Första resan till Grekland gick till Paros

19:e maj, klockan 03.00 går jag upp utan att ha lyckats sova en blund. Gör mig i ordning och väcker pojkarna. "Nu är det dags pojkar, vi ska till grekland!" Barnen (2 och 3 år) hoppar upp och frågar: är det den 19:e idag? Vi åker till Landvetter med världens tyngsta packning, jätte resväska, handbagage, kameror, tvillingvagn, blöjpaket, potta osv.

Flygresan går bra och vi landar på Mykonos. Det blåser rejält och jag börjar bli lite orolig men försöker ändå titta runt och insupa den grekiska luften medan vi väntar på färjan. Efter båtresan hamnar vi på Naoussa och kliver på den väntande bussen. Barnen är trötta och jag helt utmattad efter att ha släpat på bagaget. Bussen rullar iväg och mungiporna åker längre och längre ner på mig. "vad är det här för ställe? det är ju helt dött, bara en massa halvfärdiga hus!"

Bussen stannar vid hotellet och jag kliver förväntansfull av bussen. Det visar sig att vara hur mysigt och gulligt som helst. Inne på rummet skriker barnen och hoppar upp och ner, glada över att vara framme. Ute på markbalkongen jublar dem över den fina utsikten över poolen och gården. Det blåser fortfarande och är lite små kyligt, ingen badar i poolen. Vi packar upp och går och handlar lite mat och dricka. Jag är fortfarande lite skeptisk och undrar om jag valde rätt när jag valde Naoussa. Två tjejer som bor på hotellet berättar att de varit nere på "stan" och det var mysigt. Vi frågar efter vägen dit som visar sig vara en massa trappor men det går bra och putta vagnen, barnen får gå själva. Då kommer vi till gränderna, så smala att vagnen nätt och jämt kan passera, dessa blåa stolar och små runda bord, små enkla butiker. Jag blir blixt förälskad...

 

 

Nere vid hamnen ligger små trevliga tavernor. Vi väljer en och äter grekisk sallad, tzatsiki och pizza till barnen. Enligt Janne på Kalimera blir det mycket mörkt på kvällarna och gatubelysning saknas på vissa ställen så vi är utrustade med ficklampa men skyndar oss ändå för att hinna hem innan mörkret faller men då bjuds vi på kakor och ouzo. När barnen har ätit sina kakor har det plötsligt hunnit bli mörkt, vad snabbt det gick! Betalar och går mot hotellet men hittar inte tillbaka. Upp för trapporna och till kyrkan men sedan minns jag inte åt vilket håll man skulle gå, alla hus är så lika. Går runt i mörkret med barnen i vagnen. Det är kallt och mörkt och hundarna skäller. Är jätte skraj och hjärtat bultar. Har inte skrivit ner hotellets adress eller telefonnummer heller. Ett äldre tyskt par är vänliga nog att följa mig tills jag känner igen mig. Frågar på ett supermarket som är öppet som tur är och de visar mig vägen. Tackar paret och går mot vårt lilla trygga bo!

Följande dagar åkte vi till Parikia, Kolimbitres men mesta delen var vi på Naoussa. Tack vare de två trevliga stockholmstjejerna från hotellet behövde vi inte vara ensamma på kvällarna. Vi gick ner till hamnen tillsammans varje kväll och åt och tog en kopp kaffe på något trevligt cafe efteråt. Om barnen somnade i vagnen hjälpte dem till och putta vagnen upp för trapporna.

Vädret var underbart, kanske till och med för varmt. Vi brände oss i hårbottnen när vi var på Kolimbitres! Denna strand var verkligen fin och vattnet var så rent. Man såg fiskarna simma. Tack vare snälla medresenärer som lyfte barnvagnen över alla stena hade vi möjlighet att vistas på denna härliga strand.

Den 24:e maj på kvällen började det blåsa igen, svalorna flög lågt hela dagen och på kvällen såg man tavernapersonalen förbereda sig, de gick upp och täckte taken på sina restauranger.

Den 25:e maj blåste det rejält. Det var grått och tråkigt. Vi fick reda på genom hotellreceptionen att vi inte fick lämna hotellet i väntan på anvisningar från Apollos reseledare. Klockan 12 kom beskedet att vi skulle bli hämtade klockan 14:30 för att åka till Mykonos, en dag för tidig för risken fanns att båttrafiken skulle bli inställd senare. Vi fick packa i all hast, maten och en del andra saker hann jag inte ens packa med så det blev bara kvar på hotellet. Superstressigt var det. Vi fick ta färjan från Parikia och det var en stor båt, som Stenabåtarna ungefär den här gången. Det gungade och guppade ordentligt och man fick hålla i sig. Jag hade barnens flytvästar nära till hands för man fruktade det värsta men båtresan gick bra. Vi fick inkvartering på 4-stjärnigt hotell men det var inte lika mysigt som Zoumis.


Tjejerna från Stockholm hamnade tyvärr på ett annat hotell på andra sidan staden men vi bestämde oss för att ses vid busstationen. När vi kom dit hade tjejerna gått för att köpa cigaretter och vi skulle bara följa vägen men det slutade med att både jag och barnen och tjejerna gick vilse och vi gick runt bland de hundratals gränderna men gud så vackert det var! Till sist efter ungefär 5-6 mobilsamtal hittade vi varandra och åt på en mysig taverna där vi inte blev insläppta på grund av barnvagnen så vi fick sitta vid ett bord ute i kylan och äta.

Personalen gick runt och frågade de gäster som satt ute om de ville komma in i värmen men vi fick sitta och frysa och barnen fick sitta med filtar runt sig. Vi skulle ju inte ta med vagnen in men jag ville inte bråka utan bara njuta av vår sista kväll men tänkte att alla hade sagt att greker är barnkära men det var tvärtom. Till exempel när vi skulle åka buss fick jag inte hjälp med vagnen, förarna bara pekade på bagageluckan eller om jag hade tur öppnade luckan och jag fick kämpa själv och sätta in tvillingvagnen, de hjälpte inte ens till när jag inte klarade av det utan såg bara på.

Hur som helst så återvände vi till hotellet och dagen efter, efter en lång resa med mellanlandning i Karpatos var vi hemma.

De första dagarna var jag inte mig själv, hade ingen lust att äta, göra någonting. Åt bara grekisk sallad och drack frappe. Barnen bönade och bad så fort de gick upp på morgonen att få åka till Grekland, det gör de än idag, ett par veckor efter resan. När vi bläddrar i resekataloger så får jag absolut inte titta på andra sidor än grekland, vi är nog förälskade alla tre och längtar tillbaka, vad som fångade mig vet jag inte, kanske enkelheten, klimatet, maten men hur som helst så är jag fångad för all framtid. Så här i efterhand kan jag förstå er andra som år efter år åker till grekland, det är något speciellt med GREKLAND...

Hälsningar Sahar och barnen


Paros på Kalimera »





HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera