Två veckor i Agios Gordios på Korfu. Del 3.

Kerkyra är en motsatsernas stad, med många olika stilar, beroende på att så många olika folk har satt sin prägel på staden. Den gamla sta'n består av trånga gränder, där man knappt får plats att mötas. Om man tittar upp, ser man klädstreck mellan husen, precis som i "Lady och Lufsen". Här och där finns ett mycket litet kafé, med ett rangligt bord på den smala trottoaren. Vid bordet sitter en gammal gubbe med sitt kaffe, och under bordet ligger en trött hund. Slaktaren står i sin "blodiga butik" och styckar ett får.

Bagaren lägger ut läckra bröd i skyltfönstret. Någon håller på och spolar av trottoaren, så att det är rent och fint när kunderna kommer. Många av husen är byggda i "den helt lokala kerkireiska stilen med välvda pelargångar och balkonger vars räcken har konstfulla sniderier", för att citera min guidebok. (Jag skulle aldrig våga gå ut på en sådan liten träbalkong, jag är övertygad om att den skulle rasa ner.) Sedan svänger man runt ett hörn, och då har engelsmännen slagit till. De anlade stora parker och byggde palats och monument, och det känns som om man vore i en helt annan stad. Men blandningen är enormt charmig, man hinner då rakt inte bli uttråkad.

Kvarteren alldeles bakom Liston är som Västerlånggatan i kubik. Där har vi turistfällorna! Smala gränder, som är totalt överhopade med krimskrams, man ser inte var den ena butiken slutar och den andra börjar. Men det finns en hel del kvalitetsvaror också, inklämda bland allt det andra. Vi köpte några olivträarbeten, och en flaska av öns egen likör, gjord på kumquats, och skyndade oss ut på torget innan cellskräcken slog till totalt. Här hittade vi ett litet tufftufftåg, som körde en sightseeingtur. Den tog nästan en timme och var mycket trevlig, precis vad vi orkade med.

Tåget stannade med jämna mellanrum för att man skulle kunna fotografera, och hade bandad guidning på grekiska och engelska. Sedan var vi hungriga, så vi satte oss i parken, där man spelar cricket på söndagar, och åt vår matsäck, ost- och skinkpajer, äpplen och varsin vattenflaska. Vi strosade runt ett tag till, ända tills vi kände att vi hade fått nog, så då grabbade vi en taxi och åkte hem. Det finns fasta taxipriser till byarna, så en resa til Ag Gordios kostar 20 E. Resan gick lugnt och fint, även i kurvorna över bergen. Väl hemma, skrek det i magarna efter lunch, så vi slank in på Niki's restaurang. Där hade vi varit en hel gång förut, så vi var ju stammisar, och blev naturligtvis tillfrågade om hur vi hade tillbringat förmiddagen. När vi berättade att vi hade avbrutit bussresan p g a åksjuka, sade servitrisen allvarligt: "There are no straights on Korfu!" En mening som vi hade anledning att upprepa många gånger under de dagar vi hade hyrbil…

Efter ytterligare ett par sol- och baddagar blev det dags att ge sig ut på äventyr igen, den här gången med bil, en liten Skoda Fabia. Damen från Avis gick nogsamt igenom bilen med P-O och noterade alla skråmor som redan fanns, så att vi inte ostraffat skulle kunna sätta dit några till. Sedan packade vi in oss och gav oss av längs bilvägen bakom hotellet. Den hade vi inte sett förut. Hade jag gjort det, skulle jag nog inte ha satt mig i bilen, för det var den brantaste backe jag har varit med om! När vi kom hem på eftermiddagarna, blundade jag när vi åkte utför. Visserligen var det P-O som körde, men jag bromsade också, för allt vad jag var värd. Det är konstigt att det inte gick hål i golvet på bilen.

Dessutom märktes det tydligt att det här inte var någon Volvo, det här, för det gick TUNGT uppför i backarna. Man måste gasa på och ta sats, annars tog Skodan sig inte upp ens på ettans växel. När vi svängde runt en skarp - och givetvis skymd - kurva, hamnade vi mitt i en klunga ungdomar och måste bromsa in, varpå bilen givetvis lade av. Mitt i kurvan, mitt i backen. Och bakom oss hade vi en bil med en tant, som slängde sig på tutan. Som om det skulle hjälpa! Inte sjutton stod vi där för att roa oss! Men hon tutade oavbrutet tills vi äntligen fick igång skrället igen. Det var det enda tecknet på irritation i trafiken under hela resan, trots att det ofta hände incidenter på gatorna, med hastiga inbromsningar och undanväjningar.

Alla sa att vi måste se Palaiokastritsa, så vi styrde givetvis ditåt. Dessutom hade vår norska reseledare Kathrine givit oss en karta där hon hade markerat flera platser dit vi borde åka, och vi tänkte slå flera flugor i en smäll den här dagen. Men det var inte riktigt så lätt att ta sig dit man ville. Det finns vägskyltar både på grekiska och med latinska bokstäver, men det är inte givet att de står på samma ställe eller ens i närheten av varandra. Avfarten mot Pelekas markerades med två skyltar efter varandra med pil åt höger, men när avtagsvägen äntligen kom, gick den åt vänster! Vissa avfarter markerades inte från båda hållen, så vi åkte förbi dem. När jag började misstänka att vi hade åkt för långt, vände vi helt om och körde tillbaka, och DÄR stod det minsann att man skulle svänga av! De heldragna, dubbla linjerna i mitten av vägen måste också vara ett slags dekoration, för här kördes glatt om i hisnande fart, trots att hastighetsskyltarna ibland visade 10!

Det ser så enkelt ut på kartan. En tjock, röd linje som markerar en större väg, och så en rund cirkel med ett namn på en by. Visst tror man att det är bara att köra rakt igenom? Inte på Korfu. "There are no straights on Korfu." Vi visste inte att alla gamla byar byggdes högt uppe på bergssluttningarna för att man skulle kunna få syn på fienderna på långt håll. Dessutom byggdes de när man inte hade något bredare än åsnor för att ta sig fram. (Nja, åsnorna kan i och för sig också bli rätt breda när de är lastade.

Vi låg ett tag bakom en sådan åsna, med två korgar och en svartklädd gumma ovanpå, och kunde inte komma om. När det äntligen blev en liten raksträcka, växlade P-O ner och gasade på, varpå tanten svänger åsnan åt VÄNSTER, rakt ut framför bilen, utan att se sig för! Hon skulle över och prata med en gubbe som höll på att rensa ogräs på andra sidan vägen. Jag tror inte ens hon märkte att vi var bakom henne, men vi höll på att få kollektivt hjärtslag!) Härav följer att det inte finns plats för två bilar att mötas, och ibland finns det knappt plats för EN bil. Och tvära kurvor, branta backar och husknutar som skymmer sikten gör att det är med hjärtat i halsgropen man kör igenom en by. (Murphys lag för bilkörning på Korfu måste lyda: "Ju skarpare och mer skymd kurva, desto större är sannolikheten för att man mitt i kurvan möter en bil i full fart.") Mitt i byn finns det ett litet torg där byns gamlingar sitter i rad och tittar på tokiga turister, som försöker ta sig igenom. Det är oerhört vackert, och jag skulle så gärna vilja kunna kliva ur och fotografera, men det finns ju ingenstans att ställa bilen, så det blir inget. Att hyra moped verkar vara en mycket bra idé för att kunna utforska de charmiga små byarna.

I Palaiokastritsa - eller Palaio, som vi initierade (!) säger - fanns turisterna. Här var det TRÅNGT! Stränderna är små och totalt fullbelagda. Barnen badade en stund, men de tyckte inte att det var kul, med så mycket folk, och så alla båtar som skulle frakta turister till och från grottor och andra stränder. Dessutom överfölls vi av ilskna getingar. Lunch måste vi ju ha, så vi gick runt bland de - förvånansvärt få - tavernorna som fanns. De hade mycket begränsade menyer, och var betydligt dyrare än hemma i Ag Gordios.

På den första tavernan fick vi vänta i en halvtimme på att beställa, trots att vi var de enda gästerna, så vi tröttnade och gick därifrån till ett annat ställe, där vi åt trötta, upptinade hamburgare och en mycket torr och stampig pastitsio. Det finns ett berömt kloster i Palaiokastritsa, men när vi såg turistbussarna stå i kö längs serpentinvägen upp till klostret bestämde vi oss för att inte åka dit. SÅ kul är det inte att sitta i bilkö. Vi lämnade Palaio med lättnad, det här var en riktigt tråkig turistfälla! Visst, utsikten över byn är vacker, men själva stället var inget att hurra för.

Resebrevet fortsätter »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera