|
|
#1
2015-10-02, 23:21
|
|||
|
|||
Vår semester på Lesvos - med flyktingar...
Vi bokade en resa till Plomari, Lesvos. Vi bokade resan väldigt tidigt, innan det var tal om några flyktingar. När jag insåg vad som pågick så kände jag att vi inte kunde åka och "njuta" av livet, vi var tvungna att göra något för flyktingarna. Jag bestämde mig att ta med extravikt som Thomas Cook sa OK till, jag meddelade mina vänner och kamrater att de kunde göra detsamma. Jag fick kontakt med en FB-grupp som heter Help for refugees in Molyvos. Mina vänner ville bidra - till slut hade vi 20kg kläder och skor, mediciner och ca 9000 SEK
 Vi bodde i Plomari, men hyrde bil för att åka upp till Molyvos med mediciner och med allt vi handlande på plats. Det var inte helt lätt - vad skulle vi möta? Skulle det "förstöra" semesterhumöret? Det fanns andra svenskar på hotellet som inte ville höra talas om detta - de var ju där för att relaxa... Det var en overklig situation! Men jag kunde inte backa, detta måste genomföras! Vi köpte ca 75 flaskor vatten, för att placera ut efter en väg som flyktingarna gick på, från Molyvos till Mytilini... i 35-gradig hetta... ca 70km. Vi handlade leksaker i en affär på vägen - nallar, dockor... för att ge till barnen. Vi checkar in på hotellet - ger oss iväg för att leta efter mat... "They have the best Pita Gyros in whole Greece" säger en ganska liten man i Panama-hatt när vi går på huvudgatan i Molyvos och tvekar lite. "Really? But I can't sit in the sun, I need shadow" säger jag och vill fortsätta gå. Mannen säger att det är svalt inne... Och till slut flyttar han på sig... "Take my place, I'll sit in the sun!" Säger han. Och då måste vi ju bara sätta oss och äta. Han sitter med ryggen mot oss, men jag får en känsla - jag måste prata med honom innan han går... Han äter och skyndar sig iväg " Enjoy your lunch!" Men jag ropar, med munnen full av Pita - något... Bara för att stoppa honom. Han stannar, vi börjar prata, han är amerikan, bor i Frankrike, åker ofta till Lesbos. Han hjälper till i flyktingarbetet, bara förra veckan betalade han för tre bussar, 900 euro. Han hjälper oss, ger handfasta tips. Köp det och det, gör si och så. Han är inte charmig, bara saklig. En full britt stör oss med dumheter, men vi får tyst på honom. Jag får ett visitkort, han går iväg... "You are a human angel" ropar jag, han bara viftar med handen. "And I am a silly old woman" fortsätter jag och han viftar med handen igen. När han försvinner, så tittar jag på visitkortet, han är författare till "A vision of Angels" - Timothy Jay Smith. Märkliga möten... Tydligen en stor bidragsgivare, har jag förstått efteråt. En mänsklig ängel. Vi handlade, massor.. mat, dricka, blöjor, bindor, vatten - men pengarna tar inte slut. Vi går till apoteket - jag ber dem plocka ihop det som kan vara av nytta. Skavsårsplåster, modersmjölksersätting, nappflaskor, värktabletter, salva för brännsår, alla bindor de har... vi är helt slut. Varmt och psykiskt påfrestande. Vi packar bilen och kör mot hamnen, mot tavernan Captains Table, där de frivilliga håller till... to be continiued... 
|
|
#3
2015-10-03, 08:57
|
|||
|
|||
|
Sv: Vår semester på Lesvos - med flyktingar...
Så fantastiskt bra. Jag har ju följt ert arbete med dessa förberedelser på FB.Jag stöttade ett par i Kalmar som gjorde exakt samma sak som ni, fast på Rhodos. Kvinnnan är gift med en man från Chalki och de kunde heller inte bara åka ner utan att göra något.Min svärdotter hjälpte till med att samla in pengar och de fick in 45.000 kr. Allt nu både handlat för på plats enligt råd från lokala, hjälporganisatörer och även pengar lämnade för ytterligare behov. Ryggsäckar sydda av frivilliga, fylldes med förnödenheter och delades ut till flyktingarna.
Ni är fantastiska Gita och alla ni andra som gör skillnad!!  .Jag tar kontakt med Dig om ev volontärresa nästa sommar... Lissi
|
|
#6
2015-10-03, 13:47
|
|||
|
|||
|
Sv: Vår semester på Lesvos - med flyktingar...
... vi visste att tiden för att lämna förnödenheter var 11-15, så vi hade bråttom. Vi körde på de smala gatorna, vi visste att vi skulle till hamnen. Vi kom ganska långt, sedan tog det stopp, en lastbil stod i vägen. Jag hoppade ut och började trava mot hamnen. Längst bort såg jag människor, massor av människor, kläder på tork mot muren. Flyktingar. De vilade, ordnade med kläder... och så var jag framme vid Captains Table. Tavernan som ägs av Melinda McRostie, hon som har startat volontärsarbetet i Molyvos. Tavernan är stängd, men på framsidan, i skuggan, sitter ungdomar, volontärer vid sina datorer. Jag frågar om jag har kommit rätt? Vi har kommit för att lämna varor till flyktingar. En ung man, Jean - från Australien - reser sig och säger att vi kan ta varorna till tavernan. "Nej, bilen är full av kassar, vi kan inte bära dem hit" Så Jean följde med mig till bilen, vi hoppade in och åkte upp i byn, där de hade sina förråd.
Vi kom till ett gammalt, fint hus, därinne var en äldre man som sorterade upp alla varor som turisterna hade tagit med sig. Ett rum för skor, ett rum för barnkläder, allt fint sorterat och märkt. Vi tog lite bilder, jag ville visa mina vänner hur det såg ut. När alla varor var överlämnade, gick luften ur oss... vi var helt slut. Jag undrade "När har jag badat idag? Håret torkar aldrig..." Nej jag hade inte badat, jag var totalsvettig. Av värme och av anspänning. Efter bad, dusch och siesta bestämde vi oss att gå till tavernan Captain's Table, för att äta och kanske prata lite. Vi åt underbar meze, fava, octopus sallad, kyckling, flera små tallrikar. Efter maten ville vi fråga - vad göra med resten av pengarna vi hade samlat ihop? Vi orkade inte handla mer, utan frågade om vi kunde göra en donation? Det behövdes pengar till en bit land för att bygga skydd, toaletter och duschar. Nu sov folk på gatorna.VI fick också tillfälle att prata med Melinda... Jag frågade henne "Why did you start helping these refugees?" "Because they came and they were wet and cold" Enkelt. För att de kom, var blöta och kalla. För ett år sedan kom en båt i veckan, nu massvis... Jag såg att Melinda var trött. När vi åt så såg vi hur det kom fyra flyktingkvinnor med små bebisar och hur man ordnade skydd åt dem. Många tankar i våra huvuden... hur orkar de? Var finns alla organisationer? Alla dessa ungdomar - underbart att de vill hjälpa till, som en ung dansk pojke som hade varit i Molyvos på semester med sin familj en månad tidigare,han åkte hem och köpte en enkel biljett till Lesvos, för att hjälpa till! Det kändes väldigt bra att vi hade kunnat hjälpa till lite och att våra vänner ville bidra - alla pengar och varor kom direkt till de som behöver hjälp. Vi kände oss inte duktiga, bättre än någon annan, utan vi kände oss anständiga. Vi var tvungna att göra detta, det gick inte att "vända bort blicken". På vår resa tillbaks till Plomari körde vi förbi ca 100 människor som gick på vägarna, främst gick unga män, i slutet de gamla, familjer med barn. Någon gammal tant försökte stopp oss, vi vågade inte, det gick rykten om att vi kunde bli åtalade om vi gjorde det. Men vi placerade ut ca 100 flaskor vatten i diken, under träden på återresan... glömmer ALDRIG de unga män som vi körde förbi,som viftade med sina tomma vattenflaskor mot oss. Vi gjorde en farlig U-sväng, jag hoppade ur bilen, lyfte ut en stor förpackning med vatten - visade den för dem, våra blickar möttes, de blev glada och började vinka, jag vinkade tillbaka, hoppade in i bilen, vi körde iväg och vi fortsatte vinka... De var människor, som vi, på väg mot - vad? Och jag undrade om tanterna längst bak fick något vatten? Senare, på flygplatsen, träffade jag Elin Sandow, reporter för UNT och fotografen Sven-Olof Ahlgren som hade varit i Molyvos en hel vecka och hjälpt till att ta emot flyktingar. Hjärtskärande berättelser, om ni vill läsa, leta efter deras artiklar i UNT... Olika villkor på våra liv. Denna resa var mycket speciell. Jag ville dela med mig till den som orkar läsa, jag vet att alla inte orkar, det märkte vi redan i Plomari. Tyvärr mötte vi svenskar som hade ganska dålig attityd och fällde hemska kommentarer. Men vi träffade inte en enda grek som var fientlig, utan de ansåg att man måste hjälpa sin nästa. Jag har lärt mig nu vad filotimo betyder.
|
|
#8
2015-10-03, 20:41
|
|||
|
|||
|
Sv: Vår semester på Lesvos - med flyktingar...
Så bra gjort! blir rörd och varm i hjärtat av er omtanke..det är människor som ni som gör världen lite bättre.....vi är alla människor bara födda på olika platser i världen och med olika förutsättningar /emma
|
|
#10
2015-10-04, 11:18
|
||||
|
||||
|
Sv: Vår semester på Lesvos - med flyktingar...
Förstår att ni hade en annorlunda semester denna gång. Ärligt sagt vet jag inte hur jag själv skulle göra i motsvarande situation, tror att man måste uppleva det själv. Men det som ni gjorde var fint.
Vi var i Molivos i maj 2014 och jag hade läst om Captains table och tänkte att där skall vi äta. Men vi hittade den ingenstans först förrän vi efter ytterligare sökande hittade en totalförstörd taverna som var uppbränd. Det var Captains table. Ägaren på Seahorse berättade att en gasexplosion hade inträffat bara en vecka tidigare, det hade varit en stor smäll men lyckligtvis hände det på natten och ingen person skadades. Men när jag nu tänker på hur de hjälper flyktingarna efter stora egna vedermödar så kan jag inte annat än beundra det arbete de gör. Vill man kan man kolla på deras facebooksida. Tack Gita för att du berättade om era upplevelser. Hur var det i Plomari förresten, kanske inte flyktingar där? Och hoppas att ni hann vila ut också. / Anne
|
|
#11
2015-10-04, 14:27
|
||||
|
||||
|
Sv: Vår semester på Lesvos - med flyktingar...
Citat:
|
|
#12
2015-10-04, 14:37
|
||||
|
||||
|
Sv: Vår semester på Lesvos - med flyktingar...
Fantastiskt Gita att du använde en del av din semester till detta. För er som bor i Umeå med omnejd behövs frivilliginsatser i Refuges Welcome. Se deras FB sida som har dagliga uppdateringar om vad som behövs. Eva
|
|
#15
2015-10-04, 18:27
|
|||
|
|||
|
Sv: Vår semester på Lesvos - med flyktingar...
Tack för att jag fick skriva av mig och tack för att ni läste det. Jag hade ett behov av att får det ur mig, en del av det i alla fall. Jag vet att detta är svårt och att vissa tycker att det är fel, ni vet - de som är av annan åsikt angående flyktingar. Men det vill inte jag diskutera nu, utan jag följde den inre rösten. Och min röst sa så: Hjälp dem som behöver hjälp. Dessutom - jag älskar Grekland, grekerna och är tacksam för allt det som jag har fått under mina resor så jag ville dela bördan, hur skall de orka ta hand om alla? Hälften av flyktingarna kommer via Lesvos nu... Så detta var för flyktingarna, för grekerna och lite pga min egen "skuld", känslan att jag har det så bra, jag måste dela med mig - det är anständigt. Och det är så jag är uppfostrad av min fattiga mamma som hjälpte andra som hade det ännu sämre.
En bild jag skulle vilja del med er - Elin Sandow skrev så här om den:"Glädjen och lättnaden hos många flyktingar när de sätter fötterna på grekisk mark är minst sagt rörande. Volontärerna här på Lesbos gör ett fantastiskt jobb när de välkomnar dem på stranden. Idag fick lilla Negin den babybjörn som jag burit mina barn i. Förhoppningsvis gör det familjens fortsatta resa genom Europa lite lättare. Tror att det är meningen att vi människor ska hjälpa varandra, då mår vi som bäst!" Denna bild får mig att bli lite fuktig i ögat. Det säger allt. 
Senast redigerad av Gita den 2015-10-04 klockan 18:36.
|
|
#17
2015-10-05, 09:17
|
||||
|
||||
|
Sv: Vår semester på Lesvos - med flyktingar...
Citat:
Citat:
|
 |
|
|
Linjär visning
