Sommar-mögel

[lugnagatan]

Hålena i den hårda röda marken utanför dörren är lika många som cikadorna som sitter i trädgården och låter. Nymfernas skal sitter kvar på väggen, ur vilka den färdiga vuxna "musikanten" kröp fram en natt.
Den här kaktusen började med ett enda blad från byn Tsikalaria för ca 1 och halvt år sedan.



På bladet som formats till en tiggares hand, satt en nymf (ett mellanstadium mellan larven och den fullbildade cikadan) en natt, och den fullbildade individen, formades sakta ur denna , men så snabbt att det var märkbart, och det lyste lite månskensaktigt (foto-kemiskt) av den intensiva omvandlingsprocessen .

Vädringen blir otillfredsställande om man ska stanna borta några dagar, förutom att katterna blir så dästa av fulla matskålar. Växterna ställde jag i duschen med lite vattendropp, och stängd dörr. Men då uppstod ett kraftig mögelangrepp i garderoben. En jacka fick jag slänga på en gång , resten in på kemtvätt.
Nedfällda metall-jalusier, och öppna fönster på natten. Men då kom den värsta tjuven och öppnade lätt jalusiet utifrån, med hjälp av fjädern från en klädnypa, och hoppade in. Det var jag själv. Jag hade första gången låst mig ute med nyckeln kvar på insidan. Då hjälpte det inte med extranyckeln som jag har gömd utanför.

Men det är inte tu tal om att jag trivs i Nedre Galatas, den högsta trivselfaktorn hittils, men är också öppen för nya vyer på centrala Kreta, och flytt kanske inom något år.

Nu har jag insett misstaget att ta hand om två små grekiska bondkatter från Mournies, som inte var kontrollerade eller registrerade, och troligen har haft loppor från första början.
Ibland hoppar man i säng med andra för att få uppleva något av det verkliga livet. Jag menar man "köper konceptet" och går med på något utan att tänka efter, men tänk så mycket glädje och också problem det varit.
Då hade jag också just "hoppat i säng" angående ett hyreskontrakt, som ledde också till den upplevelserika tiden med "pappous och giagia", vilket jag inte ångrar alls, misstag och misslyckanden genomlevas med alla kval.
Helst inga höga hästar, som annars är så lätt att sätta sig på.

Värmen nu gör att man glömmer väldigt lätt. Man ska ha så lite som möjligt att hålla reda på, och leva ett enkelt liv. Nu har jag haft så många idéer om vad jag skulle skriva om, skriva om skrivandet, och det spretar åt alla håll.
Först och främst är jag så tacksam för alla kommentarer och reaktioner, fast jag undviker att ta tillbaka eller klarlägga någonting även om det har varit en häftig debatt. Om någon utifrån sitt sätt att tolka det skrivna börjar att agera, och berätta om sig själv, så är det så roligt, annars är det ju bara jag som berättar om mig själv, och det är så tråkigt.

Och det mest överraskande var när en hemlighetsfull existens i många år avstod från att berätta om sig själv, och väntade tills hon kunde få stämma träff med mig. Det blev en grundlig genomgång och konstruktiva diskussioner. Det hade jag aldrig trott skulle hända i mitt liv.

Just nu börjar det se ut som det skulle kunna bli en bok någon gång , som någon föreslog, det finns ganska mycket material, både i smått och stort. Men det är väldigt svårt att se vad själva tråden i det hela skulle vara.
Och efter reportage där jag spännt sinnet för att sanningsenligt skildra vad som verkligen hände, har det slagit mig att det skulle kunna löna sig mycket mer att fabulera, att hitta på historier, alltså händelser som är sannolika i den här i miljön , i den här kulturen, för att få en tråd som är spännande att följa. Att var lite mer ungefärlig, och lägga till lite och dra ifrån lite här och där.
Men ärligt talat tilltalar det inte mig att fabulera, jag tycker att det finns en spännande verklighet att hålla sig till, men ibland blir det då frestande att lägga till någonting för att störa ordningen , för att provocera, och jag har många gånger räknat med häftiga reaktioner, som praktiskt taget uteblivit.

Loppor, som sagt. Det var en dag som jag fick se något litet som sprang väldigt snabbt i den lilla kattens päls. Det var när jag undersökte små sår i huvudet på den lilla. Dom har hon fått därför att den stora katten blivit mer aggressiv och skadar den lilla med sina klor. Dom är nu två år, och den stora katten har börjat att tappa tålmodet med den lilla framfusiga katten. Häftiga gräl ibland, men jag tyckte att jag ändå hade kontrollen. Men dagen för loppsaneringens början gick allting väldigt fort. Den värsta härden hittade jag i en luddig stolsdyna från IKEA. Där fanns alla stadier, och imagons avföring, som bildar röda fläckar på ett fuktat papper (innehåller kattens blod).
Tvätt med hett vatten dödar alla stadier. Vid storstädning måste katterna stängas in i ett mindre rum. Jag hade gått och köpt en sprayflaska hos en veterinär, med giftet löst i alkohol, det ska finnas schampoon också, och en medicin. Den lilla katten tog jag ut och började behandla , inte så populärt minsann, och sedan ska katten torka utomhus i en timme. Men när den kom in igen, var alla naturliga lukter i pälsen borta, pga alkoholen, och det kan ha bidragit till att allt gick över styr.
Storasystern som varit som en mycket överseende och kärleksfull mamma, mot den mindre, den "omöjliga ungen":
Tålamodet med den lilla på-gåiga katten var nu helt slut och "mamman" var förvandlad till en jägare med den lilla som byte. Det var mycket skrämmande. Den som stör jakten kanske kan vara lika illa ute som bytet. Avslutade snabbt städningen och stängde dörren, för att få ut dom i köket för att se om situationen kunde lugna ner sig. Gav dom skinka . Dom kom båda ut ur sovrummet, och Maña, den stora, verkade fortfarande ha respekten kvar för mig. Hon kastade i sig skinkskivan, men låste sig sedan igen på jaktbytet.
I hukad ställning, visande tänderna och väsande.

Om jag lämnar dom några timmar kanske det går över. Åkte till Chania centrum. Och kom tillbaka efter fyra timmar. Situationen fortfarande lika låst. Inte att leka med.
Jag gav nu Maña , och mig själv, en chans: Öppnade dörren och ställde mig bredvid dörröppningen och väntade. Hon hade då så mycket förstånd kvar (sympati), att hon släppte siktet på jaktbytet, hasade iväg, fortfarande i anfallsställning och väsande, förbi mig och ut i det fria.

Så fort dörren var stängd, mindes jag henne ändå som den skötsamma och kärleksfulla katt hon varit, och sörjde djupt.

Efter ett dygn var hon tillbaka igen, den snälla och lekfulla katten, hon luktade på lillasystern, och allt verkade stämma, men väste då och då åt henne. Det var mycket sorgesamt att få njuta av hennes lek och kel, och hur hon visar hur hon trivs, som om allt var som vanligt igen , men hon var nu säker på att få var ifred i sitt revir, och ha mig för sig själv. Har det gått över styr en gång kan man aldrig vara säker på vad som kan hända.
Så nästa eftermiddag fick jag lämna bort henne till vackra områden med små byar, där hon får utveckla jaktinstinkten fullt. Hon var en vild katt så fort jag släppt ut henne. Instinkten kom igång direkt. Hon tryckte sig lågt i gräset när hon såg mig, och jag visste att jag aldrig mer skulle försöka lyfta upp henne, som hade varit så lätt tidigare. Och hon såg mig inte längre i ögonen, som hon alltid gjort tidigare. Med stora ögon och långa ihållande blickar.

Epilog:
I nedre Daratso fann jag Xristos nya sommar-tillhåll. Det var verkligen fint, stort , under öppet tak. Jag kom dit med röda ögon, och presenterades hjärtligt av Xristos för den nya köks-personalen, i ett väldigt stort och nytt fint kök, där också hans hustru stod, som jag ägnade en extra lång blick, och hon kom senare, ombytt, med utslaget hår , och började sjunga den svårmodiga sången, som jag inte vet vad den heter på grekiska, men den påminner mycket om den portugisiska "fado", ackompanjerad av sin man.
Det här var verkligen terapeutiskt. Xristos, som utbringar skål, efter varje sång, jag känner att jag ligger lite på samma våglängd som honom, men det har väl med musiken att göra. Och hans vackra hustru.
Jag satt vid ett mindre bord vänd mot söder , mot dom områden där mitt hjärta nu bor. Ingen måne lyste upp. Det var en svart himmel, men plötsligt var det som en lykta tändes högt uppe. Det var ingen liten sten, som gör en hastig linje , utan något som såg ut att bli lika starkt som solen, och började sedan att dala (falla). Det såg ut att vara en sten av ett hus storlek, ojämnt och klumpigt, och slockande sedan. Som en sten som föll från hjärtat. Det måste ha varit långt borta, ovanför Afrika, i den övre delen av atmosfären.
Det var i alla fall ett tecken, minst sagt. Och jag tackar Xristos och hans hustru, för att ha blivit så väl omhändertagen.

[xenos]

Och det mest överraskande var när en hemlighetsfull existens i många år avstod från att berätta om sig själv, och väntade tills hon kunde få stämma träff med mig. Det blev en grundlig genomgång och konstruktiva diskussioner. Det hade jag aldrig trott skulle hända i mitt liv.

Just nu börjar det se ut som det skulle kunna bli en bok någon gång , som någon föreslog, det finns ganska mycket material, både i smått och stort. Men det är väldigt svårt att se vad själva tråden i det hela skulle vara.
Och efter reportage där jag spännt sinnet för att sanningsenligt skildra vad som verkligen hände, har det slagit mig att det skulle kunna löna sig mycket mer att fabulera, att hitta på historier, alltså händelser som är sannolika i den här i miljön , i den här kulturen, för att få en tråd som är spännande att följa. Att var lite mer ungefärlig, och lägga till lite och dra ifrån lite här och där.
Men ärligt talat tilltalar det inte mig att fabulera, jag tycker att det finns en spännande verklighet att hålla sig till, men ibland blir det då frestande att lägga till någonting för att störa ordningen , för att provocera, och jag har många gånger räknat med häftiga reaktioner, som praktiskt taget uteblivit.

Här i dessa få stycken tycker jag du formulerat din "programförklaring". Bättre kan det inte nog inte sägas, eftersom jag inte missade ett ord av vad du skrivit. Spara allt du skrivit!
Tack ska du ha, Stefan.

[Monica P]

Stefan, jag har ibland funderat på att skriva en bok, men som du säger måste man då förmodligen fabulera lite, och jag har hur många livsöden som helst att fabulera ikring, men jag vill samtidigt inte utlämna någon...Om man fabulerar baserar man det ju gärna på faktiska händelser och stämningar.

Vad gäller katterna är det nog så, som det sägs, att DE äger oss och ser oss som trevliga matleverantörer, och glömmer oss antagligen minuten efter de ätit sig mätta. Jag har ett gäng älsklingar här, och tar inget ansvar för deras hälsa mer än mat och vatten, -utomhus- och några är steriliserade/kastrerade och har fått vederbörliga sprutor. De som vill bli kelkatter visar detta direkt, de andra avböjer all närmare kontakt. De klarar sig bra i det här klimatet och lever fritt (och farligt) . Jag skulle inte klara att ha hund med allt det för med sig av fostran och tilsyn.

Tack för dina intressanta inlägg!

[pollebosse]

Härlig läsning Stefan.
Du är en mästare på att vända/vrida och hitta vinklar.
Vi njuter i stor skala.

Paul

[Ylva A]

Du blandar och ger av ditt liv och av dina erfarenheter. Du är ibland poetisk, ibland realist, men tillsammans blir allt underhållande att läsa.
/ Jannis