Stairway to Corfu

En bild berättar. Avsnitt 34.

Den här händelsen är ett utdrag från en mycket längre berättelse som jag ska skildra en annan dag. Det som följer på dagens avsnitt av "En bild berättar" är kanske det tokigaste jag har varit med om i Grekland. Men jag vill inte gå händelserna i förväg, så ni får just nu nöja er med prologen till den storyn. Resan gjordes 1981 och det var andra gången jag besökte Grekland.

Jag hade varit i Nice en vecka och njutit av andras överflöd och Medelhavets blåa hav. Tyvärr var havet inte bara blått, det var skitigt också. Jag drabbades av något så simpelt som urinvägsinfektion av allt badande och jag behövde gå till en doktor för att få medicin. Då jag åkte med liten plånbok trodde jag mig inte ha råd med ett läkarbesök i Nice. I Grekland är det billigt tänkte jag och dit är det ju inte så långt.

På ett fullsatt tåg mellan Rom och Brindisi.

Jag och mina vänner satte oss på ett tåg till Rom där vi bytte till ett annat tåg som skulle ta oss till Brindisi i södra Italien. Från Brindisi gick det färjor till Korfu, det visste jag, och på Korfu fanns det billiga grekiska läkare, trodde jag mig veta.

Jag tågluffade under fem somrar och det var alldeles fantastiskt. Men det kunde vara jobbigt också, för det var inte sällan det såg ut som på bilden ovan. Men det var ett äventyr det också. Idag skulle jag så klart inte orka med det, men då, när jag var ung, tog jag sådana situationer med en klackspark. Även om det ser ut som motsatsen på bilden.

Min sjukdom accelererade under tågresan och till sist var jag tvungen att vanka omkring på tåget för att inte tänka på smärtan. Jag vankade där länge och väl och det var många som undrade vad det var för en lustigkurre som inte kunde sitta still. Själv tänkte jag på alla pengar jag tjänade på att gå till en doktor i Grekland i stället för i Frankrike. Vilken idiot tänker ni nu! Kan bara säga att jag gör detsamma men jag skyller på att jag var mycket yngre då.

När vi kom fram till Brindisi gick vi från tågstationen ner till hamnen. Av någon anledning som jag fortfarande inte förstår blev vi spottade på av italienska ungdomar hela vägen ner till hamnen. Väl framme i hamnen gick vi till en resebyrå och frågade om det gick några färjor till Korfu. Svaret var ja, det skulle gå en nattfärja något senare. Bra, sa vi, och bad om att få köpa biljetter.

Men så enkelt var det inte. Först skulle vi gå till en annan byggnad och få stämplar i passen, sedan skulle vi komma tillbaka och köpa biljetter, och efter det skulle vi gå till en annan byggnad igen för att betala skatt, och det skattekvittot skulle vi sedan visa upp på resebyrån, som satte fast skattepappret på biljetten med en häftapparat. Det var med nöd och näppe som vi hann med färjan.

Nu kommer jag till denna resas höjdpunkt. Det var så magiskt att vi förträngde de spottande italienska ungdomarna och den galna biljettköpsbyråkratin.

Vi äntrade färjan och slog oss ner på ett av däcken. På den tiden satt öluffare och tågluffare ute på däck. Jag minns inte varför det var så, men jag minns att det tog mig många år innan jag satte mig inomhus under båtresorna. En anledning kan vara att det var mycket viktigare att bli solbränd på den tiden, och man blev ju inte brun av att sitta inomhus. Att solen var farlig var inte lika uppmärksammat då.

Så här såg det ut på färjan mellan Brindisi och Korfu. (Inga mobiler!)

Vi bredde ut våra liggunderlag och gjorde just ingenting utom att ligga på just liggunderlagen. Vi var extremt trötta efter den långa tågresan. Färjan lämnade hamnen ungefär samtidigt som solen gick ner. Det var en varm kväll och havet låg spegelblankt. När solen helt gått ner släcktes delar av belysningen på färjan, och då blev det mörkt ute på däck, så mörkt att vi kunde se Vintergatan, och det är sannerligen inte ofta man har den ynnesten.

Medan vi låg där och titta upp mot den vackra Vintergatan hördes inget annat än ljudet från färjans motorer: bomp-bomp-bomp-bomp-bomp-bomp. Det monotona ljudet kändes meditativt och vi njöt alla av den magiska stunden. Men det var ingenting mot vad som sedan hände.

Plötsligt började någon på däck spela en låt på sin kassettbandspelare. Först hördes bara en akustisk gitarr och strax därpå hördes en flöjt. Jag tror nog att alla på däck redan då förstod vilket låt det var, och när sången började var det ingen som inte kände igen låten. Den börjar så här:

"There's a lady who's sure all that glitters is gold
And she's buying a stairway to heaven
When she gets there she knows, if the stores are all closed
With a word she can get what she came for
Ooh, ooh, and she's buying a stairway to heaven."

Efter åtta minuter tog låten slut. Det var tyst på däck. Alla var tagna av den förtrollande stunden som vi nyss hade upplevt. Sedan börja någon applådera, och strax därpå hördes någon ropa: one more time, one more time, one more time! Alla på däck följde efter och ropade "one more time, one more time, one more time".

Ägaren med kassettbandspelaren tryckte på play igen och alla tystnade och lyssnade. Så där höll det på ganska länge. Så länge att vi till slut kunde texten utantill. Men vi bytte ut frasen "stairway to heaven" till "stairway to Corfu."

Det är vad jag kallar en resa det!

Nyvakna och lyckliga och snart framme i Korfu stad där ett nytt äventyr väntade.

Väl på Korfu så var det en i mitt sällskap som föreslog att vi skulle åka ut på landsbygden och leta läkare, där var priserna nämligen mycket lägre än i stan. Varför lyssnar man så mycket på andra? Efter att vi skaffat rum hyrde vi motorcyklar och gav oss iväg på jakt efter en läkare som kunde svenska. Detta var också något som en i sällskapet förslog, läkaren måste kunna svenska. Så här i efterhand kan man ju fråga sig om det inte var hjärninfektion jag hade som gick med på alla knasiga förslag.

Läs del 2 i denna knasiga historia här »

Fler avsnitt från serien "En bild berättar" »

LÄS MER OM KORFU