Lördag 5/5

[UlfWiman]

Lördag 5/5


Idag ska jag vara hemma hela dagen och vila mera från igår. Vädret är sol med dis på himlen 22 grader varmt och en liten fläkt från havet. Till alla som använder uttryck och till Arne. Navigare necesse est, att segla är nödvändigt. Jag har seglat sedan jag var sju år och på somrarna uppväxt på Muskö. Fick min första optimistjolle när jag fyllde sju av pappa. Och det slutade med ett fartyg 15m och 9 ton. Bild finns till den som önskar. Det jobbiga med en så stor träbåt är allt arbete som krävs därför gav vi upp efter tio år. Här finns det jättefina båtar byggda i teak ca 20m långa och tvåmastade. En sån skulle jag vilja ha i Sverige.


Det var någon som undrade vad jag översätter och det är menyer från engelska till svenska och norska. Danska har jag inte tordas ge mig på för jag tycker den är för svår. Sedan korrekturläser jag texter före publikation och tryck. Det höll jag på med redan i Sverige. Mycket rolig sysselsättning då man får läsa de mest konstiga saker. Det som jag säger nej till är vetenskapliga texter för jag fattar oftast inte vad som står i texten.


Jag var och hälsade på Antonis och mannen har lunginflammation. Han som inte kan sitta still och än mindre ligga och vila. Det kommer inte att gå något bra.


Pavlakis Beach är ett konstigt hotell. Alla känner alla och umgås hela tiden. Det är ju naturligtvis fritt att följa med. Men 99% följer med.
Det kallas för umgänge. Nu kommer det vänner både till Michael och Jackie samt till Nev och Shirley. Jag behöver inte sitta ensam lång stund.


När jag var hos Kristina såg jag Apollos bussar med destination Luleå.
– Bye, bye!
Till och med skylten fram i bussen sa Apollo Luleå. Jag har hört Pitemålet pratas hos Kristina.
Kände även igen en kvinna från någon affär i stan.


Vilken slags människor är vi som sticker iväg och förverkligar våra drömmar. Är vi knäppa eller bara äventyrare. Min pappa sa att vi var ”resande” och hade det i blodet. Jag har under min släktforskning inte funnit något sådant.
Det enda som har kommit fram är att vi är väldigt egna. Alltid gått våra egna vägar.
En Wiman är och förblir en Wiman. Kanske det är orsaken till att jag sitter här och skriver en bok om mig själv.
– Vem vill läsa den?
– Varför går jag upp varje morgon och gör frukost åt mig själv?
Lagar middag i min ensamhet och äter den. Går ut och äter ibland, när jag känner för det. Hela tiden känner jag efter vad jag vill.

Om jag dör här vill jag bli kvar här och inte hemskickad. Mina barn skall inte ha en gravsten att gå till. Min lilla skylt skall finnas på en plats på Kreta. Om de vill besöka min grav kan de åka utomlands för att göra detta. Jag vill inte ligga i Sverige och ruttna.
– Nu var jag djup, eller hur?
Orkar inte med omgivningens krav på mig.
– Är jag Grek kanske?
Nej, men jag har smittats av min omgivning. Känner mig grekisk, men kan för lite grekiska för att vara riktigt hemtam. Jag träffade Zacharias systerson igen som bor i Tyskland.
Satt med honom en stund och pratade. Han är här på en månad för semester. Vi pratade om skillnader i livet. Där han bor i Tyskland(Wiesbaden) är det en grekisk koloni. Alla pratar grekiska och umgås. Lita av Tensta, Rinkeby över det hela. Det finns även fler natonaliteter där, men grekerna är väl sedda i Tyskland.


Jag gillar detta mångkulturella samhälle. Andra svenskar jag träffar här hatar det. Bara massa svartskallar överallt.
– Vad hade dom förväntat sig?
Det är frivilligt att fara hit på semester. Jag blir så irriterad på mina svenska vänner. Allt är fel här.
– Detta är för tusende gången inte Sverige!
– Vi är i Grekland!
En helt annan kultur och mentalitet än hemma. Ta seden dit du kommer är ett ordspråk jag lärt mig leva efter. Människor äter, borstar tänderna, går på toa, sover, köper kläder och lever i alla världsdelar. Det handlar bara om att anpassa sig själv. Jag är ute på min egen Odyssé. Nu tror jag att det är filmtime.

Uffe