|
|
#1
2018-08-05, 11:39
|
|||
|
|||
En vandring i Argostoli
I närheten av stora torget, i ett gult hus, strax efter café Polo, besöker vi den permanenta utställningen om jordbävningen 1953. På en filmduk i trädgården rullar en svartvit film som också finns till försäljning. Det är svårt att inte gripas av de förfärande scenerna. I stort sett hela öns byggnadskapital förstördes. Endast Assos och Fiskardo klarade sig. Före jordbävningen räknades befolkningen på ön till ca 125 000. Idag bor här ca 35 000.
Än idag minner flera trähus i Argostoli om den omedelbara uppbyggnaden efter förstörelsen. Trähusen är mer stabila vid jordbävningar, men framförallt gick det snabbt att uppföra dem. Ta gärna en runda upp på de högre höjderna i stan. Börja till exempel vid Napiers park (väl värt att ströva i om så bara för att känna de ljuvliga dofterna från solstekt barr) och följ den stora gatan Charokoupu, så ser du flera trähus. På närliggande gator ser du än fler, somliga i dåligt skick men många är fortfarande bebodda och målade i grönt, rosa eller till och med gult. Skakade av filmens vittnesbörd ger vi oss tysta ut på gatan igen. På andra sidan möter våra blickar kommunhuset. Nytt för i år är en staty som blickfång framför huset. Statyn föreställer en av landets viktigaste politiker, Gerasimos Arsenis, som gick bort för två år sedan. Han var född på ön (i Lourdata) och verkade som både finans-, försvars- och utbildningsminister i olika regeringar. Den grekiske presidenten Prokopis Pavlopoulos (vi skakar hand med honom bland andra potentiella väljare – en aktivitet som kändes lätt teatralisk vid detta tillfälle) har kallats in att avtäcka statyn och håller ett tal som applåderas av hans entusiaster. Men bland det dryga hundratalet närvarande välklädda klappar man mest lamt och ljummet. Hustrun till den avlidne talar med en röst som stockar sig av rörelse. En vackert klädd dam bredvid oss hyssjar upprört på en annan dam iförd klirrande örhängen när den senare ogenerat besvara ett mobilsamtal. Vi vandrar vidare. Längs med och mittemot Bass Café sträcker sig muséet, en rödfärgad byggnad omgiven av kolonner. Det är stängt sedan den hyfsat stora jordbävningen för 3 ½ år sedan. Stöttor och plankor sörjer för att den inte rasar ihop. Renoveringen låter fortfarande vänta på sig. Huset innehåller en hel del intressanta rariteter från arkaisk tid. Antika fynd bestående av kapitäl med snirkliga voluter, smycken, husföremål och andra gamla tillverkade föremål ger en svindlande tanketur från gamla tider till nya. Bosättningarna där vi står daterar sig tusentals år tillbaka i tiden. Och spåren finns nu otillgängliga i det stängda huset. Vi passerar den trafikerade vägen, noga med att inte hävda fotgängarföreträde (än en gång anpassar vi oss till rådande trafikrytm). Vi kastar en blick upp till höger där teater- och operahuset tronar i upphöjt majestät. Argostoli har en rik tradition av musikliv med egen kammarorkester. Man ger även de grekiska trage- och komedier som är så kända över världen. Under sommaren förekommer mest konstutställningar inomhus och teater- och dansföreställningar sker istället utomhus på en skolgård vid Xenia. Men nu ser vi framåt mot Lithostrato, den stenlagda gatan. Inte vilken sten som helst pryder stadens paradhandelsgata. Drygt sexhundra steg av välputsad marmor flankeras av affärer, caféer och allsköns möjligheter att shoppa. Varje affärsinnehavare inleder dagen med att sopa och skura sin del av gatan, väl bekanta med effekterna av att inte hålla rent. Det kalimeras mellan butikerna, man låser upp sina lås, hämtar kaffe på Libretto, hänger upp och ut sina varor på stånd och klädhängare – varje dag utspelar sig samma procedur under sommarsäsongen. Vi går in på posten. Lokalen är rymlig. Som så ofta i offentliga lokaler råder en allvarsam stämning. Vi förstår att inrätta oss i detta, tar en nummerlapp och sätter oss snällt på en stol. Nickar till övriga väntande. När det blir vår tur, ser tjänstemannen vänligt men myndigt på oss. Hennes engelska är oklanderlig och hon skiner upp när vi förklarar att vi vill skicka paket till Sverige. Vi får all hjälp som krävs för att säkert och tryggt överlämna paketet i ELTAs försorg. (Tio dagar senare når paketet mottagaren.) Ljuset, som möter oss när vi lämnar posten, är bländande och värmen dallrar i vågor när vi fortsätter uträtta våra ärenden. Affärer och myndigheter öppnar om morgonen och stänger runt två på eftermiddagen. Måndagar är det sedan stängt resten av dagen. Mittemot Pink Woman har en klädaffär klappat samman. Den är belägen i ett arkitektoniskt intressant hus från medio 70-tal. Modern, rak och stram är linjen med indragna stora fönster mellan de utskjutande gråblå partierna. Huset i sig är väl värt en upprustning men när vi talar med familjen i Tsanatos klädaffär snett över gatan, som äger huset och har drivit affären, ser de sorgsna ut och säger att de inte har råd att varken rusta eller bedriva verksamhet där. Huset har redan tappat en del av sin yta och blottar vita hack i fasaden. Vi strövar vidare längs Lithostrato där caféer erbjuder både svalkande drycker, glass och en stunds behaglig avkoppling under stora parasoll. Vi slår oss ned, njuter en frappé. Människor i olika åldrar, klädsel, syften uppträder framför vår parkettplats. Argostolierna avslöjar sig genom en mer målinriktad gång medan turister och besökare flanerar, stannar till när något oväntat drar till sig uppmärksamheten. På förmiddagarna är inslagen av nyanlända besökare fler, avslöjade av sin ännu inte soligt brända hudton. Utan att låta oss bekommas av affärernas lockande innehåll (nåja, vi föll faktiskt för en olivtvål, en tvättsvamp och två vackert lysande linnestycken att pryda solstolarna med från affären To Spiti) flanerar vi hela Lithostrato fram, tar en tvärgata ned, korsar två parallellgator och undgår att överköras av trafiken på stora gatan innan vi fortsätter vandringen längs kajkanten. De berömda carettorna (den speciella sköldpadda som äger uppmärksamhet och härskar i viken heter caretta caretta, fast den inte vet om det) tar sig fram i uråldrig stil och väjer inte för annat än båtar och andra speciellt otrevliga kompisar (man kan inte vara vän med alla). Kosta är den största och ser ut att ha varit med ett tag. Danielle är något mindre men minst lika försigkommen. Gabrielle syns inte till just nu. De lägger sina ägg på stränderna på försommaren. För att respektera äggkläckningsplatserna markeras dessa med rödvita band. Längs med kajen bevakar ungdomar från hela världen (begränsad till de stora engelskspråkiga länderna) sköldpaddornas liv och rättigheter. Den besökare som intet ont anande kastar mat till en caretta får finna sig i en sträng tillrättavisning. Allt för att garantera att vi inte påverkar deras naturliga beteende. Rörda och tankfulla går vi längs med den vackert stensatta kajkanten, passerar restauranger och solförsedda matställen tills vi når Devossos-bron. Den byggdes som en träbro för drygt tvåhundra år sedan men anges idag vara Europas längsta stenbro. En sådan angivelse betyder dock bara att den är sevärd och märkvärdig och en fascinerande konstruktion – inte att den de facto är längst. Men idag väljer vi inte att gå över till andra sidan – vi sparar dessa dryga 1800 meter tur och retur för att istället avsluta vandringen på Soulatsos café. Apostolis, som är vår lokala biluthyrare, vet nästan inte till sig av glädje när han ser oss och hans skäggstickiga kind berör även om vi luftpussar. Han är bara inne för att hämta en kopp kaffe tillsammans med brodern och kompanjonen Gerasimos. Familjen äger och driver caféet och har placerat en tredje broder, Andreas, som kaffeutbärare. Den fjärde brodern, Stefanos, dyker emellanåt upp för av stunds avkoppling från sitt jobb som ekonom. De är varma människor och solen kan nästan kännas kylslagen i jämförelse. Sedan blir vi sittande en bra stund i kort samspråk med Apostolis, innan han med ett brett leende intar sin bil och försvinner för att säkra sina uthyrningstjänster. Och vi förlorar våra blickar i naturens remarkabla sceneri på andra sidan lagunen. Här kan de se en svensk kortis om jordbävningen. http://www.filmarkivet.se/movies/det...pa-4-sekunder/ 
|
|
#3
2018-08-05, 14:41
|
||||
|
||||
|
Sv: En vandring i Argostoli
Citat:
 Tack också för länken till filmen! Fantastiska bilder varvas med oerhört sorgliga bilder. Det var sannerligen en rejäl förstörelse. Stackars öbor som fick vara med om denna tragedi!
|
 |
|
|
Linjär visning
