Två veckor i Agios Gordios på Korfu. Del 1.

Vi reste till Korfu i år, sambon P-O, barnen David och Erika och jag. Kl 22.15 landade vi på Kerkyras flygplats, och så snart vi kom in i byggnaden, rusade alla mot skylten med WC. Visserligen stod det en soffa framför trappan ned dit, och en mopp var gillrad över nedgången, men de flyttades snabbt undan av svenskar med behov. Väl nere, insåg jag - och förmodligen många med mig - att det nog inte var meningen att någon skulle gå dit ännu, eftersom toalettrummen inte var riktigt färdiga. Väggarna var nyligen kaklade, och man hade tydligen avslutat dagens arbete med att slipa fogarna, för allt var täckt med ett fint slipdamm. OK, man blev vitdammig hel och hållen, men det var det värt… Sedan blev det vita fotspår efter oss över hela ankomsthallen, så nog märktes det att vi var där, allt.

 

 

Vi äntrade bussen och tittade intresserat på allt vi åkte förbi, och njöt av att vara i Grekland. Sedan kom vi ut på landet, och det blev riktigt mörkt. Plötsligt gjorde bussen en 180-graders vändning uppför en brant backe, och alla grabbade tag i ryggstödet framför. Så kom nästa sväng, åt andra hållet, och nu började vi bli minst sagt förskräckta, för mitt i kurvan mötte vi en bil, som tvärnitade och backade för att inte bli mosad under bussen. Sedan fortsatte det på samma sätt. I bästa fall kom det ett tut eller en blink med helljuset, innan chauffören dödsföraktande vräkte sig runt alla hårnålskurvorna. Flera gånger måste mötande trafik hastigt väja undan så gott det gick. Här var det storleken som gällde. Sen måste vi ju ner på andra sidan bergen, också… Lika tvära svängar, men nu såg man LÅNGT därnere ljusen från Aghios Gordios. Utom P-O, för han vågade inte titta. När vi äntligen kommit ner, stannade bussen och en reseledare kom ombord och sa "Hej". Inget svar. Alla satt fortfarande och höll krampaktigt fast i ryggstöden, och stirrade skräckslaget framför sig. Det tog ett tag innan vi vågade slappna av och inse att vi kommit välbehållna ner. (Vi reste den vägen flera gånger efteråt, i dagsljus, och alla chaufförer sedan dess körde mycket lugnt och försiktigt, det var bara den första, mörkerresan, som gick så våldsamt.)

Bagaget lastades i en liten bil, för nu kunde bussen inte köra längre. Vi gick ned längs den stora gatan. Klockan var nu halv tolv, och det var väldigt lugnt i byn. Visst var restauranger och ett par "Dance clubs" öppna, men de var nästan tomma. Sedan svängde vi av in på en smal, betonglagd gång in i mörkret. Vissa delar av vägen måste vi treva oss fram mellan murarna (och tänkte på ficklamporna, som låg tryggt nedpackade i stora resväskan), innan vi kom fram till vårt hotell, Poseidon Apartments, där vi välkomnades av ägaren Nikos. Bagaget hade redan kommit fram en annan väg. Vi visades upp till vår lägenhet, och vilken lägenhet! Köket var större än det vi har hemma i villan! Två stora sovrum, ett till barnen och ett till oss. I varje sovrum fanns en TV, och utanför varje rum fanns en liten balkong. Det fanns ett stort badrum med badkar och dusch, och innanför vårt sovrum fanns ett litet extra toalettrum. Det fanns till och med myggnät i fönster och balkongdörrar!

Vår balkong var halvcirkelformad, så vi fick plats alla fyra runt det lilla runda bordet. Vi satt därute en stund och bara njöt. Det var alldeles mörkt. De enda ljud som hördes var en cikada nedanför oss, en hund som skällde någonstans långt bort, och havets brus… ljuvligt. Det var varmt och klibbigt, så vi bestämde oss för att hyra AC, så att vi skulle kunna sova. I en kista låg det extra filtar, och vi smålog litet och sa, att dem skulle man nog inte ha något behov av. AC-anläggningen satt ovanför ingångsdörren i köket, och vi undrade om den verkligen skulle klara av att kyla av luften ända in i sovrummen. Sedan gick vi till sängs. Tre timmar senare vaknade vi av att vi frös så vi skakade. Stängde av luftkonditioneringen, plockade fram filtarna och lindade in oss ordentligt innan vi kunde somna om.


Nästa morgon kunde vi se utsikten från balkongerna. Små hus, vinodlingar, blommor, grönsaksodlingar och fruktträd, och kanske drygt 100 m till havet fågelvägen. Jag brukade sitta där en stund varje morgon och titta ner på när man ansade vinrankor, vattnade blommor och grönsaker, och rensade ogräs innan det blev för varmt. Som Torsten Ehrenmark skrev: "Det finns inget så rogivande som att se andra arbeta." På baksidan av hotellet låg en liten gård, med en hönsgård där det gick en galen tupp, som höll låda hela dagarna. Hönsen "vaktades" av den slöaste dobermannpinscher jag någonsin sett.

En typisk semesterdag för oss ser ut så här: P-O slinker ut för att köpa färskt bröd till frukost, vilken sedan intages på balkongen. Visst kan man äta frukost ute på byn, men dels måste man då klä på sig och göra sig presentabel innan, dels tycker vi om att prova olika lokala specialiteter som olika slags bröd, honung, inläggningar, frukt och grönsaker samt diverse mystiska konserver. (Fast själva Rysk Roulette-stämningen har försvunnit sedan jag lärde mig läsa på etiketterna. Ett spänningsmoment mindre!) Sedan blir det sol och bad fram till lunch, vilken intages på någon taverna, någon timmas vila, mer sol och bad på eftermiddagen och så vila igen innan det blir dags för middag, gärna på någon annan taverna för variationens skull. Efter middagen tar vi en promenad och tittar på folk, sen köper vi en glass och går hem och tar en drink, gärna på balkongen.

 

 

Under dessa viloperioder är det väldigt bra att ha tillgång till TV, så att barnen har något att göra inomhus under de hetaste timmarna. Vi kunde se tre tyska (!) kanaler och en grekisk. David såg sina älskade Pokémon dubbade till tyska… P-O och jag såg gärna på den grekiska kanalen. Där kunde man ibland se engelskspråkiga program, textade på grekiska. Tänk, vad mycket språk man lär sig genom att inte ha dubbade program, att inte tyskar, fransmän osv fattar det! Sedan fastnade vi också för ett frågeprogram, Mono Maxos, som vi försökte se varje kväll. Jag fattade faktiskt tillräckligt mycket för att kunna svara på de flesta frågorna. Kul, med tanke på att jag bara har pluggat grekiska i några månader! Efter en vecka började vi även förstå hur poängräkningen gick till. Fast rätt som det var, kunde TV'n bara byta kanal, utan att vi hade rört fjärrkontrollen, och det var mycket irriterande. Så småningom upptäckte vi att när någon böt kanal på TV'n i receptionen, ändrades kanalerna på vår TV också. Så om farfar ville se på fotboll, så var det bara för oss andra att acceptera det. (Farfar skötte diverse småsysslor på hotellet, vattnade blommorna och plockade plommon, men satt mesta tiden i receptionen med en kopp kaffe och såg på TV.)

Aghios Gordios (eller Gordis, som de svenska researrangörerna stavar det) består i princip av en gata, som går ner till stranden och slutar med en vändplan. Det skulle gå alldeles utmärkt att köra där åt båda hållen, om inte det stod fullt med parkerade bilar på båda sidor av gatan. De heldragna, gula linjerna och skyltarna med "No parking", betraktas tydligen endast som dekoration. Alla bilar måste köra ner till stranden och vända där, och när leveransbilarna kommer, är det ordentligt trångt.

En kväll var det folkdansuppvisning nere på stranden. Man hade byggt upp en estrad, och ställt massor av stolar på vändplanen. Det kom folkdanslag från olika delar av Grekland och visade upp sina lokala dräkter och danser. Det hela var mycket trevligt. Massor av folk, naturligtvis. Och helt gratis. Kommunen hade ställt ut två bockar längst upp i backen, i mitten av vägen, med skyltar som talade om att vägen var avstängd den här kvällen, men med litet försiktighet kunde man krångla sig förbi skyltarna, vilket många gjorde. Anslag från kommunen är tydligen också bara dekoration. Eftersom det inte gick att vända, blev gatan naturligtvis ganska snart totalt igenproppad, och de som skulle ut fick vackert BACKA uppför backen i tur och ordning.

 

Resebrevet fortsätter »




HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera