En öluff med kusligt avslut

Efter en i alla stycken trivsam öuffartur med start i Aten /Pireus och med strandhugg på Naxos, Amorgos och Astypalaia, for vi enligt vår tradition till den lilla ön Antiparos. Ön är skild från grannön Paros endast genom ett smalt sund på 500 meters bredd. Vi anlände till Antiparos söndagen den 24 September, och vår avsikt var att på onsdagskvällen den 27-e fara med nattfärjan från Paros till Aten och sedan ta flyget hem vid lunchtid på torsdagen.

Störd nattsömn

Redan under måndagen hade det börjat blåsa friskt och vindstyrkan höll sig runt 10-15 sekundmeter. På tisdagen tilltog vinden alltmer och i byarna närmade det sig stormstyrka. Vädret var dock i övrigt fint med strålande sol och 25-30 grader i luften dygnet runt. Vattentemperaturen låg likaså på behagliga 25 grader.

Strax efter midnatt natten till onsdagen väcktes vi av våldsamt motorbuller från omgivningen, och väl ute på vår altan kunde vi se ett flertal tunga helikoptrar av Vertoltyp, de med dubbla rotorer av samma sort som det Svenska försvaret förfogar över. Även mindre helikoptrar i stort antal var i luften. Alla hade starka strålkastare påslagna. Vi bedömde emellertid att det rörde sig om en militärövning och gick in för att fortsätta vår sömn. Vi funderade dock på varför det hela tiden landade och startade mindre flygplan på Paros lilla flygplats, aerodroman.

Vid pass sju på morgonen grekisk tid (6 i Sverige) startade vi såväl kaffebryggaren som vår kortvågsradio. Vi lyssnar alltid på Radio Swedens utlandssändningar morgon och kväll. Morgonekot gav oss förklaringen till nattens flygaktiviteter. En katastrof hade inträffat med färja som förlist vid inloppet till Paros hamn. Vi kunde ju också notera att aktiviteterna fortgick med full effekt även i arla morgonstund.

Kuslig morgonpromenad

Vi tog en promenad ner till den lilla hamnen på ön och då framgick i all kuslighet vad som hänt under natten. Halvt sönderblåsta livräddningsflottar låg inbogserade i hamnens skydd. Topplanternan på den tältliknande överbyggnaden blinkade fortfarande. Estoniakatastrofen fick för oss plötsligt ett påtagligt ansikte. Helikoptrar for oupphörligt runt längs stränderna i sundet mellan öarna för att söka levande och döda. Vindriktningen var sådan, att allt löst drev in just i sundet mellan öarna.

Från kusten på Antiparos ser man de klippformationer där katastrofen inträffade. Klipporna ligger cirka 1500 meter från kustlinjen och är 30-40 meter höga, oerhört branta och endast något hundratal kvadratmeter vid basen. Noterbart är att den klippa som ligger närmast inseglingsrännan till Parikia, Paros hamn, är försedd med en fyr som visar fast vitt sken dygnet runt.

Till Paros

Redan vid denna tidpunkt insåg vi att våra möjligheter att ta oss till Aten under natten med vår inbokade färja var obefintliga, men vi lämnade ändå Antiparos för att resa över till Paros med den lilla bilfärjan. Vi fick dock vänta tre timmar från 13.00 till 16.00 innan färjan kunde avgå. Huruvida det berodde på vädret eller de räddningsinsatser som hela tiden pågick via marinens motorförsedda gummibåtar bemannade med grodmän, undandrar sig vår bedömning. Väl över på på Paros fann vi den lilla hamntavernan rekvirerad av de marina räddningsstyrkorna samt den lokala räddningstjänsten på ön. Inalles ett 40-tal personer befann sig på denna räddningsstation.

En febril aktivitet pågick via radio och mobila telefoner. Och hela tiden hovrade helikoptrarna över området. Otäcka svarta plastsäckar med långsmalt innehåll inlevererades samtidigt till räddningsstationen.

Helikopter i hamnen på Paros.

Parikia centrum

Via den överfyllda lokalbussen kom vi strax därefter in till huvudorten på Paros, vid dess centrum , Parikia, som ligger just vid hamnområdet. Ett 20-tal nationella och internationella Tv-och radiostationer hade massor med folk på plats och alla kamerorna var riktade mot ingången till det lilla hamnkontoret som nu var centrum för all verksamhet på ön. Längs väggen utanför låg på vänster sida en meterhög driva med våta flytvästar, och till höger kusligt våta väskor och ryggsäckar samt annan utrustning resande på färjorna medfört.

Vid den lilla sjukstugan strax intill var beväpnad polis och militär utposterad och där anlände och for ambulanser och täckta lastbilar i en strid ström. Sjukstugan är cirka 50 meter lång, i ett plan samt tiotalet meter bred. Det är alltsammans. Vid en garageliknande byggnad på bortre gaveln höll man på med inlastning av mörkbruna kistor. Extra otäckt blev det några timmar senare då vi såg en lastbil med tiotalet små barnkistor på flaket på väg till sjukstugan. Ett par högsjöbogserbåtar hade just anlänt till hamnen. Fartyg av den sort äro byggda att gå i vilket väder som helst. Dessa fartyg fylldes strax med dykare och specialutrustning samt avgick mot olycksplatsen så snart allt kommit ombord.

Vid besök på biljettkontoret för färjorna blev våra farhågor strax besannade. Alla-säger alla- passagerarfärjor hade av myndigheterna belagts med startförbud. Besked skulle lämnas var sjätte timma dygnet runt. Kontakten med de två lokala flygbolag som trafikerar aerodromen på Paros gav samma negativa besked. De flyg som fanns voro uppbokade av myndigheterna samt för anhöriga till offren och de skadade. Och där satt vi och kunde inget göra. Dock tedde sig vårt bryderi ganska trivialt, sett mot bakgrund av den katastrofsituation som rådde.

Människor grät öppet på gator och tavernor. Turisterna satt på tavernorna och diskuterade lågmält. Sedan onsdag morgon sände Grekisk TV oupphörligt och visade om och om igen bilder från inledningsfasen av katastrofen. Diverse dignitärer och myndighetspersoner intervjuades och anhöriga och vänner till de omkomna ställde i raseri frågor till berörda. Snart nog framkom att ansvarig förstestyrman valt att se på en fotbollsmatch på Tv i stället för att vakta på kommandobryggan. Det framkom likaså ganska snart att såväl fartygets befälhavare som de trenne vakthavande befälen på bryggan försatts i vaktarrest på Prefekturans polisstation i hamnen. Likaså att tungt beväpnad militärpolis bevakade byggnaden.

Risken för att anhöriga skulle storma lokalen och lyncha de ansvariga framstod såsom uppenbar. Ganska snart framkom dock att förstestyrman tagit på sig det fulla ansvaret för olyckan. Detta till trots valde riksåklagaren att väcka åtal för massmord för samtliga i tjänst varande fartygsbefäl på det aktuella fartyget. Enligt obekräftade uppgifter skulle samtliga skyndsamt föras till den i jurisdiktion varande cykladön, Syros, så snart väderförhållandena så medgav. Till dess var det lilla häktet på Paros hårdbevakat av lokal polis förstärkt med milisstyrkor från Aten.

Gryning, torsdag morgon

Olust, förstämning samt tvehågsamhet präglade denna dags morgon. I alla kapell och kyrkor gick folk in för att tända ljus till offrens minne. Uppenbarligen hade landssorg proklamerats enär alla flaggor voro halade på halv stång.

Sorg och åter sorg kunde förmärkas i såväl grekögon som hos turisterna. Besked tillkännagavs att färjorna eventuellt skulle vara i trafik efter klockan 18.00. Klockan 18.00 exakt öppnades så alla bokningsdatorer på biljettförsäljningsställena. Vi bokade genast biljett på första färjan till Pireus. Färjan hette Express Aritmes och skulle från Santorini via Naxos anlända till Paros klockan 01.00 natten till fredagen.

Ack ja,, vi väntade från 01.00 och en timme fram, men ingen färja kom. Via goda kontakter på vårt bokningskontor blevo vi varse att Aritmes var ur spel efter grundstötning i Naxos hamn. Ny färja skulle först anlända vid pass 04.00. Vi gick åter till vårt hotell och sov gott i tvenne timmar. Åter hamnen 04.00. Efter 45 minuters väntan kom så ett fartyg. Väl ombord kunde vi konstatera att detsamma var mer än överfullt på passagerare, och detta var ju rimligt eftersom detta var den första färjan som skulle gå till fastlandet efter katastrofen onsdag morgon. Vi lyckades efter diverse ommöbleringar av fåtöljer samt flyttande av fötter ock kroppar tränga oss ned till golvet och fick sovplats till slut.

Kaos även i Aten

Klockan 11.15 fredag morgon anlände vi till Pireus. Direkt ut till den internationella Flygplatsen kunde vi konstatera att alla flyg var mer än överbokade. Därtill rådde taxistrejk i Aten vid tillfället. Efter många och långa telefonsamtal via vår mobiltelefon lyckades det oss att med hjälp av en grekisk agent erhålla tvenne flygstolar på Alitalias flight till Stockholm lördag morgon. Flyget gick via Milano och vi skulle anlända till Arlanda vid midnatt lördag natt. Kostnad 2400 Sek/pp. Gud vete om försäkringen täcker detta??

Så återstod att fixa ett hotell i Aten. Icke det lättaste eftersom ett antal tusen andra resenärer befann sig i samma situation som oss. Genom enorm tur parad med goda kontakter lyckades vi dock finna ett prisvärt hotell för övernattningen samt därtill en svarttaxi som körde oss dit.

Epilog

Hemresan med reguljärflyg var en befrielse. Utsökt service, gott benutrymme samt god mat gjorde resan till ett nöje. Efter kuriös övernattning i Sigtuna hus goda vänner vi träffade på flyget kunde vi så till slut landa på Umeå flygplats klockan 10.30 söndag morgon.

Avskräckta från framtida öluffning?? Nix, vi har redan påbörjat planeringen inför vårens öluff 2001.
Hälsningar-De bästa

Arne o Birgitta

Läs om Paros på Kalimera »