Fira födelsedag på Tilos

När vi lämnade Tilos förra året, sade jag till min familj att nästa år ska jag fira min 50-årsdag där. Eftersom jag fyller i mitten av maj, skulle det passa så bra. Sniken som jag är, anser jag att en resa till Tilos är skojigare än att bjuda alla vänner och bekanta på stort kalas i hyrtält. Men jag nämnde för dessa att om de kom till Giorgios Taverna på Tilos kl 18.00 den 14 maj, skulle jag bjuda på en ouzo. Schangtilt värre, speciellt eftersom de skulle få stå för resan själva.

Jodå, när vi trötta kom till vårt hotell på Rhodos, och jag höll på att betala taxichauffören, stack en av mina bästa kompisar från Stockholm in huvudet i taxin och joddlade. Jag hoppade till och spred Euro i hela taxin, och både jag och chauffören blev väldigt glada. Allt som allt var vi 14 personer från Sverige som skulle åka till Tilos. Fantastiskt kul, även om det skulle innebära ett antal ouzo.

På min födelsedag började vi festligheterna redan vid elvatiden på förmiddagen uppe på Annas Studios, där bl.a. mina svärföräldrar bodde. Maiks mamma hade dagen till ära bakat en gigantisk chokladtårta som de bjöd på. Enormt smaskig, men så kompakt att hälften var kvar när alla 14 stönande höll sig om sina magar.

Efter att likt boaormar smält chokladtårtan några timmar, skulle vi träffas på Giorgios Taverna senare på eftermiddagen. Den förhoppningsfulle sonen Erik hade fått en ny kompis i form av en liten vit hund, Micki, som ägdes av henne som höll ordning på båtarna. Han frågade om han fick följa med och rasta vovven, och vi såg inget fel i det. Då skulle han ju passa på att rasta sig själv, något som alltid är nyttigt.

Men strax därefter såg vi honom lyckligt flinande sittande bakpå en liten pick-up tillsammans med Micki. Med ett tut försvann pick-upen i fjärran, körd av matte. Lite prekärt, då vi snart skulle gå till tavernan för att träffa de andra. Men Tilos är ju inte stort, så han skulle snart vara tillbaka. Trodde vi. En och en halv timme senare gick vi runt i små cirklar och väntade. Då äntligen kom bilen tillbaka, och Erik meddelade nöjt att de varit i uppe i den övergivna byn Mikrochorio och vallat byrackan. Vilka krav. Kunde den inte gjort det den skulle vid närmaste telefonstolpe som vanliga hundar? Nä, fin utsikt var tydligen viktigt vid toalettbesöket.

Nåja, på Giorgios hade snart halva Tilos samlats, kändes det som. Jag köpte ouzo för 50 Euro, och det blev en hel del, det. Speciellt när Giorgios gav kraftig rabatt och levererade kraftiga ouzo. Jag trakterades med fina presenter, både från svenskar och Tilosbor. Underbart roligt att sitta där och se alla glada människor.

Efter att ha lovat att komma tillbaka till Giorgios Taverna klockan tio (Giorgios hade en överraskning, sade han) lämnade vi svenskar de övriga och gick till Oasis Taverna, där de hade ordnat ett långbord åt oss. Ännu en gång åt vi oss halvt fördärvade där (ni bara måste prova deras flamberade saganaki), och när vi skulle betala, kom hela familjen "Oasis" ut och sjöng vackert för oss. Och som en extra överraskning, bjöd de på ­ just det ­ en gigantisk chokladtårta. Det var bara att knuffa maten lite neråt och åt vänster, och fylla på med tårta så gott det gick.

Vid tiotiden vacklade vi tillbaka till Giorgios Taverna, där även Giorgios hade satt ihop ett långbord. En stor ynnest, för vanligen tillät han inte att gästerna rubbade stolarna eller borden det allra minsta. När vi hade satt oss ner tillsammans med ett glatt gäng Tilosbor (de hade stannat kvar på Giorgios Taverna hela tiden), kom han ut med ­ jahapp ­ en gigantisk tårta som han hade bakat själv. Lite rörande, för Giorgios är en verklig macho karl och att tänka sig honom spritsa grädde och dutta dit små marsipanblommor var onekligen smått overklig. Men vi lyckades trycka ner även denna tårta, låt vara med hjälp av några ouzo. Vi ville ju inte göra honom ledsen. Med hjälp av ouzo för ytterligare 50 Euro höll vi igång flera timmar till, innan vi vandrade hemåt.

Behöver vi säga att matkontot nästa dag inte direkt var överbelastat? I alla fall, det var 14 underbara dagar vi hade. Våra kompisar åkte hem efter en vecka, så sedan hade vi det lugnt och skönt. Det var bara svärföräldrarna och vi som stannade kvar, och vi tillbringade dagarna lite lojt, som det ska vara.

Sedan kom den vanliga kulturchocken när vi kom tillbaka till Rhodos. Sista natten bodde vi på Minos Pension i Gamla Stan. När vi förstummade tittade på allt myller och tingel-tangel senare på kvällen jämförde svärfar Gamla Stan med ett känt Disneykomplex, dock inte till Gamla Stans fördel.

Hemresan gick klockrent, men Rhodos flygplats hade, säkert på goda grunder, beslutat sig för att scanna samtliga bagage, något som gjorde en rörig flygplats hart när outhärdlig. Desperata utrop manade passagerarna att byta incheckningsdisk för att de skulle hinna med planen. Ett äldre par kom galopperande och hann precis hoppa på transferbussen ut till planet.

De berättade att de hade kommit till flygplatsen två timmar innan avgång, och allt var kaos. Två timmar skulle räcka gott, hade reseledaren lovat. Men de kom inte ens in i byggnaden, utan var tvungna att vänta ute i solen. Sol och värme är ju kul, men kanske inte just där. Samtidigt såg de hur deras avgång närmade sig alltmer. Klart stressigt, med andra ord. Att de var heligt förbannade var ett klart understatement. Fast det såg rätt kul ut när detta lätt överviktiga par kom studsande som gummibollar i sin iver att hinna med bussen.

När vi kom hem, packade Erik upp alla tvålar han köpt. Våra kompisar Sally och Ray på Tilos tillverkar nämligen sina egna tvålar, och Erik försökte köpa alla 24 sorterna. Även om han inte lyckades helt och hållet, kommer han att vara Karlstads renaste och mest väldoftade tioåring det närmaste året. Sedan får han köpa nya. För tillbaka till Tilos, det ska vi!

Pelle (med hjälp av Maria och Erik så klart)

Tilos på Kalimera »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera