Första resan till Karpathos. Del 1.

Vi som reste var sambon P-O, barnen David och Erika, 15 och 14 år, och så jag. Tjugo över fyra på morgonen kom taxin, en rent okristlig tid! Enligt taxibolaget skulle det normalt ta en timme och tio minuter att köra från Västerhaninge till Arlanda. Den här chaffisen gjorde det på 40 minuter! Den enda gången han lättade något på gaspedalen var när vi passerade en polisbil. Då sänkte han till 90 på en 70-sträcka… och jag tänkte att det skulle väl vara typiskt om man skulle bli stående vid vägkanten för att taxichauffören har fått körkortet indraget! Men det gick bra, och vi stod vid incheckningsdisken en halvtimme innan de skulle öppna! Vadå ivriga att komma iväg? Så småningom stötte vi ihop med Hasse och Bettan, som vi skulle dela hotell med de närmaste veckorna. Det var inga svårigheter att känna igen varandra; vi hade väl inte förändrats SÅ mycket sedan Kalimerafesten i oktober!

När vi klev av planet på Karpathos höll vi på att bli omkullslagna av en het vind! Uj, vad det blåste! Lyckligtvis var det medvind till ankomsthallen. Davids keps blåste av, och han fick springa en lång väg över landningsbanan innan han fick tag i den igen.

När vi äntligen kommit fram till hotellet, var det nästan kris. Måste ha MAT!!! Ja, jag har ju diabetes, så det får inte gå allför lång tid mellan näringsintagen, om det inte ska gå illa. Vi slängde upp bagaget, böt om till något lättare, och gick ut för att leta efter något ätbart. Letade oss ned mot vattnet, och där fanns det en öppen taverna, Romios. Slog oss ned vid närmaste bord och frågade mannen som kom emot oss om vi kunde få lunch, fast klockan var tre på eftermiddagen. "You can have everything you want", svarade han. Det var vårt första möte med Aggelos, som skulle bli en god vän. (Han har f ö även en taverna med samma namn i Rhodos gamla stad. Den sköts av hans fru och dotter.)

Vilken känsla! Att få sitta där med en iskall Mythos, en grekisk sallad och tzatziki, se solen glittra över havet och smekas av en ljum vind… DÅ var det semester, äntligen! Efter maten bjöds jag och barnen på varsitt litet glas likör, och P-O fick ett glas ouzo, "Better for father". Han lyckades välta ut det, men fick genast ett nytt, med orden "You're on vacation, relax, take it easy!" Barnen gillade inte likören, så den fick jag dricka upp. (Vilket medförde att varje gång vi hade ätit där, var mamma litet lullig efter tre likörer…)

När vi kände oss färdiga och vederkvickta, promenerade vi längs hamnpromenaden och letade oss så småningom uppåt till en stor supermarket, där vi inhandlade förnödenheter. Men diskborste hade de inte. När P-O frågade efter en, fick han till svar en föreläsning om hur man minsann diskar med svamp i Grekland. Erika och jag slank in till en mycket liten "supermarket" intill. Där satt en liten gubbe i den mest överlastade affär jag tror att jag någonsin har varit in i! Kunde knappt vända mig utan att välta omkull något. Men diskborstar hade han, minsann, både gröna och lila!

Vägen från supermarketen till hotellet är inte så lång, i meter räknat. Men det är en mycket brant uppförsbacke, som vi snart döpte till "Mördarbacken" och hellre gick långa omvägar för att slippa… Så när vi kom tillbaka var det verkligen dags att inviga poolen. Himmelskt! På kvällen blev vi upplockade med buss och bortkörda till den obligatoriska välkomstträffen.

Den stora fördelen med detta var att vi passerade Taverna Pelagos, så vi lätt kunde hitta dit igen. Själva träffen var ganska ointressant, och vissa avsnitt var nästan på dagisnivå. "Om ni stoppar era vykort i de där stora, gula lådorna med springa på, kommer korten så småningom att skickas hem…" Därifrån fick vi minsann ingen skjuts, utan vi fick vackert gå. Men då hittade vi en riktigt stor supermarket, där vi handlade diverse roliga saker. Metaxa och andra väsentligheter… Lastade av oss våra fynd och gav oss åter iväg nedåt hamnen för intagande av middag.

Lät oss glatt bli inkallade på första, bästa taverna, La Mirage, med strategiskt läge mitt i trappan ned. En trevlig, italiensk restaurang där vi vid ett flertal tillfällen inmundigade såväl spaghetti som pizza. Suverän utsikt ned över hamnpromenaden hade man också. Sedan promenerade vi runt i staden ett tag, och i nästan varje gathörn stötte vi ihop med Hasse och Bettan! Det är ingen stor stad, precis… Innan det blev sovdags, satt P-O och jag ute på balkongen och avnjöt varsin LITEN gin & tonic (vi delade på en femcentiliters ginflaska). Underbart!

Hamnpromenaden i Pigadia.

Nästa dag skulle vi leta rätt på Xroni och presentera oss, eftersom både Mikke och Riitta hade förvarnat om att vi skulle komma. Knatade några gator fram och tillbaka, tills vi hittade till Pan Burger, där jag gick in och frågade efter Xroni. Nej, han hade inte kommit ännu, men förväntades dyka upp om en halvtimme. Så vi gick och handlade litet frukostingredienser. Sen gick vi hem och badade en stund, därefter en tur ned på stan och åt lunch, och så slank vi in på Pan Burger igen och frågade efter Xroni. Nej, tyvärr, han gick för tio minuter sedan! svarade en ung man… Så vi bestämde oss för att leta rätt på Pelagos vid middagstid, och slå två flugor i en smäll. Där hittade vi äntligen mannen i fråga, och kunde vidarebefordra diverse hälsningar. Sedan blev vi förevisade allt som Mikke har gjort på stället, så det är vederbörligen beundrat! (Fast Erika tyckte att det fattas egendesignade servetter, Mikke!)

Oj, vad vi trivdes på Pelagos! Maten var suveränt god, och när de sedan började spela och sjunga var ju lyckan fullständig. Vid niotiden kom dessutom sångaren Vasilis. Honom kände jag igen från foton som Riitta hade skickat, så jag framförde hälsningar och fick både puss och kram som tack. (Efter det kom han alltid och satte sig hos oss och pratade när han hade paus i musicerandet, och han kom även och hälsade på oss på hotellet flera gånger, för att prata en stund, ta en fika och leka litet med barnen i poolen.) Hasse och Bettan dök också upp, så det blev en hel del prat och skratt. Överhuvudtaget skrattade vi mycket när vi träffades, ibland lyckades vi till och med överrösta musiken. Tydligen är vi lika tokiga allihop...

På Pelagos: Vasilis, Xroni och Flourio.

Resebrevet fortsätter »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera