Eftertänksamhetens tid

[Netwolf]

Så kommer eftertänksamhetens tid. Nu börjar det bli kallt. Det går emot höst. Även om viss sommarvärme kämpar sig kvar, är det ändå obevekligt. Det doftar annorlunda, löven börjar anta andra färger än grönt och kvarglömda badkläder och flip-flops liger slängda här och där.

Det är höstens intåg vi bevittnar och det gör mig alltid en smula vemodig. I år är det extra kännbart, med tanke på det annorlunda året vi haft och har.

Visst har vi haft det bra hemmavid, med skapligt väder. Viktigast är dock att vi och våra nära och kära, klarat oss undan viruset framfart hitills, vilket man självklart är extra tacksam över.

Men faktum kvarstår. Vi kom aldrig till vårt kära Grekland och det är inte utan att man känner en sorg. Hösten brukar ju vara för att reflektera över årets resa. Berätta och minnas över ett glas rött i sterinljusets sken och med brasan sprakande i bakgrunden. Bilder ska sorteras och filmer färdigställas. Men, något sådant blir det inte i år och bara att prata resor gör en lätt deprimerad.

Vill avsluta med att travestera den store Lundell, som formar mina känslor i en mening "Jag är hemma - ändå längtar jag hem..."

/Netwolf

[Kajja]

Ja-a Netwolf..september är inte bara en färgsprakande höstmånad utan även en tröstmånad.
Ett slags triumfkort att hålla i sin hand om sommaren inte bjöd på önskat väder. Det är då vi åker till Grekland om världen var som vanligt.
Känner mig lite vilse när reserutinerna försvann.
Känner mig även lite tom när längtan och lyckan över att ha ett datum försvunnit.
Men för varje dag som denna märkliga sommar tynar bort...ju närmare våren kommer vi

Även jag citerar, fast Peter Le Marc:
"Sjung för min själ
som ett långsamt farväl
Spela upp en sorgsen sång
med Little Willy John"
/ Kajja

[Kalimera]

Ursprungligen postat av Netwolf

"Jag är hemma - ändå längtar jag hem..."

Jag kan bara hålla med om allt du skriver, inte minst Lundells citat.

Innan jag läste din text Wolfen så läste jag i morse en krönika av min favoritjournalist på DN: Augustin Erba. Krönikan tar upp ungefär samma ämne.

Jag brukar inte lägga in hela texter från DN här, men jag gör ett undantag idag.

Augustin Erba skriver så här:

”Det finns vissa oskrivna regler när det gäller SJUKDOMEN. Till exempel verkar det vara som om vi alla har kommit överens om att man inte får klaga om man inte själv legat i någon maskin uppkopplad mot syrgas och svävat mellan liv och död i en månad. Eller om man haft någon anhörig som dött. Jag hör det överallt och jag har själv sagt det:

– Man ska inte klaga, jag har åtminstone inte torrhosta.

Från och med i dag tycker jag att du ska tillåta dig att klaga. För det finns väldigt mycket att klaga på. Till och med du som har kvar ditt jobb och bor i en stor villa med egen vinkällare och egen trädgård i ett område som inte ens har drabbats av pandemin får klaga, tycker jag.

För, nu när våren och sommaren är över, är det väl bara att börja erkänna för oss själva hur jobbigt det är. Vi har inte klagat så mycket som vi behövt för att vi vet att det inte tjänar något till, för viruset struntar i vad vi tycker.

Men vi har rätt att vara ledsna över alla middagar vi har missat, över alla leenden på tunnelbanan som försvunnit, över alla förlorade kramar och kyssar.

Vi har rätt att vara ledsna, inte enbart över de många döda och de svårt sjuka, utan också för att vi har behövt vara rädda. Även om många samtidigt är rädda blir rädslan ändå den enskildes börda.

Jag trodde att skogsbränderna i Australien skulle vara vår stora nyhet i år. Sen kom den blodröda himlen. Gräshoppor. Körsbärsblommor i januari. Och så var det över oss, viruset som stal våren och gjorde sitt bästa för att stjäla sommaren.

I inledningen av epidemin skrev jag om Spanska sjukan. Om hur lite det hade skrivits om en sjukdom som dödade mellan femtio och hundra miljoner människor. I alla fall om man jämför med den enorma mängd texter som skrivits om världskrigen. Nu anar jag en av anledningarna till att böckerna är så få.

Det verkar som om det redan nu är på gång otaliga böcker och filmer och tv-serier om vår tids pest. Men jag kan tvärsäkert säga redan nu hur jag känner inför det: Jag tänker inte läsa någon bok och jag tänker inte se någon film.

När det här är över ska jag samla ihop det som finns kvar i våra liv och gå vidare. Och jag vill aldrig att den första timmen som jag träffar en vän som coronan hållit mig ifrån, ska ägnas åt att prata om just – corona.”

[Masse]

Visst är det så Wolfen att man känner lite vemod nu i skiftet mellan sommar och höst. Dock finner jag en hel del både tröst och fortsatt njutning. Bland annat tack vare följande:

Näst efter sommaren, som är den årstid jag älskar mest, så kommer för mig faktiskt hösten. Både september och oktober brukar kunna bjuda på en hel del ljumma och sköna dagar här i södra Sverige. Det blir lite fuktigare ute och det gör att när jag sådana ljumma dagar promenerar i skogen så luktar det helt underbart av blöt jord, mossa, löv och barr. Fukten tycks frigöra dofterna. Underbart!

Musik betyder mycket för mig. Sköna dagar under hösten firar jag gärna med att avnjuta Roxettes "Mellan sommar och höst". Vilket härligt ös och underbar låt!!!! Den hjälper mig att njuta av sådana dagar.

Men allra mest grips jag av Hasse Anderssons "Höstens sista blomma". Den är en av mina många favoritlåtar som jag gärna lyssnar på året runt. Oavsett var jag befinner mig och oavsett när på året som jag lyssnar på den så förflyttas jag av texten till promenader längs Hanöbuktens stränder som jag älskar. Jag blundar, njuter och får en klump i halsen.

Masse
som gillar hösten

[UllaC]

Jag älskar hösten och njuter gärna av den till tonerna av den vackra Höstvisa med Tove Janssons underbara text:


Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.
Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.
Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.
Skynda dej älskade, skynda att älska…
Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.
Skynda dej älskade, skynda att älska…
Ulla

[Masse]

Ursprungligen postat av Masse

Musik betyder mycket för mig. Sköna dagar under hösten firar jag gärna med att avnjuta Roxettes "Mellan sommar och höst". Vilket härligt ös och underbar låt!!!! Den hjälper mig att njuta av sådana dagar.

Masse
som gillar hösten

Oj då! En liten rättelse ........

"Mellan sommar och höst" görs ju inte av Roxette utan av Marie Fredriksson ensam. Jag borde ju ha bättre koll och inte slinta på det eftersom Marie var en av mina favoritartister. Nu är hon ju tyvärr inte med oss längre. Men hennes underbara musik lever!

Masse