Först så händer ingenting...

[Monica P]

De där ojämna dagarna fortsätter, jag menar ankomsten av båtflyktingar. I förrgår kom jättemånga. De blev snabbt registrerade och kunde fortsätta till Aten med Diagoras. 50 € får de betala för biljetten, några som absolut inte har pengar hjälper vi, men det är inte rutin.
Våra pengar har använts till att rusta upp en lokal som inte är idealisk men acceptabel. Vilken skillnad det blev med ett vackert golv! I morgon kan det tas i bruk, sängar och madrasser ska kånkas in innan det blir regn. Det återstår en hel del jobb men högsta prioritet är att få mammor och barn under tak. Baracker ska ställas upp för männen. Målning av väggar idag. Nästa vecka sätter vi väl upp gardiner.

Serveringsrummet fick ett jättestort kylskåp av en volontär. Man bör vara smal för att kunna jobba i det lilla rummet, men det går på något sätt, samma med det andra förrådet där kläder och filtar och sånt finns.

Jag skulle kunna skriva om drunknade barn och allmän misär, men det är det så många andra som gör. Vi försöker att vara positiva och stödja de här människorna på ett osentimentalt sätt. De har lång väg kvar och förmodligen kommer de att bli besvikna på nordeuropa, var de än hamnar...

För oss har det blivit tankeställare: hur bra har vi det som hör hemma någonstans, vi har en massa ekonomiska och andra problem, men perspektivet, perspektivet...