#1
|
||||
|
||||
En fantastisk historia!
Snubblade över en helt fantastisk historia från Paros under andra världskriget. Varsågod. Helgens långläsning.
Det var ju så att Paros var ockuperat av Italienarna och sen vid deras kapitulation 1943, så övertog tyskarna ön. De upptäckte då att Paros låg strategiskt till, för att bygga ett flygfält, då det kunde täcka en stor del av övärlden. Valet föll på en plats i närheten av Piso Livadi, där ett flygfält ansågs lämpligt. Den tyske kommendanten på ön, Major Graf von Merenberg, var dock en ovanlig man. Han var kultiverad och höll hårt på gamla militära traditioner som självdisciplin, ärlighet, mod och humant bemötande av civilbefolkningen. Han föraktade även nazisterna och dess brutala metoder. Ja, så mycket att han ställdes inför en miltärtribunal två ggr. En för att han inte heilade och en för att ha slagit ned en högt uppsatt nazist. Därför var han persona non grata för nazisterna. Hans bakgrund som f d Luftwaffe-pilot gjorde dock honom synnerligen lämpad för att leda arbetet med en flygplats och därav hans placering. Merenbergs far kom f ö från en gammal tysk adlig militärsläkt. Hans mor var däremot från Rysssland (släkt till siste tsaren) och det är hela nyckeln till historen. Det här med flygplats på Paros, var ju inget som tilltalade Britterna, om man så säger. Så 1944 genomförde de en sabotageattack mot flygplatsen m h a pariska motståndsmän. Flera tyskar och allierade dödades i striderna. En av moståndsmännen togs levande och förhördes, men han avslöjade ingenting och hängdes sedemera. Som en hämnd för att tyska soldater hade dödats, beslutade tyskarna att 125 öbor på Paros/Antiparos, skulle skjutas. Byäldste i varje by fick själva välja ut offren. Parosborna protesterade förtvivlat, men Merenberg svarade att han inte kunde göra ngt, då orden kom direkt från Hitler. Oavsett vad han tyckte, var han tvungen att lyda order. Nu var goda råd dyra. Hur skulle de kunna räddas? På ngt sätt var man tvungen att förhindra detta och få tyskarna att ändra beslutet. Lokala representanter, med abbotten för Longovarda-klosteret i spetsen, gjorde en diskret trevare hos Merenbergs sekreterare, men det officiella svaret var att Merenberg knappast skulle ändra sig. Men, han gav dem ett tips lite undercover. Istället för ett officiellt besök, så kanske man kunde bjuda in honom till klostret, vilket sekreteraren trodde han skulle uppskatta. Ett samtal där skulle bli mer informellt och lättpratat än på det tyska högkvarteret. Dessutom hade en officiell förhandling med borgmästare och andra politiska representanter, setts som högförräderi av nazistledningen. Att han däremot besökte ett kloster och hade ett samtal med abbotten, var inget som såg som något konstigt. Merenberg var som sagt en bildad och kultiverad man som uppskattade god konst, arkitektur och musik. Och en sak till. Hans mor var ju rysk-ortodox, vilket skulle få stor betydelse... Sagt och gjort. Abbotten förspillde ingen tid och skickade en inbjudan. Merenberg anlände redan nästa morgon. Han var till en början stram och avvaktande. Munkarna behandlade dock tyskarna med sedvanlig grekisk gästfrihet och erbjöd dem rundvandring bland ikongalleriet och biblioteket. Det avslutades sen med en måltid bestående av ost, oliver, fikon, vin och grillat lamm (trots att man normalt inte åt kött). Nu hade Merenberg tinat upp och tackade abotten för den gästfrihet som de visat dom. Han uttryckte sin beundran för deras asketiska liv, självdisciplin och vänlighet, samt prisade det stillsamma lugnet i klostret. Han visade även sin uppskattning i hur de bad bön under måltiden och var oerhört fascinerad över den starka religiösa övertygelsen hos munkarna. Bit för bit blev han vänligare inställd och mer människan Merenberg och mindre militären. I slutet av besöket hade abbotten och Merenberg blivit riktigt goda vänner. Efter kaffet och sötsaker, skulle så avtackning ske i receptionen. Där hängde flera tavlor och ikoner och det var nu som ett mirakel inträffade. Merenberg stannade framför en tavla och begrundade den ingående. Tavlan av en kuststad, hade lämnats där av två ryska munkar efter ryska revolutionen och ingen på klostret vissta vad den föreställde. Sen sa Merenberg till de förbluffade munkarna. "Detta är min mors hemstad Jalta" (som f ö grundades av grekiska imiigranter). Han fortsatte påtagligt rörd "Ni kan aldrig ana vilken känsla det är att se detta. Här upplevde jag min barndoms somrar. Min lyckligaste tid i livet!". Förmodligen hade han under denna tid besökt ortodoxa kyrkor vid familjehögtider, med sin mor och mormor och var säkert väl bevandrad i religionen. Abbotens uppdrag var ju att förmå Merenberg att skona de dödsdömda och nu ansåg han tiden mogen att ta upp det. Merenberg tackade hjärtligt för besöket och gästfriheten och undrade om det var något som han kunde göra för dem. Abotten bad alla att lämna honom ensam med Merenberg och frågade sen om han lovade att hålla sitt ord, oavsett vad önskningen var. Merenberg sträckte fram sin hand och lovade dyrt och heligt. Därefter bad abotten om att de dödsdömda skulle skonas. Merenberg mörknade och sa att det var omöjligt. Han hade gärna gjort det, men det var inte han som bestämde det. Skulle han göra det, skulle han själv bli avrättad. Abbotten gav sig dock inte och sa till Merenberg att han måste hålla sitt löfte. Han hade ju givit sitt ord i detta kloster. Abbotten med tårar i ögonen och en mycket rörd kommendant stirrade på varann. I klostrets ortodoxa miljö, ikonerna på väggarna och sen tavlan som ekade från hans lyckliga barndom. De diskuterade fram och tillbaka och i sitt inre vägde Merenberg mellan att som soldat ordervägrar man inte och som officer skonar man civila. Till sist gav han med sig, då abbotten i sin tur lovade att inga fler sabotage skulle ske på ön. Merenberg lämnade sedan klostret och han höll sitt löfte. De 125 skonades och inga ytterligare replessarier utfördes. Merenberg blev sedemera avsatt, men märkligt nog inte arkebuserad. Förmodligen för att det var i slutet av kriget och den tyska administrationen var i upplösning. Alltså att ingen gjort en film på det här... Hela storyn, kan ni läsa om här. /Netwolf |
#2
|
||||
|
||||
Sv: En fantastisk historia!
Men vilken fascinerande historia! Jag håller med dig om, att den skulle bli en fantastisk film. Kan du inte tipsa en lämplig filmmakare?
|
#3
|
|||
|
|||
Sv: En fantastisk historia!
Hej Netwolf
Vilken historia på alla sätt. //PA |
#4
|
||||
|
||||
Sv: En fantastisk historia!
Vilken fin historia!
/ Anne |
#5
|
||||
|
||||
Sv: En fantastisk historia!
Tack för den storyn Netwolf. Jag är själv fascinerad av såna här lokala berättelser från kriget. Några tips i ämnet:
-Besök krigsmuseet på Leros och ta del av den öns umbäranden när man slogs om en av östra Medelhavets bästa hamnar. -Läs Minotaurus tårar om tyskarnas ockupation av Kreta. -Eller läs (även som film) Kapten Corellis mandolin om Kefallonia där Tyskar och Italienare över en natt blir fiender. |
#6
|
||||
|
||||
Sv: En fantastisk historia!
Citat:
/Netwolf |
#7
|
||||
|
||||
Sv: En fantastisk historia!
Det är en roman som blandar "nutid" med dåtid. En fd tysk soldat försöker göra upp med ett mörkt förflutet. Jag tycker den är klart läsvärd.
|
#8
|
||||
|
||||
Sv: En fantastisk historia!
Älskar också sådana här lokala berättelser. Denna hade jag inte hört innan så stort tack för den.
På tal om abbotar så finns det en annan intressant historia där en abbot spelar huvudrollen. Det handlar om Arkadi Monastery nära Rethymnon på Kreta. Storyn slutar tyvärr inte lika lyckligt som den på Paros. Läs om denna hemska händelse här. |
#9
|
|||
|
|||
Sv: En fantastisk historia!
Googla "sub marinebase Antiparos" får ni en hel roman att läsa, om en annan händelse under andra världskriget!
De motståndsmän som denna berättelse handlar om minns man varje år på Georgios-dagen, vid det lilla kapellet vid just Ag. Georgios på öns södra sida. Ett kort utdrag ur texten kan ni läsa här _ .....I set out to chase the Antiparos story down to its roots. It turned out that I had much to learn.... |
#10
|
||||
|
||||
Sv: En fantastisk historia!
Jag har i sommar besökt Paros och givetvis var tvungen att avlägga ett besök på Longovardaklostret. Bara feelingen att köra upp till klostret, exakt på samma väg som den tyske kommendanten färdades på för 75 år sen, var en märklig känsla.
Utsikt från klostret mot stora vägen. Den kvinnliga delen av resesällskapet fick f ö stanna hemma, då grabbarna grus inte släppte in några kjoltyg. Jag var enda besökaren just då. Först släppte abotten in mig i kyrkan och stängde dörren. Där fick jag sitta en stund och begrunda det fina altaret och kika in i sakristian. Efter en stund släppte han ut mig och fick jag spankulera fritt omkring en stund. Det kändes nästan som att tiden stod stilla. Man kan förstå att Meerenberg blev påverkad av denna sakrala miljö. Riktigt gammalt är det dessutom. Här en sten med årtalet 1614 inristat. Abotten var väldigt trevlig ehuru han inte pratade engelska alls. Han tillkallade dock en munknovis, som visade sig vara fransman och dessutom engelsktalande. Han fick agera tolk mellan mig och abotten. Jag frågade bl a om händelsen med tyskarna och han kunde bekräfta att det var så det gick till. Jag sporde om tavlan som Meerenberg var så betagen i, men han sa att den inte längre fanns kvar där. Den hade för många år sedan förts tillbaka till St Peterburg. Han var som sagt väldigt gemytlig och bjöd på sötsaker, vatten och Raki (!). Och han trugade verkligen. När jag pekade på hyrbilen och försökte förklara att jag körde bil, så yttrade han de enda engelska orden jag hörde honom säga "good for body and soul" och pekade på sin mage. Nu snurrade tankarna. Jag kunde plötsligt förstå hur Meerenberg kände sig den där gången. Här stod jag inför den allvarsamma abotten som stirrade på mig och hela klostermiljön bara sköljde över mig. I mitt inre kämpade jag mot moralens väktare. Att dricka sprit och köra bil, gör man ju bara inte. MEN man nekar heller inte en gåva från en helig man i hans egen miljö...så till sist gjorde jag en Meerenberg och gav med mig och tog en hutt. Då blev han nöjd, sken upp och tackade mig för besöket (eller nåt på grekiska iaf) gick in i klosteret och stängde dörren. Ja, det var med en märklig känsla jag åkte därifrån. Jag som inte är det minsta religiös, kände en inre frid som jag inte kunde förklara. Eller så var det bara Rakin som värmde i magen... /Netwolf |
#11
|
|||
|
|||
Sv: En fantastisk historia!
Vackert kloster och vilken sällsam historia!
Jag har försökt att fråga våran värd på Samos hur det var under kriget,dom bodde i Vourliotes vart evakuerade till klostret Moni Vronta,han kan berätta lite grann sen blir han så ledsen,så det är bara att lägga ner.Fortfarande ett öppet sår efter alla dessa år. Pia |
#12
|
||||
|
||||
Sv: En fantastisk historia!
En fantastisk historia blev genast ännu mer fantastisk! Tack snälla Netwolf för din underbara berättelse. Vilket fint möte med abboten. Jag förstår dina känslor du hade när du var där, och när du körde därifrån.
Jag har varit på Paros ett tiotal gånger, men jag har aldrig besökt klostret, och det förvånar mig jättemycket, jag som är så nyfiken och vill se allt på en ö, men inte detta kloster. Mycket märkligt. Efter att ha läst din text och sett dina bilder vet jag vad jag ska göra nästa gång vi reser till Paros! |
#13
|
||||
|
||||
Sv: En fantastisk historia!
Verkligen tack, Netwolf, för att du berättade och visade bilder på detta!
Birgitta. |
#14
|
||||
|
||||
Sv: En fantastisk historia!
Är bilden på den glada mannen abboten eller munknovisen?
|
#15
|
||||
|
||||
Sv: En fantastisk historia!
Vilken fin upplevelse! Och naturligtvis måste du dricka av rakin. En liten en klarar man av även om man skall köra bil.
Tack för fina bilder och berättelsen! / Anne |
#16
|
||||
|
||||
Sv: En fantastisk historia!
Det är abboten. Novisen var en yngre man med fjunigt skägg. Jag frågade om han skulle bli munk han med och han sa kanske. Om han var värdig...
Jag tyckte f ö att de nämnde att det var en 12-13 munkar på klostret. När jag vandrade runt i korridorena, så var vissa sovgemaksdörrar (?) på glänt, precis som några precis gått upp, men å andra sidan går de nog upp med tuppen. Jag träffade väl 2-3 munkar utöver abboten och novisen. Bl a en som kom och körde en Land Rover, komplett med kors å allt. De höll dessutom på med nån storstädning eller möbelrenovering under min stund där. /Netwolf |
#17
|
||||
|
||||
Sv: En fantastisk historia!
Han ser så otroligt trevlig ut.
Tack för de andra bilderna också! |
#18
|
|||
|
|||
Sv: En fantastisk historia!
Detta kloster står nu på min Bucket-List! Kanske redan nu till nästa Antiparosresa vid kommande månadsskifte.
Tack Netwolf för en fin fortsättning på den ursprungliga historien :-) |
#19
|
||||
|
||||
Sv: En fantastisk historia!
Skönt att höra att jag inte är ensam om att inte ha varit där.
|
#20
|
||||
|
||||
Sv: En fantastisk historia!
Den där historian lägger jag på minnet för att ta fram när tillfälle ges för ett besök
|
|
|