#1
|
||||
|
||||
End of Story!
Jag öppnar med följande rader!
- Jag mår just nu ”skitbra”, och har inte mått så här bra på nästan 5 år! Nu undrar säkert någon om han (jag) har fått frispel! - Nej då, ingen fara! Alla hästarna är hemma. Jag har fått livet tillbaka som en skänk från ovan! Efter 5 år fyllda med elände och smärta är jag normal igen. Om jag nu någonsin varit normal? Det en som är tråkigt är att mina drömmar om en retur till Kreta har grusats våldsamt, och det lär ni förstå när ni läst klart. Men mirakel har skett tidigare så jag har inte gett upp hoppet i alla fall (ännu). Nu börjar jag berätta. Resumé: Jag tänker inte berätta om sjukdomar och liknande för det är ointressant! Men hösten 2007 fick jag något ”skräp” nere på Kreta. Jag hade då en fot (vänster) som var ett blodigt köttstycke och samtidigt blev jag förlamad från midjan och neröver. Förlamningen var en fas av min Polyneuropati vilken är en nervsjukdom. Foten visste jag inte vad som hänt med, men de säger att det hör ihop med min diabetes. Förlamningen fixades med blodpåfyllning/byte med 8 liter. Men foten kunde man inte fixa i Xania utan det skulle ha blivit Athens och klippning. Naturligtvis förstår ni att jag hunnit utforska Xania Hospital grundligt och även den grekiska sjukvården. Vården är bra, men lite annorlunda mot vår. Men som sagt, de höll mig vid liv i alla fall. Julafton 2007 hade jag beslutat mig för att fara till Sverige istället för att försöka med en sista chans. Ankommer Arlanda julafton/juldagen redo för Skogskyrkogården. Hamnar på Karolinska och IVA (infektion). Alla tar i mig med tång från behörigt avstånd. Jag hade MRSA som en bonus. De sätter i alla fall liv i mig igen och skickar så småningom upp mig till Sunderbyn (Boden). Sedan försöker man reparera foten med att ta lite skinn från baken och göra foten hel igen. Det lyckas så där halvdant och jag blir till en följetong på Sunderbyn och Piteå Älvdals sjukhus. Följande fyra och ett halvt år är ett pendlande i mående från katastrof till halvbra. Men jag lever i alla fall, men det känns som på nåder. Dramatik: I november förra året drabbas jag så av en akut blodförgiftning och inga njurfunktioner. Ett dygn till hemma och jag hade haft en ”etta med jordvärme”. Nu klarade jag mig, men var inte med i verkligheten på riktigt. Smärtstillande i form av morfintabletter och dylikt gjorde inte saken bättre. Jag levde i en dimma ur verkligheten och var allmänt frånvarande. Glömde bort det mesta som att exempelvis äta och dricka. Livet var pest. Det ljusnade då dock lite i februari och jag kunde ta mig ut några gånger. Sedan kom ”såret”! På vänster fotknöls insida, stort som en tumnagel ungefär. Vis av det som hände på Kreta kontaktade jag vården och blev ganska nonchalant bemött. Vaddå, komma här med ett litet skitsår och besvära oss! - Ta två Panodil om du får värk! - Nästa! Tre, fyra veckor senare med värk och smärtstillare på slutet kom så finaldramatiken. En läkare (kvinnlig) med brist på statusrespekt inför de andra ser såret (hela foten) och säger att det här är ingenting för oss här på vårdcentralen. Det här är Sunderbyn och det är akut! Troligen redan för sent. Finalen: Blir omgående kallad upp till Sunderbyn. Där tittar man och säger direkt pulsåderröntgen, för här har vi en propp någonstans. Jag måste förberedas så med nya medikamenter blir jag hemskickad för att återkomma efter 14 dagar och bli inlagd. De två veckorna är borta ur mitt liv idag för jag har inget minne av dem. Men till slut ankommer jag åter till sjukhuset. Jag har värk så jag skriker, men på plats så får jag morfinsprutor i stället för tabletter och tillvaron blir behagligare. Pulsåderröntgen utförs och man ballongspränger proppar 18 gånger. Allt verkar ha gått bra och jag får en god natts sömn. Morgonen efter är underbar, ingen värk och jag kan röra på foten. Efter frukost kan jag rulla ut och ta ett bloss i solen. Sedan händer det något! 12 timmar senare har jag plötsligt en liten djävul inne foten med en kniv i högsta hugg och han hugger vilt omkring sig. Jag skriker och de kommer och lindar av foten. - Den är blåsvart! - Kallbrand! Säger en av syrrorna och kallar på läkare. Därefter går allt fort. Morgonen den 4 juni vaknar jag med en större kroppsdel mindre. Nu endast ca: 50 kg lätt. Men jag mår bra. Facit: De tog mitt ben och placerade mig i rullen permanent. Men de återgav mig livet och en andra chans. Tidigare har jag enbart haft rullen som stöd när jag inte orkat gå eller balansen varit helt borta. Nu får jag omvärdera det mesta. Då ska jag tillägga att jag ser inga hinder, utan jag ser möjligheter i stället. Från det jag kom hem till min lägenhet igen (17 juni) så har jag varit aktiv till 500%. Nu har jag styrkan och orken att göra allt jag inte har hunnit med tidigare. Och det mest fantastiska är att alla mina krämpor var samlade i det där ”djävla” benet. Okej, diabetes och Polyneuropati har jag kvar, men det går det att leva med (jag har haft det i 20 år). Just nu lever jag livet som aldrig förr. Är ute och åker buss och rullar runt på stan och tar mig en fika emellanåt eller en glass. Det är helt plötsligt roligt igen. Mina ungar var här och trodde de skulle få se en deppig ”gubbe”, men jag släpade ut dem på Kyrkmarknaden i stället och snurrade runt så att de nästan tyckte det var skönt att åka hem igen. Jag har även börjat skriva min farfars historia/biografi. Jag kanske inte kommer att vara så aktiv här på forumet, men jag läser varje dag. //Ulf |
#2
|
||||
|
||||
Sv: End of Story!
Ja Ulf vad säger man när man har läst ett sådant här inlägg.
Det första jag slås av är den härliga energi som finns i texten. Vi vet inte vad som väntar oss bakom nästa krök, det är dock underbart att läsa att du vänder det till något positivt. Massor av värme och energi till dig/Anna |
#3
|
||||
|
||||
Sv: End of Story!
Vill verkligen önska dig lycka till med ditt "nya" livEfter att ha läst din berättelse så är jag helt övertygad om att du är snart på Kreta igen. Vad är det man säger....ont krut förgås inte så lätt
//maji |
#4
|
|||
|
|||
Sv: End of Story!
Kämpa på Ulf.
Det var härligt att läsa din, trots allt, positiva berättelse. Det finns för många tappade sugar i världen. /pawik |
#5
|
||||
|
||||
Sv: End of Story!
Det er godt - livsmodet er tilbage. Håber, alt bliver bedre og bedre.
|
#6
|
|||
|
|||
Sv: End of Story!
Ja, du har virkelig fått din del av jordiske plager... Da er det flott å høre at du istedet velger å se mulighetene. Det er jo egentlig slik for oss alle, vi lever bare til vi dør alle sammen. Noe ut over det finnes ikke for noen.
Så stå på Ulf! Du er en bra mann! |
#7
|
|||
|
|||
Sv: End of Story!
Tack Ulf för att du skriver detta.
Har svårt att säga mer än att kämpa på som du gör. Du har kraft, det märks! Hoppas verkligen att vi kan få mötas, kanske på Kreta, för att lära känna varandra. Paul |
#8
|
||||
|
||||
Sv: End of Story!
Vilken kämpe du är Ulf!! Du skall se att du kommer till din älskade Kreta också med den inställningen du har
Lycka till med allt! Riitta |
#9
|
|||
|
|||
Sv: End of Story!
,,blir mållös..
|
#10
|
||||
|
||||
Sv: End of Story!
@Athanasia: Det ska du inte bli... det händer så mycket i världen som är värre!
Pawik sa en bra sak... - Det finns för många tappade sugar! Jag håller med fullständigt. @Paul: Jag är övertygad om att vi kommer att träffas. Jag har äntligen kunnat börja planera, då jag nu vet förutsättningarna. Hinder är till för att övervinnas! Till alla andra, tack för kommentarerna... //Ulf |
#11
|
|||
|
|||
Sv: End of Story!
Och här sitter man och klagar på vädret! May your Gods go with you!
|
#12
|
||||
|
||||
Sv: End of Story!
Lycka till Ulf. Blir glad när jag förstår att du klarat alla svårigheter så bra. Borde du inte fimpa cigaretterna för gott så får du ännu fler positiva hälsoeffekter. Hoppas du inte tar illa upp men det är med omtanke orden skrivs.
Eva |
#13
|
||||
|
||||
Sv: End of Story!
Ulf! Det du skriver väcker stor respekt och beundran hos mig. Det väcker också stor glädje att läsa om en person som genererar så stor kraft till att ta sig vidare och skapa sig en positiv tillvaro trots mycket svåra prövningar.
Jag lyfter på hatten och önskar dig fortsatt god kraft och glädje och skulle inte alls bli förvånad om vi nån dag så småningom här på Kalimera får läsa din hälsning från Kreta. Ha det gott! Masse |
#14
|
||||
|
||||
Sv: End of Story!
Du vet vad jag sa. Nu är jag glad att jag fick rätt. Återstår: Var rädd om det andra benet! Fotbollsstrumpa på!
|
#15
|
||||
|
||||
Sv: End of Story!
Ja, vad säger man. Jag är full av beundran över din kämpaglöd. En riktigt seg gubbe!
May the force be with you! /Netwolf |
#16
|
|||
|
|||
Sv: End of Story!
Citat:
Paul |
#17
|
|||
|
|||
Sv: End of Story!
Skönt att det börja reda upp sig,har saknat när man varit på jobbet och har lite tid över och kollar läget med folk på Kalemera., och hur det är med Ulf.Har en vän som sitter i rullstol och han säger alltid att det är inget hinder utan bara inebär möjligheter för han och han åker i väg ett par gånger om året och han är en storfiskare av rang.
|
#18
|
||||
|
||||
Sv: End of Story!
Sedan tre månader har jag inte besökt Kalimera, men i dag fick nån aning mig att öppna forumet och alldeles först såg jag där ditt namn, Uffe! Stort tack för din berättelse!! Vi som under många år har fått följa dina ofta roliga, alltid kloka tankar, tänker på dig med värme och önskar dig allt gott! Njut av livet! Du förtjänar det verkligen . Ha det bra och glömm oss inte!
|
#19
|
||||
|
||||
Sv: End of Story!
Din berättelse berör verkligen.
Jag tror Kreta längtar efter dig. Jag önskar dig allt gott! // KR |
#20
|
|||
|
|||
Sv: End of Story!
Citat:
Efter alla givande samtal på telefonen Ulf så får jag bara säga att en tuffare yngling finns inte Stor kram och Du ska veta att vill Du till Kreta så är vi nog många här på Kalimera som kan hjälpa Dig på plats! Självklart kommer Du till Kreta igen!! Lycka till med skrivandet. Det är Du riktigt duktig på! Lissi - som fått lite greklandspåfyllning så jag klarar mig ett tag. |
|
|