Att återvända till Karpathos. Del 2. Kassos.

En båtutflykt till Kassos

Eftersom vi hade bokat resan så tidigt, fick vi 600 kr av Apollo i utfärdspremie, och det måste man ju sätta sprätt på. Så vi inventerade årets utbud, och ratade de flesta. Bussrundturen åkte vi ju i fjol, så den kan vi. Många av de andra gick ut på att åka till en eller flera stränder och sola, och det roar oss inte så mycket att vi vill spendera en hel dag på det. Stadsstranden duger gott och väl för oss, och så kan man snabbt komma hem och duscha av sig saltet. Men de hade faktiskt en utfärd till Kassos, som verkade annorlunda. Vi blev varnade att det inte medföljde någon reseledare, utan vi fick klara oss på egen hand, men det skrämde oss inte direkt.

Klockan sex gick reveljen, och redan 7.20 kom bussen och hämtade oss. En ganska liten buss, men det behövdes inte större. Sedan förstod vi att det inte heller gick att köra med en större... Vi svängde ner till Ammoopi och hämtade upp två personer till, och sedan blev vi inte flera. Chauffören berättade att resan beräknades ta ungefär tjugo minuter längre än beräknat, eftersom stora vägen till Arkasa var avstängd för asfaltering, och vi kunde inte köra så fort på den andra vägen.

Efter Menetés svängde vi in på en bred grusväg, och vi tyckte att det här var väl inte så farligt. Men sen svängde han upp över diket till höger och in på något som inte var mycket bättre än en åsnestig, och då började vi förstå vad han hade pratat om. Vi kröp fram i 10 - 20 km/h över torra ödemarker utan en levande varelse. Bara sand, sten och låga hedväxter. Efter en kvarts skumpande fick vi syn på en färgklick, som så småningom visade sig vara en blomsterträdgård tillhörande en liten bondgård, mitt ute i ingenstans. Vägen gick tvärs över gårdsplanen, och på andra sidan blev vi tvungna att stanna och släppa fram en stor flock getter, anförda av en liten lurvig vovve. Så småningom kom vi dock ut på en något större väg, och snart närmade vi oss Arkasa via de stora sandstränderna söder om byn. Vid den som ligger närmast, pågick en hel del byggnadsarbeten. Det verkar bli ett påkostat hotellområde längs vägen.

Väl framme i Arkasa är det ju bara ett stenkast till Finiki, där båten låg och väntade. En stor båt, jämförbar med Waxholmsbolagets sommarbåtar, med plats för gott och väl 150 passagerare. Vi var elva. Så vi behövde inte trängas på akterdäck, precis.

Så snart vi var ombord, kastade man loss. David studerade havet under hela resan, och lyckades se en sjöstjärna, en sköldpadda och en brännmanet. Vi hade mycket roligt åt en besättningsman som gjorde vad han kunde för att se upptagen ut, medan han i själva verket drack frappé och rökte oavbrutet under hela resan. Ibland gick han fram och tittade ner över relingen, ibland gick han uppför trappan ett par steg och tittade på himlen, han klämde på gummilister, petade på muttrar i taket och så fanns det en lucka, som han med jämna mellanrum lyfte på och tittade ner i. Säkert mycket viktiga arbetsuppgifter.

Överfärden tog en knapp timme, och den sista halvtimmen gick utmed Kassos kust. En dramatisk sådan med branta bergssidor, där man då och då såg att berget någon gång har släppt och rasat ned i havet.

Kassos från havet.

Till slut lade vi till vid kajen i Fri, den största byn. Det är en imponerande stor hamnanläggning, med plats för åtskilliga stora fartyg. Då upphov en av de andra passagerarna sin röst och sade att hon gärna skulle guida oss litet i byn, helt utan kostnad. Så det fick hon, förstås. Hon ledde oss genom gränderna upp till ett litet museum, där vi fick oss till livs en del av Kassos hemska och dramatiska historia. Vi gick förbi den gamla pirathamnen och blev överflugna av ett flygplan som tydligen trafikerar världens kortaste kommersiella flyglinje, den mellan Karpathos och Kassos. Total restid 7 minuter, varav 4 i luften...

Pirathamnen på Kassos.

Promenaden fortsatte ut på landet, förbi skolan och ett par gethagar, och slutade i den gamla hamnen Emborios, där våra medtrafikanter lade sig vid den lilla sandstranden. Vi tyckte det var alldeles för varmt, så vi satte oss i skuggan vid en sacharoplasteio och beställde in varsin stor glass. Den kom från Egypten, liksom konditoriets ägare, berättade servitören.

När vi hade svalnat, promenerade vi tillbaka till Fri och gick runt och utforskade byn en stund. Vi hittade två slaktare och två internetkaféer inne bland de vindlande gränderna. Det var fruktansvärt varmt och alldeles vindstilla. Strax efter tolv gick vi och satte oss i öns enda lokalbuss - luftkonditionerad! - som skulle avgå strax. Den blev snart full, även prästen skulle med, och alla hälsade på chauffören Giorgos och klagade över värmen. För 1 € per person fick jag åtta biljetter, så vi fick åka med hela rundan.

Första svängen gick till byarna Arvanitohori och Agia Marina. Vi åkte längs en bördig dal med en massa odlingar. Vägen gick rakt igenom en gård med ett flertal inhägnader med olika slags djur, vi såg bland annat hjortar och strutsar. I Arvanitohori slutade vägen i en vändplan där det fanns ett trafikljus! Sedan klättrade bussen upp längs bergssidan till Agia Marina, som ligger högt uppe med en fantastisk utsikt över Fri. Här uppifrån återsåg vi flygplanet som stod och väntade på sin landningsbana utefter havet.

Snart var vi nere vid hamnen igen, och väntade på nya passagerare till nästa tur, som gick till öns andra två byar, Panagia och Poli. Nu bar det uppåt igen, åt andra hållet. En bra bit upp på bergsväggarna har man anlagt terrassodlingar, och högt uppe såg man ett flertal stora grottor.

Det klättrar getter uppe vid grottorna, men de syns inte på bilden...

Så snart vi tog fram kamerorna och skulle fotografera, stannade Giorgos och lät oss kliva ut så att vi kunde få bättre bilder. Han talade ingen engelska alls, men det gick så bra ändå. Hela turen tog ungefär 40 minuter. När vi kom tillbaka, tackade vi för en vacker resa och styrde kosan mot lunchen. Den intogs på taverna Mylos, som ligger uppe på en udde som sticker ut över hamnen, så vi hade utsikt över fiskebåtarna, där man höll på att ta vara på fångsten och göra rent näten. Stora Lane Lines-båten till Kreta var också in och vände. Den såg nästan liten ut vid den enorma kajen.

Här åt jag den absolut bästa chicken souvlakin jag någonsin har smakat, saftig och välkryddad. Mums! Den är nästan värd en egen resa... Överblivet bröd slängdes ner i vattnet, där det genast togs om hand av fiskar. Det var som att se ett stim pirayor; vattnet fullkomligt kokade, och inom några sekunder var brödet borta! Toaletten var dock den sämsta hittills; varken lås, fönster, lampa, papper eller ens ring på toastolen fanns det!

Gränd i Fry på Kassos.

Så småningom tog vi oss därifrån och strosade runt i byn ett tag, tills hettan tog ut sin rätt och vi bara orkade sitta i skuggan på stadshustrappan och flämta medan vi såg oss omkring efter någonstans att få något att dricka. Valet föll på hamnkaféet, så att vi inte skulle behöva flytta oss någon längre sträcka. Det var för varmt att sitta ute under parasollen, så vi gick in och fick en fantastisk plats vid ett bord i hörnan för icke-rökare; alldeles framför luftkonditioneringen, ljuvligt! Här satt vi sedan och drack vatten och såg en grekisk såpa på storbilds-TV tills det blev dags att gå till båten. En del av fångsten från fiskebåtarna lastades ombord och lades i kylskåpet.

Det var fler passagerare åt det här hållet, och alla satt ute på akterdäck och pratade. Matrosen med frappé i ena handen och cigarrett i den andra tittade i luckan, kontrollerade att himlen var kvar, tittade ner över relingen - jodå, vattnet var också kvar... Jag var jättetrött av värmen, så jag och Erika gick in i salongen, där vi var alldeles ensamma. Jag lade mig på en av sofforna och sov gott tills vi närmade oss Finiki. Väntande på kajen stod en man från en av fiskrestaurangerna och tog hand om fiskpaketet vi hade med oss från Kassos.

Finiki på Karpathos.

Bussen var en kvart försenad, och chauffören bad så mycket om ursäkt. Längs vägen genom Arkasa stannade han och plockade upp folk som stod och väntade på den ordinarie Pigadiabussen, som inte hade kunnat ta sig fram. Så gick det samma skumpiga väg tillbaka. Innan vi åkte till Karpathos, hade vi planerat att ta en dagstur för att närmare utforska Arkasa och Finiki, men nu bestämde vi enhälligt att det får vänta till nästa år, när stora vägen är farbar. Den här turen gör vi inte om, den var alldeles för jobbig för Erika, som har anlag för åksjuka. Men Kassos var vackert...

Kassos på Kalimera »

Resebrevet fortsätter »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera