Syros och Paros, samt lite Antiparos och Naxos - del 4

Dag två med bil började vi med att köra upp till fjärilsdalen. Det var en rolig "väg" att köra. Jag tycker om då det är smalt, grusväg, guppigt och trångt mellan husen. Vi kom nästan rätt in på gårdsplanen hos en del människor men vi passerade även en del tjusiga villor med fantastisk arkitektur och en svindlande vacker utsikt över havet och Antiparos.Då vi kom fram, utan att ha kört någon "alternativ väg", var dalen stängd för säsongen. Fjärilarna var inte längre kvar eftersom det nu fanns tillgång på vatten också på andra platser i ö-världen. Men vi tittade in mellan spjälorna i järngrinden och kunde konstatera att det var mycket lummigt, grönt och vackert inne i dalen. Vi tog också några kort. Under tiden vi satt där på muren så kom det fler bilar i samma ärende som vi. Jag kunde inte annat än dra på munnen, så TYPISKT GREKLAND, det är ju alldeles för enkelt att sätta upp en skylt nere vid stora vägen. Jag menar, det är väl ändå så att, ordet logisk kommer från grekiskan?! Men ordet "praktiskt" kommer nog från något annat språk? Nu gjorde det inte oss något, det var andra som kom och blev irriterade, för platsen var vacker och jag upptäckte att det växte mandelträd i branten ovanför. Jag fann t.o.m. några mandlar. Den branten måste vara fantastiskt vacker på våren då mandelträden blommar. DET skulle jag vilja se!

Vi körde vidare ner till Pounda, färjeläget där färjan till Antiparos lägger till. Dom färjorna gick ofta, upptäckte vi, så väntan blev inte lång. Väl över på andra sidan satte vi oss på ett cafe´ och åt lite. Jag tror att vi båda åt omelett och blev nöjda. Sedan körde vi söderut på ön för att bada och titta på stränderna. Vi körde även upp på en avtagsväg som gick upp i bergen, det stod "Cave" på skylten och det måste ju undersökas. Visst! Och det gick att köra nästan ända upp. Det var sedan en brant promenad upp till själva ingången, men den var kort och stenlagd så det gick bra för mej. Vi gick inte ner i själva grottan, dels var DET väldigt brant och smalt, dessutom är jag mindre förtjust i den instängdhet som råder i grottor under jord. Inte heller Ulf hade någon längtan att gå ner i grottan. Vi nöjde oss med att sitta ner på muren och titta ner i djupet samt titta på dom som kom upp eller gick ner. Det fanns även ett vackert litet kapell på platsen. Jag skulle vilja veta mer om grottan, om det har brutits marmor där, eller mineraler eller något annat. Den som vet kan gärna berätta på Kalimera.

Vi körde ganska långt söderut där vi stannade på en strand för sol och bad. Det blåste rejält så vi blev inte så långvariga utan körde åter mot "stan" där jag lyckades med bedriften att göra ett alternativt vägval. Vi såg en strand som låg långt inne i bukten, den ville vi titta lite närmare på. Jag körde norrut, på vägen "ut" ur byn fanns en liten betongramp samt en liten sandstrand. På densamma låg ett gäng gäss i godan ro. Det såg så trevligt ut så Ulf tog kameran och gick ut, då reste sej samtliga gäss upp och en av dom började "snattra". Det verkade nästan som om han sa till dom andra att sträcka på sej och putsa upp sej, för det var precis det dom gjorde. Det såg verkligen kul ut och jag hoppas att bilderna blev bra. Jag sa också till maken att, här gäller det att välja rätt så att man inte hamnar nere på den lilla betongrampen för där kan det bli svårt att vända. Vi körde vidare, eller smög rättare sagt för det var trångt i gränderna. Det var guppigt ut till den stranden vi sett och den var inte något speciellt så jag körde tillbaka. PRECIS! Jag svängde in på en liten gränd lite för tidigt, så jag hamnade på betongrampen. Jag lyckades dock, efter ett antal manövrar, ta oss därifrån under det att gässen förvånat iakttog oss. Man kan ju fundera över denna energi att kolla in stränder, men jag vill gärna veta, för om jag återkommer så kan vi genast söka upp det vi tycker är bäst.

Sista kvällen i Alyki
Då var det bröllop. En av de unga kvinnorna som serverade på Manolis Pizzeria gifte sej fick vi veta. Manolis Taverna o Pizzeria var stängd och vi som hade tänkt betala för rummet. Vi lade upp en handlingsplan, om det skulle vara så att det var stängt även på söndagen. Vi åt en god måltid på ett ställe lite längre ut efter hamnpromanaden. Vi blev både mätta och nöjda. Under måltiden kunde vi titta på människor som fiskade något från kajen. Vi fick inte klart för oss vad det var, men det var "natt"fiske i alla fall.

Adjö Alyki
Manolis fanns inte på plats men väl hans mor, hon ringde hem och pratade med Manolis för att kolla så att priset var rätt. Vi var så överens. Hon kunde just inte någon engelska och jag inte många ord grekiska men vi förstod ändå att vi var välkomna tillbaka, att Manolis hälsade så mycket och, naturligtvis, "Kallo taxidhi!" Just då vi vände för att gå ropade hon oss tillbaka. Hon lämnade en plastkasse med ett inslaget paket i och förklarade att det var från Manolis. Alltså, jag klarar inte sådana saker, jag blir så hjärtnupen så det är hemskt. Jag menar, det är ju VI som är tacksamma för den gästfrihet och generositet vi rönt, det borde vara vi som gav en present, inte hyresvärden. Med tårar i ögonen tackade jag och tog emot. Jag fascineras ännu, efter alla dessa besök i detta gästvänliga land, och överraskas av sådana upplevelser.

Vi hade inhandlat färjebiljetter samtidigt som vi hyrde bilen så vi packade in vårt bagage i lilla kärran och körde till Parikia och hamnen. Vi parkerade utanför biluthyrningsfirman och släntrade sedan iväg och satte oss på café Paros Corner, där "alla andra" satt. Vi tittade på andra resenärer, färjor som lade till och avlöpte samt passerande fordon. En given variant är hela familjen på vespa inklusive hund, och den varianten såg vi. Vi pratade också om de gågna dagarna, hur vi hade trivts, om vi kunda tänka oss att återvända för några dagar samt funderade över Syros som vi snart skulle komma till.

Resebrevet fortsätter »

HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera