Från Argostoli till Pessada

Åsalov · #1 2019-07-13, 19:29

Apostolis levererar vår bil måndag kväll. Eftersom han lovat oss komma tolv timmar tidigare, bär han på både ursäkter och en stor honungsburk. Vi befriar honom från dem och försäkrar att det är helt i sin ordning. Rent car Kefalonia har en hektisk tid under vår och höst. under sommaren tillkommer dessutom alla kunder med krav på leveranser. Förutom denna verksamhet har Apostolis familj. Han är väldigt pappavänlig med sin dotter och det går inte att missta sig på kärleken i hans ögon när han talar med henne. Och sen är det ju Soulatsos café vid busstationen. Som utgör en annan del av affärerna. Vi klappar om honom. Säger att det är Ok. ”Daxi, daxi” och han ler urskuldande.

Vi har fått en i det närmaste helt ny bil. Den låser inte in oss. Andra bilar har bestämt låst samtliga dörrar så snart bilen börjat rulla.
Det är tidig morgon när vi lämnar Argostoli. Solen syns ännu inte på andra sidan bergen och det märkligt blågrå ljuset skiftar snart svagt mot gyllene. Morgondofterna virvlar in genom de öppna fönstren och för med sig berättelser från nu och då. De tunga sötmörka pinjetallarnas basnoter övergår omärkligt i hjärtnoternas rosmarin och som svävande toppnot skimrar timjanbuskens kryddighet. Vi drar njutningsfullt efter andan. Värmevågen är ännu inte mer än ett löfte.

Morgonvägen befars av förare med tydliga syften: på väg till jobb och ännu en långsam frappé. Vi låter bilen klättra upp mot bergsidan, ber den svänga i var sicksack-kurva, saktar ned den när den ivrigt ökar farten på de få raka sträckorna, där de mer infödda fordonen vant genomför omkörningar i halsbrytande tempo. Till höger om oss välver Joniska havet sin blåhet i ärlig spegelhimmel. Solens mödosamma klättring över bergens bastanta tydlighet på vår vänstra sida kommer att ta ytterligare en stund innan hon med triumferande ljushet bestrålar världen.

Getterna har samlat sig under olivträdets skugga. Deras käkar mal eftertänksamt medan de begrundar vår framfart. Någon ruskar lätt på huvudet och åstadkommer en ljudklang som inte tycks störa. Klockan vajar några gånger innan den stannar.
Detta var en gång vägen man vandrade från norr till söder, genom olivskogars eviga mörkgrönhet, på stigar som trampades av nakna fötter från såväl människa som åsna, get och ko, vägen som övervakades av de små husens invånare med ögon och öron öppna för rörelser, kanske beredda att bistå en främling med vatten och ost. När benen, som för så länge sedan gick steg efter steg mellan start och mål, istället lät sina fötter pendla mellan koppling, gas och broms, vidgades stigen till sin största utbredning men behöll sin kurviga utsträckning.

Vi far mellan kök och vardagsrum, vespa och lastbil, mellan dubbelsidiga parkeringar och förbi gummor och gubbar som ännu ser och hör med skumögda ögon och lomhörda öron för att värdera främlingarnas avsikter.
Byarnas husliga täthet berättar om människan och hennes längtan efter att vara en omistlig del av en tryggande värld, den minsta men viktigaste. Här ser vi det, i all den tydlighet hus och vägar bär vittnesbörd om.
Snart slingrar vi bilen nedåt mot havet. Hjärtat i dofterna som härskar här, har havets salta essens och fuktiga närvaro. Vinden smeker våra sinnen. Vi begär ingenting mer just nu. Tills vi befriar oss från den sinnliga njutningen och påminner oss om att vi har en färja att passa.

Det är inte asfalt våra hjul rullar över. Vid någon punkt har cementen tagit över, strimmig och bucklig med linjer från tunga hjul i inristade nätverk. Den blå luften svävar över hav och kaj och en mycket ensam färja slår sakta mot kanten i olycksbådande övergivenhet. Här har hon legat över natten och förgäves inväntat sina herrar. Vi samlas i en kö för att beträda hennes däck. Vi är sex fordon och vägen är brant, så brant mot den ringa kätting som skiljer oss från henne.

Hon är sagd att avgå om tjugo minuter mot Zakynthos. Det är hennes uppgift och att sedan vända åter. Kajens ödslighet skvallrar om annat. Vi ringer färjebolaget. De svarar inte. Vi googlar deras hemsida. Där erbjuds vi denna och andra turer med glad bestämdhet. Vi tror att det krävs en kapten. Han (Grekland=han) saknas.

Vi lämnar bilen. Några små grupper med gemensamma diskussionsövningar har uppstått. Spontant. Amerikansk engelska flödar från män och kvinnor med drag och färg från antikens och den förhellenistiska epokens förfäder. Frank/Douglas/Jeff visar sig ha den färskaste informationen, oklart varifrån men han tar snart sitt sällskap därifrån. Vår färja, så trogen sin rutt, behöver en utbytesdel från Aten och så snart den har anlänt, vill myndigheterna inspektera förändringen innan hon tillåts förena sig med vågorna.
Vi litar på Frank. Och Douglas. Och Jeff. De har det med sig från sina utvandrade föräldrars erfarenheter, historier om problem och lösningar och tvekar inte att anpassa sig till berättelsernas verklighet.

Vi tittar på varandra. På färjan. På Zakynthos som i fjärran misslyckas med att dölja sig. Som visar upp sin långsmala dallrande luftighet, en aning om upplevelser vi trängtar efter men just nu måst avstå från.

Då. När vi inser att transporten från Aten, monteringen och inspektionen har en grekisk tid. Då strålar solen med bedövande sken från toppen av berget, i full triumf över sin klättringseskapad. Vi fattar beslutet. Färjan från Poros går om en dryg timme till fastlandet. Hinner vi?