Resebrev från Grekland

 

© Text: & Bild: Janne Olofsson

Kreta oktober 2004

2 oktober
"Grekland är ändå Grekland" - tanken dyker envist upp i hjärnan redan på Chanias flygplats. Vi kommer med årets sista charterflyg från Luleå, där den första rejäla nattfrosten just har huggit till.

Varför är Grekland ändå Grekland? Ja, något har det att göra med doften av vilda kryddor, av välkomnandet, av lättheten att hyra en bil, av känslan att veta att man är välkommen var man än sätter sin fot.

Efter ett antal greklandsresor känner vi oss mogna att ta landskapet i besittning på en gång. En insikt om det grekiska vägsystemets logik krävs. Man måste veta att efter några kilometers bred och spikrak väg kan man utan förvarning hamna i de mest djävulska hårnålskurvor, mitt i fårflockar eller bland lösa hundar. Sedan måste man begripa sig på vägskyltningens logik. Den må vara svår att upptäcka, men den finns där! När man sedan har snappat upp lite grekiska bokstäver och just har tolkat " " eller" " så får man ortnamnen serverade med våra vanliga latinska bokstäver: "Rethymno", "Palaiohora" och då är det dags att svänga. Snabbt!

Är man för långsam vid ett stopptecken väller det snart förbi små fiatar och suzukisar på båda sidor och kastar sig ut i trafiken. När två lastbilar möts tutar de åt varandra - man rycker till lite de första gångerna innan man vant sig. Kör man in i en skymd hårnålskurva i bergen ska man tuta rejält för att visa att man är på gång.

Med sin hyrda Fiat Panda kan man snart ta sig ut ur de hiskeliga turistområdena kring Chania, men först övernattar vi i ett rum i Kato Stalos, bokat via Apollo - bara första natten. Helt i onödan och onödigt dyrt. Vi hade kunnat boka ett billigare rum via nätet eller hur som helst i stället för att salta vår egen "reseräkning" med 90 euro för fyra. Planet har tidigare varit så försenat så vi valde det för enkelhetens skull. Dumt.

Cikador har en stor fördel - man hör dem, även jag som inte hör svenska gräshoppor längre. På Kreta hör man dem väldigt mycket, särskilt på norra sidan. Det är öronbedövande, trots att vi stänger alla fönster.

Dagen gryr och vi har andra mål. Söderut, genom det grönaste Grekland jag har sett - säkert doftar det timjan! Uppåt, uppåt, uppåt, neråt, neråt, neråt - och där är Paleochora, med ryggen mot resten av Europa och ansiktet mot Afrika. En trivsam blandning av turister och lokala, staden är fortfarande en grekisk småstad, inte sönderbyggd av turistanläggningar. Fast ortsbefolkningen har byggt sig en ny exklusiv stadsdel lite vid sidan om. Staden ligger på en halvö och har två stränder: En sandig på västra sidan och en stenig på östra.

Turistsäsongen verkar vara lite längre här. Trots att det är oktober är de flesta rummen uthyrda och turisterna minglar på för fullt. Södra Kreta tycks ligga i en annan klimatzon än norra, torrare, varmare och med en subtropisk känsla.

Alla estiatorios och tavernor verkar köra med ungefär samma priser. De vi har provat hittills har varit jättebra. Corali på östra sidan och Ostria vid västra stranden. Särskilt dyrt är det inte och extra billigt blir det om man håller sig till smårätterna och tar flera stycken. Till exempel Imam baldi, briam, dacos eller den kretensiska lantkorven. Dessutom mer spännande än souvlaki. Att det skulle ha blivit så dyrt i Grekland märks inte här. Alla fyra äter gott och mycket för 20-25 euro och då unnar vi oss också Retsina.

På stranden glömmer man nattfrosten där hemma. Två snorklar guppar omkring i de loja vågorna - under dem barnen, Viktor och Maja,15 resp.12, på rymmen från skolan. De ser många fiskar, stora fiskar! Bortom dem Afrika!

På kvällen går vi till den den vegetariska restaurangen "Tredje ögat" och lyssnar till ett riktigt bra rebetikaband.

4 oktober

Meltemi - eller åtminstone hård vind. Sandstorm på stranden. Vi badar inte lika fanatiskt i dag. Vi tar en biltur till Grammeno beach, vindsurfarnas favoritstrand. I dag är de inte där och ingen annan heller. Det är tomt, övergivet och blåsigt, för tomt för oss. För att åtminstone begrunda något kulturhistoriskt går vi till borgruinen på kvällen.

Vi bor på Anthea, billigt på grund av att de har ett par obokade nätter. Trevligt värdpar och väldigt fräscht. Stället är nybyggt, inga blå fönsterluckor i trä utan jalusier av plåt.

Eftersom det är bokat till nästa natt hyr vi två rum på Anatoli på östra sidan. Vi prioriterar det centrala läget och havsutsikten och betalar 50 euro för två dubbelrum. Det nya stället har äkta blå fönsterluckor, men är lite slitet och mycket grekiskt.

På natten väcks vi av ett motorcykelrally på Paleochoras smala gator. Nåt roligt måste man ju få ha om man är tjugo år och bor i Paleochora.

5 oktober
Vi vaknar tidigt. Långt borta skymtar vi en ö som vi inte har sett tidigare för dis. Det måste vara Gavdopola, granne med Gavdos, Europas sydligaste punkt. Den ön ser vi dock inte. Frukosten tar vi ute i dag. En lång omväg för oss till Elafonissi, picknickmat handlar vi på vägen. Fågelvägen är det inte långt, men inga korta farbara vägar finns. Ja vägar finns, men åttahjulsdrift rekommenderas i så fall!

Elafonissi är ett märkligt landskap. En ö, landfast vid lågvatten. Sand överallt, rosa sand, vanlig sand, höga sanddyner. Och i dag sandstorm. Kulingen viner och fyller våra små läckra anrättningar med sand. På stranden hittar vi skalet av en stor sköldpadda.

Elafonissi är en fantastisk upplevelse trots att den flygande sanden sticker som nålar och molnen tornar upp sig över de kretensiska bergen.

Platsen ser ut som en turistsatsning som har kommit av sig, och det är kanske lika bra det. Platsen är också en sorts naturreservat, lokal för flera unika växter. Här mejades också en grupp kretensiska frihetskämpar ner under ett av de otaliga upproren mot turkarna under 1800-talet.

Vi kör norrut mot Kissamos och därefter mot Georgioupolis.

Vi köper honung, tittar på Europas äldsta platan (1400 år) och åker genom en hisklig ravin.

I trakten av Chania börjar det ösregna - det första regnet på 6 månader får vi veta senare. När vi är framme i Georgioupolis är det dock uppehåll, men en väldig dyning bryter mot stranden och molnen ruvar tungt över bergen. Vi beslutar oss för att inte leta runt utan tar det första vi ser med pool. Nu bor vi på Georgioupoli Beach Hotel, alla fyra i ett rum för 55 euro natten inkl. frukost. En gräshoppa satt på väggen i rummet och välkomnade oss när vi kom dit.

 

6 oktober
Höst i paradiset. I natt vaknade vi av blixtar och rejäla åskknallar. Vi hörde hur regnet började vräka ner och stormen ta i. Regnet fortsätter och efter frukost blir det ett långvarigt strömavbrott i hela hotellet.

Dagen är som gjord för en bilutflykt till Rethymnon.

Som tur är slutar regnet när vi kommer fram. Jag gör en grekisk parkering - 30 cm från ett kafébord och 2 cm från ett par scootrar - och vi flanerar inåt gamla stan. Här har jag aldrig varit förut, men jag blir genast förtjust. Blandningen av turistshoppar och genuin grekisk näringsverksamhet är betagande. Skräddaren syr genuina kläder för äldre kretensiska gentlemän, granne med "Jewelry Shop". Ikonmålarens ateljé är granne med Internetcafeet. På gatan säljs hans verk granne med vykort av nakna rumpor.

Vi köper en "discos", en hängande serveringsbricka av metall som man ofta såg på kaféer förr i världen. Den var inte lätt att hitta, men till slut lyckades vi. Vi köper också en kvast, helt i nylon, i glada färger, den typ av kvast som står utanför alla grekiska hyresrum. Fynd!

Åter i Georgioupolis. Middag på halvhyfsad estiatorio. Men när vi går förbi "Nostos" blir vi inraggade på raki - eller tsikouda som det heter på Kretadialekt. Såna mutor måste man ju svälja - och vi ska gå dit i morgon!

På kvällen sitter jag på altanen och tittar på - och lyssnar till - en bil som kör runt och sprutar grus på den närbelägna parkeringsplatsen. Nåt roligt måste man ju få ha!

7 oktober
Inget vidare väder i dag heller så vi beslutar oss för en tur söderut med Pandan. Plakias blir målet. Efter att ha irrat omkring bland vägbyggen och obegripliga skyltar i Rethymnon så hittar vi äntligen rätt väg. Den är bra, inga hiskliga hårnålskurvor över bråddjup. Fast vi kör genom ännu en imponerande ravin. Vi passerar också Amaridalen, Kretas Toscana.

Plakias. Här var en del av familjen en gång för fyra år sedan. Stränderna är OK, fast lite grusiga. Det blåser sandstorm över första stranden men vi hittar en mindre, mer i lä. Men Maja blir stucken av en geting.

Sol på södra sidan, moln på norra - jag vet inte om det är typiskt för Kreta. Väl tillbaka i Georgioupolis stirrar vi i alla fall upp mot grå moln som bara sällan släpper igenom sol där vi sitter på poolkanten. Fast vi badar i havet också, låter oss spolas över av bränningarna. Stranden är verkligen fantastisk, mjuk sand, ingen tillstymmelse till stenar och grus.

Middag på "Nostos", som avtalat. Stället är verkligen bra. Jättebra mat - och supersize! För första gången någonsin orkar inte Viktor äta upp alla sina calamari! Krögaren tar en tsikouda med alla sina gäster (pust!) och farfar sitter i ett hörn och äter middag. Som avskedsgåva får vi 1,5 liter tsikouda i en plastflaska. Den kommer att räcka i hela vår livstid och gå i arv till våra efterkommande!

Sista kvällen på Kreta. Det är alldeles stilla, men bränningen fräser fortfarande mot stränderna och cikadorna väsnas. En av dem hade för resten tänkt följa med oss hem, den hade slagit sig till ro i resväskan. Fast den får nog inte följa med. Men vi kommer tillbaka. Hit eller till någon annan grekisk ö. Vi har många kvar!

Sista minnet innan jag går in från altanen: En bil smyger sig långsamt ner längs strandgatan. Bastonerna dunkar. Stans grabbar gör en sista lov runt hotellen och stranden i hopp om att det ska hända något. Det gör det nog inte. Jag tror att det är slut för i år. I morgon tar vi sista flyget mot Norden och Kreta går in i vintervilan.

Janne Olofsson

 

Kreta på Kalimera »
Fler resebrev från 2004 »






HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera