Vårt galna underbara grekiska bröllop. Del 9.

Vi visste alltså var vi skulle gifta oss. Nu behövde vi bara hitta en präst som kunde viga oss. Något som skulle kunna bli ett problem. Vi kände inga präster. Men vi kände en sjökapten. Till honom satte vi vårt hopp. Det var därför vi flög till Göteborg där kaptenen bodde. Vi möttes på flygplatsen av Marie och The Captain. Det var denna "The Captain" vi skulle prata med. Om han sa ja till att vara präst fanns det inga hinder längre.

Vi satte oss i bilen och åkte in mot Göteborg. Både jag och Camilla var nervösa. Ingen av oss ville fråga. Tänk om han sa nej? Till sist tog jag mig mod och frågade The Captain vad han skulle göra i september nästa år. Han skulle vara bortrest i slutet av månaden, annars har jag inga planer, sa han lite konfunderat.

Jag tittade på Camilla, fick klartecken och frågade hurtigt om han kunde viga oss. Den 9 september 2003? I Grekland? På Santorini? I baksätet hördes ett lustigt ljud från Marie. Sedan skrek hon: Ska ni gifta er! Vad roligt! Jag satt fram och hörde henne bara svagt. Min koncentration fanns åt ett annat håll. Till vänster där The Captain satt. Vi väntade på hans svar. Det kom fortare än vad vi hoppats på. Han svarade lugnt (som alltid): Javisst kan jag göra det.

Jag och Camilla tjoade till av glädje! Du kan alltså, frågade jag. Inga problem, sa The Captain. Varför hade vi egentligen tvivlat? Hade vi någonsin hört The Captain säga nej till någonting, någon gång? Nej, det hade vi inte.

Spoiler: På jakt efter en blomsteraffär på Santorini som kunde göra en brudbukett som vi ville ha den.

Resan in till Göteborg gick i glädjens och babblandets tecken. Vi hade en del att berätta som ni kanske förstår. Nu återstod bara ett problem: att få Marie att hålla tyst om bröllopet. Våra gäster (som ännu inte visste att vi skulle gifta oss) skulle inte få veta vem som skulle viga oss. Det skulle bli en överraskning ända fram till vi kom ridandes på våra åsnor.

Marie kunde vara tyst, och hon kunde hålla en hemlighet. Men det fanns inga garantier. (Hur många grodor har inte slunkit ur hennes mun. Oftast med väldigt roliga följder.) Nu - sa hon - ska jag vara tyst. Ingen ska få veta någonting. Tack, sa vi, och log.

Vi stannade i Göteborg några dagar. Njöt av Maries och The Captains 100-årsfest (de fyllde båda 50 år). Inga hemligheter sipprade ut. Vi bestämde oss för att ses i Stockholm senare under hösten för att smida planer.

Nu hade vi bara ett uppdrag kvar att utföra innan vi kunde skicka ut våra inbjudningar. I september samma år återvände vi till Grekland. Vi flög till Santorini. Vi stannade i tre veckor och besökte Antiparos, Paros, Naxos, Amorgos, Koufonissi, Ios och Santorini.

Och det av en speciell anledning...

 « Föregående kapitel | Startsidan | Nästa kapitel »