Resa till Tilos och Nisyros

Nu skulle det äntligen bära iväg. I åratal har jag försynt påpekat det underbara med att båtluffa i Grekland. Min fru, Maria, har varit mer inne på bilresor i Europa, semester i USA m.m. Inget fel i det, men när jag en gång blev överlycklig över att hitta en grekisk restaurang som hette Plaka på en bakgata i västra Orlando visste hon att suget inte skulle gå över.

Alltså packade jag, Maria och vår förhoppningsfulle son Erik (9 år) ryggsäckarna för ett äventyr i Grekland. Vi hade bestämt oss för Dodekaneserna, eftersom jag hade på känn att de öarna var en aning billigare än Cykladerna. En månad skulle vi vara ute, härligt.

Tilos

Vi anlände planenligt till Rhodos i slutet av maj. Jösses, jag hade inte varit på Rhodos på 20 år, och ön hade inte åldrats i skönhet. Övergivna hotell, dyra restauranger och eländes mycket trafik. Vi var bara där tills vi fick tag på en biljett som skulle ta oss till Tilos. Dit anlände vi en magisk afton i början av juni. Vi hade förbokat rum på Studios Annas, och hotellet låg som en sockerbit uppe över byn Livadia. Med all säkerhet underbar utsikt, men en tuff väg med ryggsäck. Men ägaren, Maik, stod med en skylt alldeles vid kajen, och vi åkte ståndsmässigt upp till hotellet i en relativt ny van.

Väl där fick vi ett rum som slår det mesta. Om ni kommer dit, be om rum nummer sex. Ett STORT rum med kyl, ugn, mikro, fläktar och garderober. Och så balkongen. Bara den var större än de flesta rum vi tidigare bott i. Vi såg hela Livadia med sin strand ligga nedanför oss, och hav och himmel möttes i horisonten. En horisont som endast var avbruten av vita segel och några vita färjor. Otroligt!

Vimmelkantiga gick vi ner i byn och letade efter någon affär. Två pyttiga supermarket låg sida vid sida på väg till stranden. Men med vilket sortiment! Naturligtvis blev vi kompis med ägarna direkt, och Erik fick läsk och frukt. Jag stod dreglande vid vin- och ouzohyllan, medan Maria botaniserade i kylen bland doftande korvar och ostar. Tilos honung är med rätta berömd, och inköptes raskt. Fullpackade med godsaker travade vi hemåt. På väg tillbaka stannade vi till vid det lilla bageriet och hittade frasiga croissanter som skulle passa perfekt till honungen.

Våra dagar förflöt alldeles för snabbt. Erik lärde sig redan andra dagen att gå ner till baren Omonia och beställa sin frukost, frappé och toast.. Hon som ägde baren blev bekymrad att Erik drack kaffe vid så unga år, så hon fixade till en specialfrappé med extra mycket mjölk. Både hon och Erik blev mycket nöjda med detta arrangemang.

Vi skulle bara stanna fyra dagar, sedan skulle vi luffa vidare. Men ingen av oss ville lämna ön. När vi inte kunde stanna kvar på Studios Annas längre (det blev fullt av andra som förbokat), flyttade vi in Blue Sky som låg över en fiskrestaurang med samma namn alldeles vid kajen. Restaurangen hyrdes av en italiensk familj, som vi lärde känna med en gång (så klart). Patriarken, Giorgio, hade varit attackdykare under andra världskriget.

Nu praktiserade han kunskaperna genom att snorkla ut och harpunera fiskar och bläckfiskar. Erik fick följa med honom ut, och när han kom tillbaka några timmar senare, var han överlycklig. Giorgio hade harpunerat en muräna, som han lovade grilla åt oss på kvällen. När vi senare kom ner till restaurangen, var vi de enda som trakterades med grillad muräna. Om ni inte har ätit det, ansträng er inte för att hitta något ställe som serverar det. En klar ormvarning är på sin plats, och köttet intill benet var en aning geléaktig. Men det var kul att pröva på, och vi vann de andra gästernas aktning.

På kvällarna satt vi på balkongen och såg ut i den sammetsmjuka natten. Från restaurangen hördes svagt av italiensk opera. Att bara sitta där med ett glas vin och lyssna till musiken, var nog något av det häftigaste vi var med om under semestern. Till och med den notoriska pratkvarnen Erik tystnade och njöt.

På dagarna satt vi på första parkett på vår balkong när färjorna anlände. Det var ett stort och bullrigt skådespel. Beväpnade med kikare, Cola och öl tillbringade vi många timmar med att förundrat betrakta myllret. Varje gång slog vi vad om att inte alla skulle hinna av och på, och varje gång förlorade vi. Någon enstaka gång kom det en hamnpolis och blåste i en visselpipa, något som om möjligt orsakade ännu större kaos.

Livadia har ett tiotal tavernor, och alla serverar suverän mat. Det, och alla gästfria människor, gjorde att vi stannade på Tilos i 21 dagar. Men sedan beslutade vi oss att åka till Nissyros. Erik, som är lidelsefullt intresserad av geologi, visste att ön hade Greklands enda aktiva vulkan. Så han ville så klart dit, men när vi lämnade Tilos bakom oss i soldiset, grät Erik i en hel timme.

Nisyros

Men när vi kom till Nissyros, var han nöjd igen. Vi fick ett härligt rum mitt i byn över ett bageri, och vi hyrde omgående vespor. Att åka till kratern tog inte mer än någon timme, och vägen dit var fylld av dofter från timjan och andra örter. Men det var andra dofter som väntade på oss. När vi kom fram till kratern, fanns det en skylt som anförtrodde oss att det var på egen risk vi klättrade ner. Men det var klart att vi skulle klättra ner.

Ju längre ner i kratern vi kom, desto mer ruttna ägg luktade det. Längst ner var det som att stå på månen (tror jag). Ett helt öde landskap med skiftningar i gult, vitt och brunt. Men till skillnad från månen, pyste det ut ånga ur ett stort antal hål. Erik, ständigt lika nyfiken, stoppade in ett finger i ett litet hål. Jag måste säga att han har en snabb reaktion när han vill. På mindre än en halv sekund var han två meter bort och viftade med fingret i luften. Han fick som tur var inga brännskador, men han lärde sig att inte stoppa in fingrar i fler hål i alla fall.

Efter att ha lunchat i en alldeles liten kritvit by som klamrade sig fast på en klippa högt över havet, åkte vi tillbaka igen.

Tyvärr började vår semester lida mot sitt slut, och vi åkte tillbaka till Rhodos. Där drabbades vi åter av en chock efter nästan en månad på små öar. Finns det så många bilar i världen? Och i så fall, varför måste alla vara på Rhodos? Samtidigt?

När vi till slut kom hem, var ryggsäckarna fulla av minnen. Kryddor, honung, timjandoftande tvålar, snäckor och annat som skulle göra att vi överlevde vintern till nästa sommar - och nästa resa.

Pelle, Maria och Erik

Nisyros på Kalimera » | Tilos på Kalimera »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera