Den kärvänliga och glupska åsnan på Amorgos

En grekisk bild berättar. Avsnitt 38.

Den här berättelsen utspelar sig när vi för många år sedan letade efter en plats där vi kunde gifta oss. Vi ville gifta oss på en speciell plats som vi tyckte mycket om, och som skulle passa våra gäster. Vi hade många galna idéer, och alla ratades av praktiska skäl. Den plats som vi sedermera gifte oss på kom vi inte på själva, men det borde vi ha gjort, för ett bättre ställe för ett stort fett grekiskt bröllop finns inte. Mer om det en annan gång.

Nu var vi på Amorgos för att undersöka om det obebodda klostret Agios Theologos ovanför Langada kunde passa för ett bröllop. Vi tog bussen från Katapola till Langada. Drog en vända i byn, pratade med Dimitris på Taverna Loza och hälsade Kalimera på gubbar och gummor. Langada var sig likt. Vi köpte vatten och frukt i den lilla affären och påbörjade sedan vandringen till det obebodda klostret Agios Theologos som ligger 550 meter över havet. Efter cirka 40 minuters vandring i vacker natur ser vi klostret framför oss. Där ligger det. Platsen där vi ska gifta oss.

Den vackra vandringen upp till klostret Agios Theologos ovanför Langada.

Vi ler lyckligt mot varandra och går vidare. Tio minuter senare är vi inne på klostergården. Vackert. Rofyllt. Trolskt. Romantiskt. Bröllopigt. Vi står saliga och håller varandra i händerna. Här ska vi två bli ett. Grattis på oss!

Men vänta! Vad är det där för smackande ljud? Vi ser oss omkring och en bit bort står en åsna och smackar. Vi går fram till åsnan och ser då att en man sitter och klappar åsnan.

Men vänta, vad är det som smackar?

Det var den kärvänliga, och sedermera glupska, åsnan.

Vi blev avundsjuka på den klappande mannen. Vi ville också klappa!

När den klappande mannen och hans icke-klappande fru lämnade klostret...

...tog vi över klappandet.

Det var den sötaste åsna som någonsin gått i två par hovar. Vi hade varit här flera gånger tidigare, men aldrig sett någon åsna. Detta var ett tecken! Nu var det definitivt bestämt. Här ska vi säga JA till varandra. Som tack för tecknet gav vi åsnan lite av den frukt vi hade mer oss.

Världens sötaste åsna uppskattade frukten.

Åsnan gladdes lite för mycket av frukten. Han ville ha mer. Självklart fick han mer.

Camilla och åsnan delar på ett päron och smackar tillsammans.

Jag var ganska hungrig och ville också äta frukt, så jag tog ett äpple och gick upp till de översta trapporna för att få äta i fred. Det var det sista äpple. All annan frukt hade åsnan ätit upp. Jag sa åt åsnan att stanna hos Camilla. Åsnan lyssnade inte. Som alla vet är åsnor väldigt envisa. Vår bröllopsteckenåsna var inget undantag. Han skulle bara ha mer frukt, så han gick glatt upp till mig och mitt äpple.

Åsnan fick mitt äpple. Vad annat kunde jag göra?

Nu var all frukt slut. Jag var jättehungrig och det var långt ner till Langada där en smarrig lunch hägrade. Vi bestämde oss för att lämna klostret och lämna den kärvänliga och glupska åsnan åt sitt öde. Jag gick ner till Camilla, åsnan stod kvar, som om han funderade på nästa drag.

Den kärvänliga och glupska åsnan funderar.

Vi gick fram till åsnan för att säga hejdå. Då fick han något i blicken...

...och gick ner till muren och tittade ut över det vackra landskapet.

Efter en liten stund hade han fattat ett beslut och började gå efter oss.

Det måste finnas mer frukt, tänkte han. Så enkelt såg han på livet och började jaga oss.

Vi sprang och han sprang efter.

Om ni visste hur snabba åsnor kan vara! Om ni visste hur snabba kärvänliga och glupska åsnor kan vara! Om ni visste hur snabba hungriga människor som jagas av kärvänliga och glupska åsnor kan vara! Vi sprang fortare än åsnan, och det kan ha berott på att kalla öl och grekiska sallader väntade nere i Langada.

Vi vände oss om många gånger men ingen åsna i sikte. Tack!

Den efterlängtade lunchen på Taverna Loza i Langada.

Var detta ett tecken? Ett tecken på att klostret Agios Theologos inte var något bra ställe att gifta sig på? Den galna åsnan hade satt griller i skallen på oss. På stigen ner till Langada sa vi inte mycket. Väl framme på Taverna Loza i Langada kunde vi äntligen slappna av och äta oss mätta. Vi pratade mycket om den kärvänliga och glupska åsnan. Hur i hela friden skulle vi få upp alla gäster till klostret? Hur hade vi tänkt egentligen? Hur skulle min mamma - som går med rollator - ta sig till klostret? Åsna? Går inte för ryggen. Helikopter? Dyrt. Bäras? Tungt.

En aning nedstämda tog vi bussen hem till Katapola igen. På kvällen satt vi på balkongen och tittade på solnedgången i vårt älskade Katapola. Vi ville så gärna gifta oss på vår ö. Varför var det så svårt? Amorgos gjorde det svårt. Amorgos förblindade våra hjärnor. Vi gav upp att gifta oss på Amorgos tack vare den kärvänliga och glupska åsnan. Jag skriver tack vare, för slutresultatet kunde inte ha blivit bättre. Men det är en annan historia.

Den vackra solnedgången från Eleni Rooms i Katapola tröstade oss denna kväll.

Fler avsnitt från serien "En grekisk bild berättar" »

LÄS MER OM AMORGOS