Kykladluff till Paros och Syros. Del 6.

Eftersom vi var dom enda hyresgästerna så hade vi rumsdörren öppen ut mot havet då vi kom hem på eftermiddagarna. Vi hade bara en mindre trappa, och inte så brant, ner på gaveln på byggnaden, sedan var det bara rakt över hamn"gatan" så var vi på stranden: Det är så vi vill ha det på vår semester. Det var ljuvligt att kunna gå ner och ta sej ett morgondopp, eller kvällsdito för den delen, utan att behöva planera och packa ryggsäck. Vattnet var kristallklart och sanden på bottnen glittrade härligt. Det kändes nästan lite magiskt att simma ut i bukten, omgiven av dessa höjder och med de höga bergen så nära.

Vi blev snabbt "förälskade" i denna plats och denna ö.

Redan på måndag kväll så åkte vi in till Ermoupoli för att se oss omkring samt, för att ta ut lite kontanta medel. Det hade redan mörknat då vi kom in till centrum men vi fann, efter lite promenerande, en uttagsautomat. Det visade sej att den alls icke ville släppa ifrån sej några pengar, varken på mitt eller Ulfs kort. Vi funderada över detta fenomen och hade fler hypoteser, vi visste ju att medel fanns på de aktuella kontona. Vi blev inte oroliga, till att börja med, men då vi försökt att ta ut på fyra olika automater med samma trista resultat, DÅ började vi bli skärrade.

Vi BEHÖVDE ju faktiskt kontanter till mindre inköp, att betala mat på tavernor o.s.v. På SunSet gick att använda kortet vid betalning, det visste vi, men vi ville ju inte vara hänvisade dit hela tiden heller. Vi hade även tänkt oss att spisa middag på någon taverna, i någon mysig gränd, i staden men den idéen fick vi skrinnlägga. Jag menar, hur många "småtavernor" accepterar betalning med kort? Vi gjorde ett sista försök till uttag vid en automat rätt nära taxi"stationen". Vi såg då en maskinskriven lapp som var fastsatt nedanför knapparna. Även denna automat protesterade och lämnade inte ifrån sej några pengar. Vi frågade en förbipasserade man om innehållet i det skrivna, (lappen var skriven på grekiska).

Mannen kunde ej engelska men förstod tydligen vårt dilemma då vårt teckenspråk var nog så tydligt. Även hans teckenspråk var tydligt, något var uppenbarligen fel på systemet helt enkelt. Vi andades ut, då var det inte våra kort som, plötsligt, blivit ogiltiga eller fått magnetremsan skadad. Vi tänkte som så, bara kommer vi kommer hem till Kini så kan vi äta på hotellets taverna och betala med kortet. Vi kan, i värsta fall, säkert få vara skyldiga för maten tills "systemet" var igång igen. Vi hade räknat ut det hela på ett vettigt sätt. Hotellvärden Georg använde, det för oss, då välkända; "no problem!" SJÄLVKLART kunde vi slå oss ned vid ett bord och beställa det vi ville ha: Vi var rätt hungriga vid det laget så vi beställde och lät oss väl smaka. Sedan kollade Georg båda korten. Just det!! Inte var det något problem inte.

BÅDA korten var giltiga, båda kunde användas för betalning. Vi ruskade på våra huvuden alla tre och förundrades över fenomenet. Georg erbjöd oss att åka med honom in till sta´n följande dag. Han hade bankaffärer att uträtta och vi kunde ju försöka med uttag igen eller, göra personligt besök på "hans" bank och be om hjälp. Vi tackade för detta och kom överens om att ses vid 10-tiden följande dag. Mätta, nöjda, lättade och glada var det inte svårt att somna. Det var underbart att lyssna till de svaga ljuden från havet som vaggade oss till sömn.

Tisdagmorgon; efter frukost, före kl.09.00, fanns Georg på plats. Vi var ju inte direkt vana vid att en grek höll överenskommen tid, ännu mindre komma tidigare, men vi var glada över det eftersom vi inte hade tänkt oss att stanna inne sta´n under dagen. Solen strålade, det varmt och härligt så ville tillbaka för bada och njuta så snart som möjligt. Bilfärden över bergen var behaglig.

Det visade sej vara sant det som Janne påstått, t.o.m. taxibilarna körde lugnt och sansat. Först stannade Georg vid en uttagsautomat på gatan ner mot hamnen, innan man kommer ner i själva hamnen. Han berättade att han själv oftast nyttjade den samt att det var en annan bank än dom vi försökt med kvällen före. Han tyckte att vi åndå kunde försöka innan vi besökte något bankkontor. Det visade sej vara ett klokt förslag. Det fungerade alldeles utmärkt: Vi kunde ta ut det vi behövde och vår lättnad var stor liksom vår tacksamhet till Georg. Vi slutar nog aldrig att förvånas över den vänlighet vi alltid har mött på våra resor. Vi åkte med ned till centrum, lodade runt lite i staden, mest för att orientera oss och känna på atmosfären. Eftersom gårkvällens middag "frös inne" vad gällde att intaga den på taverna i någon mysig gränd, så bestämde vi att göra det kommande kväll i stället.

Efter hemkomst till Kini ägnade vi resten av dagen till sol och bad samt en god lunch. Till kvällen åkte vi åter in till sta´n och strosade runt innan vi fann ett ställe att slå oss ned på. Vita vinet i litet krus var torrt, svalt och smakade ypperligt. Jag minns att jag åt en superb kycklingsouvlaki, den första på denna resan, och att Ulf åt någon maffig beefburger. Vi var nästan lyriska efter denna måltid: Oftast är ju maten god i Grekland, det är vi vana vid, men under den här resan har det varit så VÄLDIGT smakligt och härligt vid så gott som VARJE måltid, inte vid något tillfälle, (förutom på Mykonos), hade vi serverats något "dåligt" eller som vi ogillat. Nu skulle man ju kunna tro att vi är personer med extra höga krav på mat o.s.v. men så är det inte, vi tycker om det mesta och rynkar mycket sällan på näsan. Så småningom åkte vi hem till Kini och väl där så avslutade vi kvällen med gott kaffe på SunSets cafe´.

Vi upptäckte snart att segelbåtar kom in framåt kvällen och ankrade upp ute i bukten. Under förmiddagen nästföljande dag seglade dom vidare igen. Vi fick för oss att det kanske var en "rutt" för charterseglare eftersom flaggen i aktern inte alltid var enbart grekisk utan ofta var kompletterad med flagg av annan nationalitet. Det förklarade också, tror jag, varför ett antal orangefärgade bojjar var placerade, som på ett kägelsnöre, rakt över bukten.

En morgon tog jag före att simma ända ut till en av dessa bojjar. Det var verkligen en ljuvlig simtur. Jag kunde se min egen skugga lång där nere mot sandglittret på botten och det var säkert tio meter djupt där ute. Det var helt enkelt himmelskt ljuvligt! Jag låg stilla och flöt och tittade upp mot branterna som omgav bukten. Då upptäckte jag ett stort, vitt kors uppe bland träden i branten ovanför det lilla kapellet på norra sidan. Ulf hade, tidigare, upptäckt att det fanns ett ute på södra udden vid inloppet till bukten. Vi antog att det dels, var minnesmärken över dom som inte återkommit från sin färd på havet samt, en välsignelse och hopp om att andra skulle återkomma oskadda.

Jag fylldes med vördnad inför detta, min respekt för människors tro och kultur är stor och, måste jag tillstå, tanken tilltalade mej. Efter den upptäckten så tittade jag alltid efter korset, det krävdes att man simmade långt ut i bukten för att få syn på det och den sträckan var lagom tyckte jag. För att "köra" mitt träningspass, rehab-vattengympan, krävs att jag kan stå stadigt på botten så det gjorde oftast efter simturen.

Resebrevet fortsätter »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera