Vid horisonten mörka moln!

[UlfWiman]

Jag fick ett besked igår torsdag som inte var så där efterlängtat precis… Jag ska till Sunderbyn 10/4 för att förberedas på en kärlröntgen i mitt kvarvarande ben. Den kommer då att ske ca: 14 dagar senare med inläggning som följd… D.v.s. 24-26 april.
Som ni nog känner till är jag ingen som gnäller eller vill bli tyckt synd om… då kan jag rent av tända till och bli förbannad.
Men den här kallelsen ger mig obehagliga dèjá vu känslor ifrån förra året då det började på exakt samma sätt. Jag har idag ett sår som jag slog upp på höger häl när jag for i diket förra året, och det vill inte läka riktigt ordentligt!
Det var så det började förra året… Nu målar jag inte fan på väggen för det här såret är på väg att läka, utan det som oroar mig och skapar de mörka molnen är den kärlröntgen som kommer. Förra gången sprängdes det 18 eller 19 proppar i benet som sedan ramlade ner i foten… med väl känt resultat!


Samtidigt säger de att jag kan inte avsäga mig det hela utan att ’förneka’ vården. Då tar de bort sin hand som finns över mig!
- Är då det här det jag verkligen vill?
Att framstå som en försökskanin i deras forskning om igenslammade kärl och diabetes. Jag har med åren lärt mig att kontrollera mitt socker med munnen och kosten i stället för deras lovprisade insulinsprutor! Okej, jag mår skit ibland, men det beror på att jag har syndat lite för mycket…
Om jag strikt håller mig till medelhavskost så har jag inga problem utan kan kasta insulinsprutorna i havet. Då får jag som tack en utskällning för att jag tar egna initiativ och laborerar på egen hand. Där inställer sig då nästa fråga!
- Är det mitt liv eller deras?
Nu får jag denna känsla igen att alla läkare verkar gå i läkemedelsindustrins förlovade koppel…
Jag tillhör då idag de ’problem’ som är lösta, d.v.s. diagnostiserade som ’diabetes mellitus’, med andra ord Diabetes typ-II med efterföljande insulinbehandling.
– Nästa!
Det är faktiskt känslan jag får efter ett besök hos doktorn…
Att jag sedan har fått en bunussjukdom som inte är trevligare ser jag som ett stort minus. Polyneuropati är ingen trevlig sjukdom. Den är smygande och djävulustiskt lömsk. Den började som en smygande ’tappa känseln’ effekt i mina ben och fötter. Det stämmer med den ordinarie beskrivningen, men som en bonus så kom denna överkänslighet som idag har slagit sig på händer och armar likt en glad överraskning…
Sjukdomen uppträder i sk. skov och är inget rolig att leva med. Jag testade den värsta avarten under hösten 2007 och den kallas för ’Guillain Barrés’ syndromet. I mitt fall så blev det totalförlamning från midjan och neröver med inläggning på Xania Hospital som effekt. Jag vill för allt i världen inte hamna i den sitsen igen. Tänk er in i att inte kunna kontrollera sin kropp från naveln och neröver.
Mina ’vänner’ i den svensk/grekiska föreningen på Kreta har fortfarande inte fattat detta och kommer aldrig att förstå! De lägger in sina egna ord i stället för att döva sig själva och för att kunna peka på andra saker i stället och då har man enkelt löst problemet och varit medmänniska… Att sedan deras enkla ’amatörmedicinska’ diagnoser utelämnar en del viktiga fakta klassas som en bisak. Problemet är lite mera komplext än så. När jag sedan väl kom tillbaka till Sverige så ställdes rätt diagnos, men det brast i överföringen av mina dokument från Kreta då de har en helt annan policy för patientsäkerheten. Jag får som exempel inte läsa mina journaler i Grekland utan det handlar om min läkares välvilja om en svensk doktor ska få läsa min journal eller inte. Det har inte fungerat hittills utan mitt ord står mot svenska läkare från det jag har fått berättat för mig!
Men för att återgå till kärnan så eftersträvar jag att bli insulinoberoende och kontrollera mitt socker med födan. Jag och några andra vet att det här fungerar, men det ställer läkarkåren i dålig dager så att man talar tyst om detta…
- De har ju löst problemet!
– Ursäkta, men vilket problem?
Just det ’vilket problem’. De har ställt en diagnos, inte föreslagit ett botemedel. Utan löst det hela genom att ordinera insulin som botegörare. Det enda det skapar är ett insulinberoende och det är just det jag vill komma ifrån… Här och nu krockade just två världar!
Varför då skall jag vara en förkämpe i ett krig som inte kan vinnas till 100 %? Jo, det handlar lite om mitt så kallade oberoende! Jag vill kunna resa vart jag vill i världen utan att vara beroende av insulin!
Jag är på rätt spår när det gäller den frågan, och jag bara hoppas att jag får någon med mig på resan för den lär bli ensam!
- Kalimera är en bra kanal, fast detta inte handlar så mycket om Kreta direkt.
Men det handlar till syvende och sist om maten ni serveras där nere. Många skriver om vilka restauranger man ska gå till… och jag rekommenderar ingen, inte ens till mina nära vänner. Det är upp till dig som gäst och besökare att göra dina utvärderingar själv. Om jag ska bestämma och du velar, stanna då hemma, för att resa är farligt…. Du kan få nya intryck och influenser!
- Har jag gjort mig förstådd?
Nu manar jag dig till lite eftertänksamhet.
- Är allt han säger sant?
Näe, det är ingen mirakelkur och bantningskurs. Det är livet sett ur ett annat perspektiv än ditt…
Nu ska du inte känna dig bedrövad eller få några negativa känslor om Kreta eller Grekland som så. Utan res dit du har lust, men våga gå lite utanför schemat som jag har gjort och du kommer att garanterat få en mer minnesrik semester. Ett bra botemedel om hur du inte ska vara presenterar Lasse Åberg i sina sällskapsresor.
- Varför skriver jag då det här?
- Kanske för att väcka den demon som du har inombords?
Resedjävulen! Det är en farlig bekantskap… Den har drabbat mig i många år. Trots rulle idag så avslutas inte mina planeringar idag. Se inte problem, utan se lösnngar.
/Ulf

[Sunny12]

Hej, Ulf!
Jag läser ditt inlägg med stor empati och hoppas allt löser sig till det bästa! Du verkar ju att vara en "fighter"som inte ger upp i första taget!
Bra också att du reglerar ditt blodsocker med rätt kost istället för insulin. Som du säger de är så snabba med att ordinera insulinbehandling. Synd bara om de som inte kan prata för sig och inte heller har anhöriga som kan framföra deras önskemål, de måste ju känna sig helt "lost"och utlämnade till läkare och andra som styr och bestämmer över deras liv.(jag arbetar i vården så jag vet hur det kan gå till)

Mvh Sunny

[UlfWiman]

@Sunny 12: Du har en bra poäng i det du skriver. Vi har idag 2 st vårdgrupper inom landstinget. De utredda och de väntande! Om man ska som utredd och diagnostiserad höja sin röst så måste det tyvärr ske med buller och bång! Annars så kan du sitta tyst där och vänta på den hjälp som aldrig kommer...

/Ulf

Ps: Detta är det samhälle som vi har valt idag utan att lägga några politiska aspekter på det hela... Just Watch and learn!

[Sunny12]

Ja, det är skrämmande..om man är sjuk måste man samtidigt vara tillräckligt frisk och stark för att orka argumentera och få den behandling/vård man vill ha... hur många är det?....

[Monica P]

Men nu förstår jag inte: vad är det som är så farligt med insulin? Jag vet väldigt lite om diabetes, man måste väl ha en närstående som har problemet för att lära sig, men jag trodde att det var en säker och bra lösning när ens egen produktion sviktar.

[Sunny12]

Diabetes är en ämnesomsättningssjukdom, hormonet insulin reglerar blodsockret, vid typ II diabetes kan bukspottskörteln(där insulinet bildas) fortfarande producera insulin, men mängden räcker inte till för kroppens behov, då kan man med hjälp av speciell diabeteskost och motion reglera sitt blodsocker och kan på så vis slippa att ta insulinsprutor, vilket ju är det bästa!
Inte alltid detta fungerar en del får kombinera med tabletter som stimulerar insulinproduktionen. Eller om bukspottskörtelns insulinproduktion helt upphört som tex vid Diabetes typ I behövs insulinspruta.
Har studerat ämnet mycket då det ingår i mitt jobb att ge insulin till de som behöver hjälp med detta.