Tjugofyra dygn i Grekland

Dag 1
Vi gick inte ned i den vanliga svängen utan kom in västerifrån efter en ännu större sväng i riktning mot Patmos, sedan rakt söderifrån och vänstersväng över bergen, över Pirgos ned mot landningsbanan. Lite snopet var det. sSenare såg jag en landning från sydost. Alla teman kan varieras. Jag talar naturligtvis om landningen på Samos, sinnebild för det otrygga. Det går sedan fort att i taxi ila till Katerina för välkomstdryck, nu för den mentala landningen. Jannis rusar faktiskt ut mellan borden och välkomnar oss. Han ser alltid ut som om han väntat just på oss; klar begåvning. Ska alltid inta heliga graal på Katerina. Du är den perfekte turisten, säger Anna-Karin till mig.

I Pythagorion är jag gärna turist, tänker jag.

Vännen Henrik, sedan ett långt liv tillbaka, med dottern Maria och dennes kamrat Clara, ser sig om i en av mina världar. De gillar vad de ser, ser jag. Senare lunch i Vathy och M/S Marina avgår som den ska 16:00 med oss till Ikaria.

Till slut framme Ag. Kirikos, de snabba färjorna från de sista åren har slutat trafikera Pireus - Ikaria/Samos. Olönsamt för rederiet Nel Lines, enligt öborna. Ikaria och Samos tillhör greklands stödområden när det gäller kommunikationerna. Får se hur det ser ut nästa år, ingen vet.

Från Ag. Kirikos i två taxibilar till Armenistis. Vår ständigt närvarande vän Niko på Galini visar genast stolt upp en överraskning när vi anländer; Han har under våren byggt två lägenheter och alltså utökat Galini med en våning. Det är flott. I en lägenhet kan man bo fem personer, laga sin egen mat. Anna-Karins ögon blir glansiga. Byborna säger att det ser orientaliskt ut, fortsätter Niko. Jag tycker huset nu ser färdigt ut efter alla dessa år.

Vännerna vi fört med oss installeras i två rum på varsin sida om deras "guider", Anna-Karin och jag, vi har som så många gånger förr, rum tio. Jag har alltså i år släpat med mig tre nya till Ikaria. Jag är bra; uppe i ett tjugotal nu. Har definitivt gjort skäl för rollen som ambassadör, men det kanske är dags att gå vidare och avsäga mig titeln? En litet, symboliskt, bidrag från Raches kommun kanske, eller bara en minnesplakett vid Åsnornas bro? Mässing duger bra. Behöver inte vara postumt. Jag vet att Raches kommun är fattig, Nikos bror är som bekant "Mayor" i Raches.

Det finns redan fyra stycken gamla Ikariavänner i Armenistis och vi träffas sedvanligt alla på kvällen på Paskaja på Harbour Street, jag så generöst döpt gatstumpen till. Vasilli och Harris möter oss glatt. Jag blir ännu en gång så där angenämt överraskad. Jag är glad...

Dag 2
Strandliv för de andra, jag dokumenterar till fots här och där i och runt byn för framtida bruk, fokuserar jubileet - tionde resan hit nu i år. Jag blickar ut över Ikarias kustlinje mot öster och överväldigas igen av hur vacker denna eviga ö är. Konstaterar att Kapellet på holmen vid Gialiskari fortfarande har blå kupol. Är det fem år sedan målades den nu, den var röd tidigare? Vad låg bakom detta färgbyte? Från egeisk färg till kykladisk...

Lunch på Atsahas och Jannis och Eugenia kommer också för att hälsa oss välkomna, vi talar som om det år som gått inte funnits sedan vi sågs sist. Det samtalet fortsätter en vecka till, precis som med Niko, med Vassili och Harris, med Anna och Dimitri.

Jannis längtar till vintern, när han kan sitta och se på havet, allra bäst är det när det stormar, berättar han.

Jag har utvecklats vill jag tro, i år blir det också många växter i kameran. Ser fram mot Kalimeras "botaniska trädgård". Kanske skulle skriva en bilderbok om Ikaria.

På kvällen, vår Mini Market-dam hälsar oss glatt välkomna utanför affären på Hill Street. Även hon har utvecklats, det ser vi alla. Hill Street är alltså den övre vägen i byn jag lika generöst döpt. Köper fem vykort jag aldrig skickar.

Senare, på Paskaja igen, här trivs jag bäst (Paskaja = mannaask tror jag mig förstått, växer på Paskajas hörn). Natten på Cavos Bay där de gamla Ikariavännerna från Sverige stadigt bor.

Dag 3
Eftersom vädret är mindre varmt visar vi de nya Christos Raches idag. I enlighet med myten sover byn på dagen och lever rullan på natten, mest utan alkohol. Affären med de stora olivtvålarna har dock öppet. Förfriskningar under en Platan blir det naturligtvis. Vi påbörjar en tänkt vandring men får snart lift efter Ag. Dimitrios, med två bilar, ner till Armenistis.

Niko skrattar åt mig när jag berättar att jag döpt vägarna i Armenistis; det är så svårt att hitta här frustar han. Säger han, som också befolkar sin värld.

Dag 4
Det blir varmare. Utflykt till Nas, en vandring i Halares-ravinen med en och annan ointegrerad outsider bland träden, bad och lunch på Artemis Taverna där vi beställer in Fix, den finns! Glädjen är stor. Blir därför bjudna på ett tre stycken utöver de beställda. Enda plejset på Ikaria där vi fann Fix denna resa.
Krukmakeriet har återupprättat sig självt upptäcker vi också.

Dag 5
På väg från Ag. Kirikos, när vi kom till ön, såg vi att det blommade rikligt med Ginst uppe i bergen ovanför Ag. Kirikos. Denna dag, jag hyr en 125-kubikare för tre dagar på Aventura för att dokumentera ett par byar och för att leta örn, vråk och falk. Kretsar som en rova kring Frandado och Mandria i den vackraste dalgången på ön. Mycket nedslående resultat i fråga om fåglar kan jag berätta för den som vill veta. Däremot också här massvis med blommande Ginst som om det ännu vore i maj. Det finns mycket, mycket vatten på ön. En i Sverige boende ikarian säger att man på ön är dålig att ta vara på vattnet. Små och stora reservoarer och svarta slangar talar ett annat språk.

Brandmän ser jag är också utposterade på flera ställen.

Byarna Frandado och Mandria ligger vackert. De är bägge mycket gamla byar. De är delvis övergivna för mer än tjugo år sedan, delvis pågår paradoxalt nyetablering, renoveringar kanske för sommarboende. Mandria lummigt på en bergås, Frandado ligger utsträckt på en sluttning.

Dag 6
Jag tänker: om jag kör upp till Perziplatån kanske jag ser mina fåglar. Det gjorde jag nu inte. Sikten är ovanligt klar idag, Oros Kerkis på Samos syns tydligt. Syns inte gör däremot Örnvråk, eller Ormörn i luftrummet. Havet är nu spegelblankt, den lugna delen av tredygnscykeln på Ikaria är inledd.

Vi dinerar Hos Anna och Dimitri i Nas på kvällen. Thano skulle inte arbeta förrän i augusti, tråkigt inte träffa honom. Getgrytan var excellent!

Dag 7
Samtliga vänner far idag vidare för att övernatta på Samos inför deras flyg till Sverige på fredag. Ingen av dem var västerut på ön i år heller: Jag tillbringar ännu en dag på motorcykel för att dokumentera de västra delarna av ön ända bort mot yttersta udden. Tar mina bilder, svalkar mig med varmt kaffe i Amalo, (inte Alamo…), sista utposten här i vilda västern, likheterna är flera. Samma ljuvliga bröddoft som alla andra år, är bageriet sista möjligheten i ödemarken? Byn är snart tömd, men ännu bor några själar kvar och en röd Kawasaki... Luften dallrar men inte några vingar. En ödla i sanden.

Landskapet långt västerut på Ikaria.

Vi två kvarlämnade tillbringar kvällen på en av Gialiskaris tavernor. Vi blir myggbitna. En ny fas inledd några dagar på Ikaria nu när alla de andra åkt.

Dag 8
Med liten hyrbil från Aventura far vi för att bada i Seychellerna och därefter för att åter besöka Manganites. Det här hittar jag på nätet; "Mangan (Mn) kan fungera som botemedel vid MG. Mn aktiverar ett flertal enzymer och brist av Mn leder till svaghet i musklerna, dålig balans och koordination." Misstänker att Ikaria är rikt på mangan, i alla fall i trakterna av Manganites. Självklart är det så. Det tilltalar mig också det där med "dålig balans" och "koordination"...

Det är hett nu på Ikaria. Arbeten pågår med vägen efter passet och precis före tunneln, vi brottas om plats på vägen med en väghyvel. Svårt att till fots klättra ned till Seychellerna på grund av vägarbetet. Och svårt ta sig upp. Senare framme i Manganites visar det sig att vattenhålet håller på att rustas upp inför anstormningen av amerikanska ungdomar, ättlingar till emigrerade Ikarianer. De unga människor som arbetade där såg i våra ansikten att en insats behövdes. De hämtade snabbt vatten till oss i flaskor som delvis var frysta. Jag gillar amerikanska-Ikarianska ungdomar.

Inloppet till hamnen i Manganites på Ikaria.

Dag 9
Baddag, läsdag, och jag dokumenterar med sedvanlig ihärdighet och bredd. På väg från stranden möter vi Niko som inviterar oss till middag med några andra gäster/vänner på Galini. Vänner, som det visade sig på kvällen, tillbringat fler år på Galini än vad vi gjort. De kom från Österrike, Belgien och Tyskland. De skulle vara på Ikaria närmare två månader denna sommar... Niko hittade vin han glömt i sina gömmor i över tio år. Det blev en trevlig för kväll för oss kvarlämnade.

Dag 10
Hyr en 125-kubikare ännu dag en för att bege mig till Koskina Castro. Ett sista försök att se några av de fågelarter som brukar finnas på Ikaria. Det är fortfarande mycket hett, inte minst här uppe på 800-metersnivån där skugga är ett okänt begrepp. Men lite utdelning blev det; en Ormörn, tre Eleonorafalkar, två Ormvråkar och en Tornfalk. Sluttningen där det brukar hänga Blåtrast låg dock öde. Här uppe ifrån är havet oändligt. Ner till Messachti Beach för ett dopp, det såg hettan till. Sedan sitter vi lugnt och fint på Atsahas.

På kvällen dinerar vi hos Annas igen, inga delfiner trots att havet var "delfinlugnt". Vi säger adjö till Anna och Dimitri. Anna viskar två ord "Kalimera" och "getgryta" i mitt öra...

Dag 11
Andra gången nu vi ser brandbekämpningsplanen svepa förbi stränderna. Det brinner däremot inte. Drar de förbi här, de kommer från Samos, som en varning? Dokumentationen fortsätter.

Dag 12
Dokumenterar, jaja, ytterligare i själva Armenistis. I morgon till Samos.

Armenistis, Hill Street under siesta.

Ännu har jag inte funnit Ikarias enda exemplar av korkek som jag önskar att få se och också få på bild. Ännu är jag inte färdig med Ikaria.

Avslutar kvällen på Paskaja. Vassilis dotter har börjat arbeta på Paskaja tillfälligt, under termin är hon lågstadielärare i Raches. Vassilis son Harris ilar snabbt fram och tillbaka och är svår att få på bild, så snabb är han. Vi säger adjö med visshet om återseendet.

Dag 13
Tanken var att tillbringa ett par dagar mer på Samos än vad det nu blev. Bland annat för att dokumentera (…) olika saker men också åter besöka en och annan plats.

Santorini Express kommer till Evdilos bara en timme för sent och vi anländer till ett Samos som alltid är någon grad varmare än Ikaria. Vi tar bussen till Pythagorion, denna i östra egeiska havet viktigaste antika ort. Tack än en gång Sture Linnér! Jag ser mer än gärna Pythagorion som det en gång var och vad som finns kvar av det, och det som är idag. Alltså en helgjuten och njutningsfull plats.

Vi bli tjänstvilligt uppraggade av Stavros, ägaren till Zorba och får trevlig utsikt över hamnbassängen.

Nya museet är inte klart ännu, nästa år säger min kontakt. Jag besöker än en gång det gamla museet. Och jag går till ödetomten och till mitt badkar här bland andra marmordelar idag. Förr om åren stod detta badkar i ensamt majestät. Under perioden sedan sist, två år, har "ädelstenarna" blivit fler. Kan bero på det nyuppförda museet, som ännu inte öppnat som sagt, som ligger strax intill. Kommer dessa juveler att flyttas in där en dag?

Numera på en ödetomt i Pythagorion.

Dag 14
Denna dag genomför jag denna resas optimala utflykt, denna resas korta vistelse på Samos. Jag hyr en 250-kubikare av madam på Kiklos. Måste bedriva en liten kampanj till fördel för Kiklos, dom förtjänar sannerligen det. Och för att ni Kalimeror inte ska bli lurade i onödan. Har hyrt av dem i många år nu. Innan jag bestämde mig, vaskade jag dock lite bland fyra andra uthyrare. De skulle alla ha 30 euro för en 250-kubikare för en dag. Hej å hå. Kiklos tog 15 euro. Jag frågade madam, varför detta? Svaret var en axelryckning med orden; "De tar för mycket". För att förekomma dig, käre läsare av denna reklam, så påpekar jag att deras fordon naturligtvis inte är i sämre skick än någon annan uthyrares. Servicen är också perfekt.

För några år sedan blir jag stående utanför Kokkari, 110:ans alla maskindelar fastlåsta. Ingenting rör sig längre, roterar. Drygt en timme senare har jag en likadan Mc levererad, utan kostnad naturligtvis. Till sist är de så snälla att de inte vrider på tanklocket för att se hur mycket soppa tanken innehåller vi återlämnandet.

Målet för dagens utflykt var Agios Isodoris på nordvästkusten. Båtbyggarbyn som är känd runt hela östra egeiska havet för sin skickliga båtbyggare. På väg dit tar jag först en sväng bakom Irion och mycket riktigt, Blåkråka korsar min väg nere vid odlingarna strax innan bron och Ormörn kretsar på väg upp mot Koumaradeoi. Och strax innan byn promenerar fjorton vacklar över vägen. Glädjen över dessa två arter gör att jag glatt fingrar på signalhornet och ger upp ett tjut.

Kör genom Pyrgos, byn har lite av samma betydelse som Christos Raches på Ikaria. Stannar inte dock, och svänger snart ner kustvägen mot Ormos Marathokampos. Det blir kaffe i Votsalakia, men hittar ingen frukt, häller i mig mer vatten, far snabbt vidare; äntrar denna dugliga häst, sneglar upp mot Kerkis topp och ser ljuset i grottan. "I´ve moved your mountains and marked your cards", sjunger farbror Dylan i örat på mig. Jag vacklar till på min motorcykel; hur fasiken kan han veta var jag är, vem jag är och vad jag behöver höra? Efter honom kommer Grigoris Mitsokotsis.

Det tar en halvtimme till och jag har kommit över på norra sidan av ön och letar rätt på vägen ned mot Agios Isodoris. Hittar den också. Där nere ligger den. By är mycket sagt, åtta hus varav en del är verkstäder. Sju - åtta båtar finns här i olika stadier av färdigt skick. Två gummor dök plötsligt upp bakom ett klippblock och försvann genast när de fick syn på mig...

Snart klar båt i Ag. Isodoris på nordvästra Samos.

Äter så småningom lunch i Drakaioi efter att ha arbetat mig upp efter berget på ikariansk väg. Lunchen, en utmärkt sådan, i denna granna gamla by. En reflexion jag gjort tidigare gör sig påmind när jag ätit klart och tänker på var vi åt i går kväll; Ät så långt från hamnbassängen i Pythagorion, eller annorstädes, som möjligt. Det kan räcka med att promenera till Chora. Pythagorion är inte känd för sin mat - det är en påtaglig skillnad när man kommer från Ikaria där maten är bra överlag. Framförallt ska man inte äta på The Taste restaurang i hamnbassängen, som vi alltså gjorde föregående kväll. Kyparen/ägaren? är inte heller någon höjdare, slipprigare beteende har jag aldrig mött - han är nog för övrigt inte grek. Men Faros längst bort vid stranden, sãger Anna-Karin, ãr däremot mycket bra i år. Kiklos är bra, The Taste restaurang är dålig, men Pythagorion är förnämlig. Återvänder nöjd med denna dag och med denna motorcykel.

En, ok då, två ouzos på Zorbas balkong. Vi lär känna Georgios över våra glas, som bor i Sverige men är född på Ikaria. Ska med samma båt i morgon.

På kvällen har vi tur och för fjärde året finner Yiannis Loulourgas med ständigt ny kompanjon som underhåller i hamnen. Han inte bara spelar bouzouki, han tillverkar dem också. Grand finale på Samos!

Dag 15
Några få timmar avvaktande lugn i Pythagorion, givetvis blir det sorti på Katerina och farväl till Jannis. Sedan bussen till Vathy och äter på, sablar, glömt namnet, som några gånger förut. Vi har sovhytter nu på denna resa till Pireus. Ett par båtar fick motorhaveri innan vi skulle lämna Ikaria, annars hade det inte blivit denna dag/natt från Samos med M/S Marina. Det var ju synd skulle det visa sig. Inte till att börja med. Visserligen blåste det rätt bra, men vi pratade om Ikaria med Georgios. Lyssnade på lite skvaller och fick veta ännu mer om ön. De skulle tillbaka till sitt hus utanför Ag. Kirikos.

Dock, när vi kom ut i vattnet mellan Samos och Fourni/Ikaria började det rulla bra. Det tog sedan nära en halvtimmes olika försök att lägga till i Fourni, trodde inte det skulle gå vägen alls. När vi närmade oss Ikaria och Ag. Kirikos såg vi ett mörker vi inte skådat på Ikaria någon gång. Svarta moln över bergen. Här var det i alla fall läsida och lastning/lossning gick snabbt.

Det var efter att vi lämnat Ikarias skydd det märktes att det nu var full storm. Det var bara att hoppas att lasten var skickligt surrad. Har inte varit på en så stor båt som riste, skalv och stampade så mycket. Alla som tänkt övernatta då däck skickades in i fina salongen av säkerhetsskäl. Vi vacklade också in i salongen för att pröva sjömansgången. Sömn, inte mycket, efter Mykonos lugnade det ner sig. Har sedan dess inte hört någon annan, i Grekland eller här hemma, tala om denna storm. Det var nog bara vi två som var med på den resan.

Dag 16
Den natten tog i alla fall slut. Och när vi vid halvsjutiden gled in i Pireus var solen på väg upp, havet lugnt och det var redan varmt. Stormen hade aldrig funnits. Rederiet kör fram transferbussar till kajen och vi sitter snart på tunnelbanan på väg till Omoniaplatsen. Hittar lätt buss 051 som avgår när vi klivit på. Framme vid bussterminal A hinner vi utan svårighet med frukost och köp av biljetter innan långfärdsbuss avgår till Kalamata. I Kalamata avgår bussen till Kardamyli fem minuter efter vår ankomst. Atenbussen var inväntad. Schysst flyt, inklusive stormen, hela vägen från Samos till Kardamyli.

Kardamyli med Taygetos topp i moln.

Kardamyli är byggt på en stelnad lavaström, jag funderade över detta utan att få klarhet i detta fenomen. Kanske för att ingen granat slår ner på samma plats som den förra?

Det är lite moln över Taygetosberget, inget att tala om. Vi bor på Elenas i Kardamyli därför att hon en gång var hushållerska åt Patrick Leigh Fermor. Bägge idag legender i modern grekisk mytologi. Vi äter på hennes taverna och sitter kanske på sagde Fermors stol. Ja, jag är alldeles säker på den saken.

Vi äter hennes världsberömda Stuffed tomatos och Moussaka. Vi sneglar ibland på människor i byn för att se om vi också ser Staffan Stolpe. Det gör vi inte. Hade jag sett honom hade jag anfallit honom med ett stort tack för sin bok "Morea - en bok om Peleponnessos". Lyssna bara: "Jag kände bara att Kardamili var något helt nytt i mitt liv, att platsen i sig hade ett avgörande inflytande över kommande handlingar."

Mortzinioi - Troupakides klanens borg numera museum i Kardamyli.

Dag 17
Stilla dag i Kardamyli. Vi besökte en av de stora klanernas "borg" som nu är museum, gratis inträde, och lärde oss mer om denna märkliga del av Grekland. Det var en av de mest kända klanerna, Mortzinioi - Troupakides klanens borg som var museum här i Kardamyli. Vi lärde oss att de inte bara var varandras fiender, vendettorna ni vet, utan också det Ottomanska rikets värsta fiender, och, startskottet till den fria nationen Grekland. Parallellerna till Kreta och Sfakiaregionen är uppenbara.

Och eftersom Theodor Kallifatides sagt detta: "Södra Peleponnessos, där känner jag mig hemma.", var bakgrunden nu till att vi åkte hit sammanfattade.

Dag 18
Vi genomkorsar Kalamata med blandat resultat med hyrd bil. Vi styr kosan till Pylos och dricker där kaffe, fortsätter till Nestors grotta och till bad i Voidokilialagunen. Schysst ställe, hit skulle ni åka någon gång. Liknar i mycket Elafonissos. Men det kända fågelreservatet intill här skänker mig inget på vingar - inte ens en Flamingo. Vad är det med Grekland i år?

Voidokilialagunen från Nestors grotta på Peloponnesos.

Dag 19
Från Kardamyli rattar vi till Olympia, egentligen ett av huvudmålen med resan till fastlandet. Vet inte om jag någonsin kommer tillbaka hit till södra Peleponnessos men särskilt Olympia var värt en stor del av denna resa.

Delar av frisen från Zeustemplet i Olympia.

Vi stannar i Kresten för lite inköp. Ett centrum i en jordbruksbygd utan en turist i sikte. Allting kostar ingenting. På vår väg tillbaka kör vi vilse i Kalamata. Det är lätt gjort vill jag lova.

Dag 20
Vi åkte genom det Inre Mani och såg verkligheten bakom ordspråket, "Mitt hem är min borg". Vi åt lunch i den vackra byn Areopoli. Det är ungefär här som den här delen av Peleponnessos börja likna övärlden, kargare.

Lämpligt fordon i Areopoli på Peloponnesos.

Dag 21
Stilla dag i Kardamyli. Badar, fixar en stickling av Oleander. betalar rum, köper bussbiljetterna till Aten och äter bra och gott som vid varje tillfälle här på Peleponesses.

Vi åkte inte Apollotemplet i Bassai under våra vistelse på Peleponesses. "Tillbaka" till Staffan Stolpe när vi är på väg till Aten. Kardamyli var inte något helt nytt i mitt liv, och hade inte ett avgörande inflytande över mina kommande handlingar. Jag är säkert färdig med Kardamyli som jag inte skulle ha velat vara utan. Ikaria är och förblir både en början och ett slut.

Dag 22
Bussen kommer senare. Flytet med förflyttning fortsätter, från Kardamyli till Kalamata till bussterminal A till Omoniaplatsen till Syntagma.

På vägen, vid ett stopp vid Korinthkanalen upptäcker jag mitt misstag efter ett telefonsamtal, vi har inte det hotellrum i Aten vi trodde vi hade… Uppehåll ett par timmar på flytet. Men de ber oss komma dit, de skulle de hjälpa oss. Ett par timmar senare är vi inkvarterade på Omiros Hotell; 85 euro i.s.f. 120. Tack så mycket! Och tack så mycket till hotell Adonis för hjälpen...

Denna gång betalar vi inte ett enda inträde i Aten utan vandrade bara runt och såg på det vi såg. Vi åt i hamnbassängen i Pythagorion denna kväll, hjärnsläpp! Översatt betyder det att vi åt vid kanten av Stoa Attalos med utsikt över Akropolis. (Med utsikt över Mykalesundet och Turkiet…) Det var riktigt dåligt, en grov miss. Så blir det när man går på, fastnar i yta: Oh, utsikt över Akropolis! Så häftigt!.

Dag 23
Nu får jag inte använda mer bilder. Synd, tog över fyrahundra, dokumentation ni förstår… Också bland bilderna från Aten finns en del bra saker, om jag får säga det själv.

Vi använde stor tid att vandra runt i Plaka och Monastiraki och på kvällen upp till Philopapposmonumentet. Höll på att bli inlåsta och knappt komma ut. Vilken möjlighet som gick förlorad där! Vi hade säkert fått rummet för flera dagar till.

I kväll åt vi vid Stoa Attalos men utan utsikt över Akropolis, alldeles vid Hadrianus bibliotek. Det var rätt. Avslutade på det där stället där gatan blir trappa, där de alltid har levande musik och även en dansgrupp. Det var kul. Kände igen flera av sångerna, duktigt av mig.

Kan berätta att det inte längre förekommer Rembetikamusik i marknaden. Stället hade slagit igen. På marknaden finner jag i bur, Vaktel och Berghöna. Och två andra arter jag inte heller såg i mina spaningar tidigare, visade snällt upp sig på Lykabettoskullen; två Härfåglar och ett dussin Alpseglare. Tänk er detta bara; inte en Alpseglare på Ikaria eller Samos, märkligt.

På Emirou har jag aldrig sett så mycket tiggare. (Jag som varit i Aten två gånger förut...) Utan armar, utan ben. Förtvivlade mammor med barn. Gammal kvinna utan vänner. Fattig och rika sida vid sida.

Men Aten är i alla fall numera min stad numera. Har redan bestämt mig för att återkomma till Aten nästa år. Jag blir nog aldrig färdig med Aten heller.

Dag 24
På flygplatsen kramar jag Anna-Karin som jag fått följa med och gråter tyst och manligt till farväl för denna gång. Kommentarer om vädret i Sverige är förutsägbara.

Litteraturen under resan var harmoniska; "Under grekisk himmel" - Eric Grate och antiken, av Pontus Grate; "Grekisk gryning" av Sture Linnér; "Vinnare och förlorare", John Le Carré. Alla tre överensstämmande med de utgångspunkter jag släpar omkring med.

Min Greklandsprofil har utmejslats ännu mer: Ikaria, Samos, Aten och Kreta, efter nu nästan ett helt år i Grekland, efter elva öar och lite fastland och 25 skilda resor till Grekland.

Erik Stenholm
ständigt lost

Aten » | Ikaria » | Peloponnesos » | Samos »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera