man, och även mina svägerskor. Det var ju självklart för mig, men jag var själv väldigt chockad över hur begravningar går till härnere.

I kyrkan är locket av på kistan och sedan kör man till kyrkogården. Locket tas av en sista gång, och sedan sänks kistan ner i jorden. Efter ett par år, lite längre om man har ätit starka mediciner, grävs man upp.

Benen grävs upp och tvättas i olivolja och läggs i en urna. Oftast är familjen med när detta utförs, men min man och jag valde att inte vara med om det. Min svärmor och svägerskor var med när detta gjordes.
Men jag klarade inte av det.

Det har varit en tung helg och pojken har varit i mitt huvud hela tiden, kanske hade han klarat sig om han hade haft hjälm, det får man aldrig veta..........

Monica