Om venner, uvenner og impulsivitet

[Admirala]

Første gang jeg dro til Hellas var jeg i den alderen da man bruker ferieukene på sol, bad og billig alkohol. Andre gang følte jeg det som om det var å komme hjem. Jeg var 24, det var seks år siden mitt første besøk, og jeg dro ikke lenger på ferie for sol, bad og billig alkohol. Ikke bare derfor, iallfall.
Helt siden den gang har jeg lurt på hvorfor det å komme til Hellas føltes som å komme hjem. Jeg har fremdeles ikke svaret. Kanskje finnes ikke noe svar, kanskje skal jeg ikke lete mer heller, men bare akseptere at noe i meg på et underlig vis hører til her.

Mange Hellas-ferier senere, jeg har reist over store deler av fastlandet og til en god del øyer, men jeg visste at Nafplio var byen jeg ville bo i. Jeg har litt bedre forklaring på det: Ikke bare er det Hellas nydeligste by, men her er jeg blitt kjent med folk, byen har passe størrelse, den ligger i grei avstand fra Athen og man er ikke avhengig av båt.

”Jeg skjønner at folk kommer hit for sol og bad og billig alkohol”, sa min venninne Dimitra da jeg flyttet hit for et år siden, ”men jeg skjønner ikke at noen frivillig vil flytte hit. Grekerne er sære mennesker.”

Etter hvert har jeg forstått hva hun mener. For eksempel: Få av de vennene jeg har her liker hverandre. Stort sett må jeg treffe dem en og en. ”Hun er så kjedelig”, ”han er så merkelig”, ”hun er så bitchy”, sier de om hverandre. I det hele tatt er det sterke sym- og antipatier ute og går, og det skal ikke mye til før man stempler hverandre. Så de kompliserte middagsselskapene med mange gjester jeg elsket å arrangere hjemme i Norge, nytter ikke å få til her. Og om det hadde gjort det, ville ingen kunne sagt jatakk til invitasjonen før samme dag selskapet skulle være, helst bare en times tid før.

I min blåøydhet forsto jeg ikke dette med planlegging, eller snarere mangel på den, da jeg var nybakt hellasboer. ”Skal vi gå ut og spise på den nye tavernaen til helgen”, kunne jeg spørre en kompis. ”Jeg vet ikke”, svarte han, ”vi kan snakkes på fredag.” Jasså, må han vente til fredag for å se om et bedre tilbud dukker opp, tenkte jeg snurt? ”Skal vi ta en kaffe”, kunne jeg spørre en venninne over telefonen. ”Jeg kan ikke,” svarer hun. ”Neivel, en annen dag da?” ”Jeg skal bare spise først, og ta en dusj, vi kan kanskje møtes om halvannen time”, kunne hun svare.

Da jeg kjøpte leilighet her i Nafplio, var ni personer, inkludert to advokater, til stede på kontraktsmøtet. I Norge ville vi vært tre: kjøper, selger og eiendomsmegler. På den annen side, hadde jeg startet en bedrift her sammen med en gresk kompis og investert samme beløp, ville kompisen tatt det som en fornærmelse om jeg ba om kontrakt. Man skal stole på sine venner og familien. Resten er ute for å lure deg.

Overdriver jeg? Ja visst. Men ikke så mye. Misliker jeg det? Nei, så lenge man vet om de uskrevne reglene, er det ikke noe problem. Det er selvsagt jeg som er den merkelige her, med alle mine vaner og forestillinger om hvordan folk skal oppføre seg. Jeg har måttet lære å tilpasse meg, og se at det er mange måter å løse hverdagens små og store utfordringer på. Men jeg tror, selv om jeg bare har litt over ett års erfaring, at hvis man ikke klarer å ”tenke som en greker”, kan det være vanskelig for en skandinav å bosette seg her. Og jeg tror ikke det er noe unikt: Er man innflytter må man forsøke å forstå landet man har kommet til, akseptere at det er slik og flyte med strømmen. Så godt man kan.

Og at mine venner ikke liker hverandre er egentlig bare en fordel. For når én melder avbud en halvtime før vi skulle ha møtt hverandre, er det alltid mange andre å ringe til – og de synes ikke det er det minste underlig eller uhøflig om man ringer i titiden en onsdagskveld og spør om vi skal ta et glass vin om ti minutter. Som er litt av det deilige med livet her: Vi gjør ting impulsivt - eller aldri.

[Argyris]

Äntligen!

Admirala har ett eget hörn i Kalimera.

Jag känner igen mycket av det du beskriver. Det grekiska "kaos" är ju det man älskar & hatar, men det fungerar ju alltid på något sätt i Grekland.

Hoppas att jag få möjlighet att träffa dig någon gång!

Hälsningar
Nico

[Stina]

Jag kanske är naiv och har en förskönad bild av Grekland, Men, jag tycker livet i Grekland verkar så skönt!
Tänk att kunna ringa en vän vid tio för att gå ut och äta
Här hemma törs man ju knappt ringa sina vänner efter 21...
Att slippa detta eviga planerande och bara leva här och nu! Jag försöker att leva så här hemma i Sverige men det är inte lätt.
Tänk vad skönt att slippa leva sitt liv efter kalendern och klockan(min ständiga fiende )
Vad skönt det skulle vara om ens vänner inte alls störde sig om man kom 10 minuter försent(2 minuter räcker för att göra vissa av mina vänner sura...)
Tänk att få parkera bilen som man vill
Köra lite som man tycker

Äta middag klockan nio

Jo, jag tror jag skulle trivas i Grekland!

Men man måste ju ha ett jobb som man trivs med och det blir nog lite ensamt att flytta från släkt och vänner
men drömma kan man ju alltid göra

//Stina

[Agda]

Men jag vet inte om det är så skönt att aldrig kunna planera något eller det som blivit planerat aldrig kommer till stånd. Eller att alla i byn är mer eller mindre ovänner med alla. Detta är några av de saker som jag har svårt med fortfarande. Det är svårt och jobbigt att välja vem jag skall gå till för att fira Påsken tex när två eller tre familjer har bjudit in mig och de är ovänner med varandra. Oftast väljer jag att åka ifrån byn och fira med skandinaver.

Agda

[Arne]

Oerhört intressant med "Halvbloggar" från kalimeror vilka lever och verkar i Grekland. Jag läser och lär!!!! Jag har många gånger mycket funderat över hur vardagen gestaltar sig i en liten by eller på en mindre ö vid tider när turistsäsongen är över.

Vid våra besök på Fourni har jag försökt få reda på hur det står till med relationerna mellan öbor/släkter etc, men svaren har alltid varit mer än fåordiga. Då fungerar dessa halvbloggar som en utmärkt brygga emellan vad vi som turister ser och får i inblickar och den bofastes helhetssyn.

Jag säger bara; Mera, Mera!!! Kan ej få nog av denna information. Var eljest skulle jag kunna finna svaren på mina frågor när grekerna själva ej dem giva....

Arne

[monica]

Känner igen det där, jag bor inte i en liten by. Men grannskapet här emellan är nästan som en liten by. Det är många saker som vi är väldigt olika på, barnuppfostran mm mm skulle kunna räkna upp många saker. vi är olika helt enkelt. Sen är ju jag svenskan och det märks, min uppfattning är att greker är väldigt rasistiska, albaner ryssar och rumäner står inte högt i klass. Vi skandinaver har en annan rankning.

Eftersom man ska umgås med släkten jämt och ständigt är det väl inte så konstigt att man kommer ihop sig, alla går ju faktiskt inte ihop med varandra. Och kommer jag tex inte med blir det surt som citronen.
Det här problemet finns ju oxå i Sverige men det förekommer nog mera här, eftersom man oftast bor i samma byggnad som släkten.
Och som det heter, greker är så mycket för familjen. Många gånger för mycket enligt min mening, kusinerna leker med varandra och det är svårt att få vänner att komma över och leka, eller att gå hem till någon vän.
Det är inte så populärt bland grekiska familjer.
Har egen erfarenhet av det då det gäller både min son och dotter.
De är väldigt rädda att låta barnen gå till någon annan och leka, de måste känna hela familjen först, även om barnen har gått i skolan tillsammans och man har träffat föräldrarna i skolan.

Så jag uppfattar i det fallet inte greker som särskilt gästvänliga, de kompisar som får komma till oss vilket jag självklart tycker är roligt, brukar aldrig vilja gå hem. Här är det öppet hus för alla barn för så hade jag det när jag var liten.

Monica

[Eva L]

Det som stör mig i Grekland är allt skvaller om allt och alla. Naturligtvis är den ibland starka sociala kontrollen på gott och ont men.. Besökte ofta Kreta under ett antal år och blev då invigd i diverse skvaller.

När jag och dottern varit i Grekland har vi flera gånger fått ta del av skvaller om oss, vårt utseende, våra kläder etc. Ibland uppskattande men ändå på ett ganska närgånget sätt. När omgivningen sedan förstått att dottern pratar flytande grekiska vilket inte syns utanpå har reaktionen ibland blivit ganska dramatisk.

Eva

[malou]

[quote=Eva L;81739].... Besökte ofta Kreta under ett antal år och blev då invigd i diverse skvaller. ....

Kanskje en av grunnene til å ikke bli lenge på en bestemt øy eller ta pauser, selv om man har funnet sitt drømmested? Forunderlig var det i hvert fall å oppdage de skjulte agendaene eller skvaller man kan bli trukket inn i, absolutt uten å vite om det selv, enten det kommer fra grekere eller sogar andre turister. Som blant annet kan bety å bli tillagt preferanser, egenskaper, meninger etc , som er langt fra egen virkelighet. Sånt sprer seg på disse små stedene, og gir konskevenser for måten en blir møtt på. Dumt. Jeg vil jo bare være en reisende, ikke en del av lokale intriger. Tilbake reiser jeg nok en eller annen gang likevel, men trolig ikke for å oppholde meg mange uker på samme sted. Selv om jeg lengter tilbake. Fred og ro og uavhengighet.....Forøvrig er Grekland min favoritt!