|
Resebrev från Grekland 2000 |
© Text: Marianne Westhausen |
|
Aten april 2000 - Onsdag Men vi behöver sol nu. Kanske skulle vi beställa en resa till Kanarieöarna. Har aldrig varit där, undrar hur det är? Jag beger mig till Spanska Statens Turistbyrå för att hämta information. Hämtar resekataloger och slår upp på andra sidor än dem, som vi är vana vid. Jo, visst kan man väl hitta några bilder som lockar, himlen är ju i alla fall blå och sandstränder ser vi också även om det är mest swimmingpools, som inte är det vi söker. Det finns faktiskt några bilder som t.o.m. går i blått och vitt - de grekiska färgerna. Tittar på priser och bestämmer oss för en resa till Fuerteventura. Köper en reseguide och börjar lära Buenos dias i stället för Kalimera - men redan då känns det trögt. Undrar hur maten är på Kanarieöarna? Den är säkert god. Men priserna då? Och vinet - kan man få retsina? Och MUSIKEN då? NEJ! Det går inte! De spelar helt säkert inte grekisk musik. Då känns det verkligen tungt. Hur är det med gästvänligheten då - och undrar om det är mycket folk. Ja, det vimlar säkert av alla möjliga och omöjliga, stora och larmande turister som fyller mycket i gatubilden. Nej, vi kan inte ställa om oss från de grekiska öarna. Får väl vänta tills det blir sommar med att få sol, värme och salta bad. En vårresa till Aten då? Kan det locka? OM det kan locka! Leta, leta, hitta biljetter och så är det avgång 5 april. Med KLM via Amsterdam kommer vi till Atens UNDERBARA gamla flygplats. Vi känner oss strax hemma. Sol och klarblå himmel, 28 grader. Vad bra, att det blev Aten! Chaufför med limousine försöker locka med läcker bil till stadens centrum, men nej, en gul taxi ska det vara. Limousine-chauffören vill ha 15.000, den gula taxins taxameter slutar på 2200 dr. Det är inklusive en runda upp till Sintagma-platsen och åtskilliga stopp vid kiosker, där chauffören springer ut för att köpa Athinórama ("Athens This Week" på grekiska) till oss. På självaste Sintagma-platsen hoppar han ut ur bilen medan vi väntar vid rött ljus, han springer tvärs över körbanorna och in till en av kioskerna på mitten av platsen och får faktiskt tag på ett exemplar av Athinórama. Att det blir grönt ljus och rött igen, bekymrar honom inte särskilt. Tanken att sätta mig vid ratten och bli grekisk taxichaufför slår mig, men förnuftet segrar. Han kör tillbaka ner på Amalias till nr. 42, vi ger honom 3.000 dr. och går 100 m på Thalou in i Plaka till Adams Hotel, som vi har läst om på Matt Barretts imponerande Internet-sidor om bl.a. Aten. Får ett rymligt men slitet rum. Badrummet är inte roligt och vi har ingen utsikt. Men vi är lyckliga. Vi skyndar ner på gatan och går ett par hundra meter till "våran" psitaria på hörnet av Kidathinaion och Adrianou. Grekisk grill, vi beställer en souvlaki, grekisk sallad, tzatziki och vin. Servitören Pandelli känner strax igen oss - det är imponerande, så många turister som passerar här genom åren (inte kommer vi så ofta till Aten). 5 april och vi sitter bara och njuter solen, stämningen och friheten. Geia maV! Vi går upp till Hotel Adonis på Kodrou nr. 3, här brukar vi bo och här vill vi hellre bo, beställer ett rum till nästa dag. K. Kotsolis café/konditori har existerat sedan 1906 och butiken är fortfarande i familjens ägo. Den gången Konstantinos Kotsolis öppnade sin butik hämtade han fåramjölken vid foten av Likavittos-backen och hade dörr-till-dörr leveranser i speciella behållare till hela Plaka- och Sintagma-området, som var sparsamt bebott på den tiden. Senare började han producera galaktoboureko, ryzogalo, loukoumades och andra läckra kakor. I butiken kan man lätt hitta frestande små presenter att ta med sig hem - mycket fint inslagna! Vi njuter den rekommenderade Galatoboúrekon, en kopp kaffe och stämningen medan vi följer med i livet ute och inne. På kvällen är det hela 22 grader när vi sitter ute på Restaurang Byzantino på Kidathenaion och njuter vår middag - och "bara" att vara tillbaks i Plaka igen. Senare går vi upp i de små gränderna till "vårat ställe". Vi ska höra grekisk musik "live" i en liten klubb där det är en god idé att försöka säga "kalispera" som en infödd - och kan man bara säga "dio bires", så beställer man nog det. Engelska talar de helst inte - turister är inte vardagskost. Vi försöker att vara diskreta med vår mörka klädsel och önskar att vi var greker. Egentligen tycker vi att grekerna också har rätt att ha deres egna ställen, egentligen vill vi inte inkräkta på deres privata områden, men vi längtar så efter denna helt underbara atmosfären, musiken och stämningen när den ena musikanten och sångaren efter den andra kommer in en timme eller så, spelar på sin gitarr, sjunger - och publiken sjunger med i gamla grekiska folklåtar och evergreens. Ingen mat serveras här, bara öl, drinkar, whisky. Vid bordet bredvid oss sitter 5 unga tjejer - alla har lagt sin mobil på det lilla bordet, som inte rymmer med än glasen och telefonerna. Och så röks det grekiska cigaretter till tusen. Men vad gör väl det, även om vi själva slutade röka för över 20 år sedan. Efter att ha varit uppe i 20 timmar var vi mer än nöjda med dagen. Läs fortsättningen: |
|
HEM |
SÖK |
FORUM |
E-GUIDER |
BOKA HOTELL |
BOKA BÅTBILJETT |
BOKA HYRBIL |
|
© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera |