Ny bok av Kallifatides

[Lissi]

Nu har jag läst boken över helgen och då menar jag STRÄCKLÄST! Det är en så vacker bok, så djup, så många filosofiska samtal särskilt de mellan de 2 manliga vännerna och en sån värme i boken...Handlingen är egentligen väldigt enkel, men boken är som att sätta på en skiva med t ex Chopin, som ett vemodigt musikstycke man inte stänger av mitt i. Många gånger la jag ner boken några minuter i knät för att "smälta" det som han skrev och för att reflektera...Ett vemod och en klokskap om livet och alla dess förluster och om relationer till andra medmänniskor. Jag har svårt att förklara hur läsvärd jag tycker den är. Jag tycker att den är mycket bättre än rescensionerna i alla fall.
Jag blir bara så ledsen om det är så som Kallifatides säger i den intervju som det fanns länk till härovan att detta nog är hans sista skönlitterära bok...Det blir ett stort tomrum då .

Lissi - som nu läser om Spinalonga- spetälskeön utanför Kretas kust.