Mitt kära Peloponnesos

Varje sommar tar vi bilen ner till Grekland. Vi kör genom Tyskland ner till Ancona i Italien, där vi tar färjan över till Patras på Peloponnesos. Det går hur smidigt som helst, aldrig några problem. När vi väl är i Patras är vi hemma, det känns i varje fall på det viset varje gång.

Vi har turen att ha släkt stationerade i Kiato, som är en liten stad inte så långt ifrån Korint. Vi våldgästar alltså dem under några veckor varje sommar. Grekers hem står alltid öppna och vi mottas med öppna armar. Om jag skall vara ärlig ringer de gång på gång och frågar om vi inte kommer snart. Släkten träffas där varje år, en släkt som annars är utspridd både i Canada och i Sverige. Kom vägen förbi vet ja, om ni ändå är på Peloponessos, haha….

Jag är en före detta Ö-fantast. Hela mitt liv har jag tillbringat ute på öarna. Det har blivit många öar under åren. Favoriterna är Milos, Folegandros och Paros. Nu är det på det viset att jag blir mer och mer förälskad i fastlandet. Vid närmare eftertanke är ju faktiskt Peloponessos en halvö, kanske därför då….. som jag är förälskad !

 

 

Att ligga på stranden går inte för sig, inte för långa stunder åt gången. Det finns ju så mycket att se runt omkring. Att ha bilen med sig ner till paradiset är ju en stor fördel om man jämför med att ta flyget ner. Vi kan åka vart vi vill, när vi vill, om ni förstår vad jag menar….inga tider att passa och det gör ingenting att bussarna går som de vill när vi inte behöver dem.

Sist gång vi kom hem från Grekland var bilen omplåstrad på diverse ställen, detta är enda nackdelen att ta med sig den till Grekland. Även om vi kör lugnt och försiktigt på nervägen, blir man som förbytt när man kommer till grekisk mark. Här gäller det att tuta och köra och ropa "motti pana gia sou" åt alla som kommer för nära. De kommer också alltför nära, allt för ofta, tur att det finns plåster. Samma gubbar varje gång vi lämnar bilen på Service efter Greklandsresan, de ser plåstren på bilen och ropar, jävla greker till å köra !

Inget ont om greker, de är ju härliga när de stänger av sina bilar och kommer ner på marken. Greker skall hellre sitta på ett Kaffeneo, spela tavli (backgammon) och dricka ouzo, då vet man var man har dom. (skämt åsido, ta inte illa upp alla greker, ni är helt underbara.)

Varje söndag morgon klockan 06.00 har vi en tradition. Det är bara vi kvinnor i släkten som ger oss av, männen tycker allt för mycket om att sova för att orka upp i ottan. Det packas korgar med spanokopita (spenatpaj), ostpajer, bröd, oliver, fetaost, dolmades, fikon, meloner, persikor mm. Det görs frappe (iskaffe) i stora tillbringare som sluts ordenligt och packas ner.

Sedan bär det av. Vi åker från Kiato mot Diakofto, där vi tar av upp mot bergen. På slingrande vägar kommer vi allt högre upp. Vi går ut tar en paus, hör bjällrorna på getterna, annars är det helt tyst och vilken luft, vilken luft ! Målet är klostret "Megalo Spilio". Munkarna har mässa varje söndag klockan 07.00. Det är enormt att höra mässandet eka genom öppningarna i klostret och slungas mot bergen som svarar med ekot. Detta är något ni måste göra, det är helt oförglömligt. Vi går in i klostret och deltar i mässan en stund. Klostret hänger på en bergvägg. Inne i klostret finns en öppning in i berget, in till en grotta. I denna grottan har man hittat en ikon av Jungfru Maria som en av Apostlarna skall ha målat. Ikonen finns kvar inne i grottan, där det är otroligt vackert. Det finns en brunn med heligt vatten.

Det sägs att om man tvättar den kroppsdel man har ont i, gör det heliga vattnet underverk. I den lilla affären som ligger alldeles när man kommer in i klostret, kan man köpa små glasflaskor som man kan ta med sig in i grottan och fylla med heligt vatten för att ta med sig hem. Heligt vatten är ju inte något alla har hemma bara så där. Första gången jag var med dem till Mega Spilio hade vi hela bilen full med plastdunkar. Jag förstod inte varför, men de fyllde faktiskt upp dessa dunkar med heligt vatten från grottan för att ta med sig hem och bada i.


Den lilla affären, hm jag måste erkänna att jag är shoppinggalen. Om affären ligger i ett kloster eller på en affärsgata spelar ingen roll. Om affären har kläder eller ikoner har heller ingen betydelse, bara jag får handla. De har otroligt vackra ikoner att köpa, i trä, silver eller guld. Hela affären är fylld med ortodoxa kyrkliga prylar. Både jag och min svägerska kom ut med var sin stor kasse helt proppfull. Jag bara älskar ikoner, radband och rökelsekar. Känner mig mycket hemma i de ortodoxa kyrkorna, har faktiskt besökt dem fler gånger än de svenska kyrkorna här hemma. De Ortodoxa kyrkorna vet hur man skall få folk till kyrkan. Titta bara på alla "Panagira" som firas vid de små kyrkorna överallt. Det dukas upp både mat och dryck, man dansar och sjunger och gläds med varandra.

Sedan var det dags för frukosten. På bergssluttningen dukade vi upp all mat vi haft med på stora fat, sedan satt vi där på sluttningen, åt och drack medan fåglarna sjöng, cikadorna spelade och getterna bräkte. Munkarna hade slutat mässa och vi hörde bara våra egna skratt eka där bland bergen. Godare frukost än den vi äter där uppe vid Mega Spilio finns bara inte.

Efteråt kör vi vidare till den lilla staden Kalavrita. Vi strosar omkring på gatorna, slår oss ned på ett kaffé och äter glass. Affärerna brukar vara öppna på söndagarna då det är mycket turister som kör vägen förbi. Min svägerska köper en stor snäcka, med Jungfru Maria på naturligtvis. När min svägerska kom hem till Canada började denna snäcka att blöda på ett ställe. Jag trodde henne inte när hon berättade det. När jag besökte henne i julas fick jag se det med egna ögon. Snäckan hade varit helt vit från början, nu var den röd på ett ställe.

Min svägerska tycker inte alls det är konstigt, hon är grekinna, ortodox och tror naturligtvis på under. När jag tänker på var hon köpte den, tycker jag att det känns lite kusligt faktiskt.

Kalavrita är inte vilken grekiska stad som helst. Kalvrita är staden där kvinnorna gråter. Om man sitter helt tyst och bara lyssnar kan man höra kvinnogråten susa bland träden.

Det var nämligen på det viset att under andra världskriget massakerade tyskarna alla män över 12 år i staden. De stängde in kvinnorna i skolhuset, tog alla männen ut på en backe, där sköt de ner alla männen och pojkarna. Sedan tände de på staden. Detta var tyskarnas hämnd för partisanernas kamp mot tyskarna. De slängde också ner präster från stupen vid klostret Mega Spilio. Detta är en lång historia och det finns mycket att läsa om det hemska avskyvärda som hände i Kalavrita.

På kvällen när vi är tillbaka i Kiato igen, är det dags för kvällsdoppet i Korintiskaviken.

Sedan blir det fart på kvinnorna. Stackars männen de har fått vara utan mat hela dagen, så nu är det dags att börja duka upp igen, sätta på grillen och hälla upp vinet. Vilket underbart liv, att sitta där och smutta på ett glas iskallt vitt vin och se solen gå ned bakom bergen.

Det är det som gör det värt att leva, det är vad själen behöver.

Detta var bara en liten kort berättelse om en utav våra dagar i Grekland, hoppas ni tycker det var roligt att läsa en lite annorlunda berättelse.

Tack för mig
Marielouise

 

Peloponnesos på Kalimera »





HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera