Personligheter 6 (sista )

[Monica P]

Varje gang jag kanner lukten av retsina kommer jag ihag gamle herr V. ,en riktig charmgubbe.
Han hade rejalt ont i ryggen efter att ha ramlat av asnan, och kom inlinkande till sjukgymnastkliniken dar jag jobbade.

Vi fixade till hans ischias till stor belatenhet, men han ville inte sluta att komma utan blev nagot av en stamkund. Han var en riktig historieberattare och vad jag vet om inbordeskriget har jag fran honom.

En vinterdag 1969 tog jag Lillan och besokte hans gard i Ano Liosia. Det var inte mycket bebyggelse dar pa den tiden, slutstation for bussen och sa traskade vi en bit till. Lillan hade nya vita stovlar som hon var jattestolt over.

Det var tre sammanbyggda hus runt en gardsplan- bostad, timmerforrad och stall. Mitt pa gardsplanen fanns en stor oppen tunna med retsina-kada- i. Han levererade till retinaframstallarna, men fraga mig inte hur utvinningen gick till, eller kanske han gjorde tunnor??? Nu ar det for sent att fraga. (Ar det nagon som vet ?)

Under andra vardskriget blev hans ende son stulen och bortford till Jugoslavien, liksom tusentals andra barn och ungdomar. Man skulle ge dem kommunistisk uppfostran. Somliga gick val frivilligt, andra togs med vald. Det har ar en av de otackare handelserna under kriget, som atminstone inte jag hade fatt lara mig nagot om i skolan.

Herr V. hade agnat sitt liv at att soka efter sonen men utan resultat, och han var givetvis bitter over detta. Han berattade livligt om sitt liv som soldat under kriget och det efterfoljande inbordeskriget.

Det var lite ovanligt att mota en sa oppenhjartlig person, och jag tolkar det som om att han sag mig som politiskt neutral, en utifran kommande person utan belastning av gamla onda handelser.
Min erfarenhet ar annars att de gamla inte garna vill prata om vad som hande. Det vi , nu, uppfattar som spannande eller pikanta berattelser kan fortfarande vara mardrommar for dem som var med. Broder mot broder, hat, brist pa allt, oviss framtid, forlust av slakt, vanner och egendom.

Vi bodde i Aten under juntatiden och det var tydligt aven for mig, politisk oskuld, att man aktade sig for att visa sin politiska sida. En misstro fanns: ar den jag pratar med angivare??

Idag svallar kanslorna over vid varje politisk diskussion. Inte alltid ar det sa nyanserade utspel heller. Men man har lov att saga sin asikt!

Dock: strax under ytan ligger fortfarande gammalt hat.

Den nya, moderna, bortklemade generationen , som inte sjalva levat under ockupation och diktatur, fattar nog inte varfor det ar sa viktigt med patriotism, parader, minnesdagar och annat. Energin anvands till att halla pa Grekland i andra sammanhang, som fotbollsfinaler och eurovisionsfestivaler.

Vi svenskar i gemen fattar nog inte heller djupet av nationella kanslor. Vi har inte behovt sanda vara soner mot fiender. Vi tycker att alla problem borde ga att losa med samtal.

En ungrare sa en gang till mig: "ni svanskar kan varken skratta eller grata. Ni tar ingenting pa allvar."

Det vore ju inte sa dumt om den svenska modellen fick rada overlag.

Herr V. gav mig i alla fall en stor getost till avskedspresent, och mycket att tanka pa.

[Annki]

Tack Monica för ännu en fantastisk berättelse om ett människoöde. När du berättar om hans son tänker jag på Elenis barn i romanen "Eleni" av Nicholas Gage. Vi får inte glömma att sätta värde på det vi har och aldrig ta saker för givet....tänkvärd berättelse!

Ann-Kristin