En långhelg i Aten. Del 1.

Den 6 januari lämnade vi ett mörkt och kallt Sverige för att framåt eftermiddagen landa i ett solstekt, varmt Aten. Inte helt fel! I ankomsthallen välkomnades vi av julkrubbefigurer i drygt naturlig storlek, samt ”White Christmas” strömmande ur högtalarna.

 

Jul i Aten.

 

I bussen var fönstren öppna, och ljumma vindar fläktade våra vinterbleka ansikten. Vi försökte följa med på en karta för att se var vi var, men det var värst vad det var svårt att läsa grekiska uppochned! Dessutom hade man ändrat rutten sedan kartan trycktes, så när vi väl kom in mot stadens centrum, stämde ingenting alls. Lyckligtvis skulle vi av vid ändhållplatsen, så det var bara att kliva av när alla andra gjorde det. Sen satte vi igång att trava söderut på jakt efter vårt hotell. Tack vare Mariannes utmärkta anvisningar slapp vi gå vilse i storstaden. En gång stannade vi för att läsa på gatskyltarna, och genast bromsade en taxichaufför in och frågade vart vi skulle, och visade oss vägen vidare.

När vi checkade in på hotell Adonis, visade det sig att vi hade fått just det rum som Marianne brukar berätta om, 401, med strålande utsikt över hustaken och Akropolis! Vi stod ute i solen på balkongen och bara njöt av att äntligen vara framme. Sen ringde vi hem och talade om hur bra vi hade det, innan det var dags att ge sig ut och titta på stan.

Vi drog oss upp till Syntagmaplatsen för att titta närmare på julmarknaden, som vi hade sett från bussen. Man hade byggt upp en by med små, färggranna hus, där det såldes diverse godsaker. Karuseller snurrade runt, fulla med barn och deras föräldrar, och ballongförsäljare fanns i mängder. En enorm julgran stod där också, och till och med en man som stod och vevade positiv!

 

Positivhalare i Aten i Grekland.

 

 

Mycket folk var det, och även en hel del asiatiska turister som tog mängder av fotografier på de berömda vakterna. Någon försökte gå riktigt nära och peta på en av dem, men då höjde vakten mycket sakta geväret, och den skyldige backade snabbt. Och mitt i folkvimlet låg en vovve och sov i solskenet, och lät sig inte störas av att människor klev över honom. Överallt i Aten såg vi sovande hundar, på dagarna låg de i solen, på kvällarna låg de på de mjuka dörrmattorna utanför affärerna.

 

Vatker i Aten.

 

Julgran i Aten.

 

När vi fått nog av julmarknad, drog vi oss tillbaka mot Plaka för att äta en sen lunch. I ett gathörn blev vi tilltalade av en man som ville sälja utflykter till de närmaste öarna. Han hade minsann en finsk fru, som satt i en resebyrå runt hörnet. Vi tog emot varsin broschyr och sade att vi skulle tänka på saken, men vi hade givetvis ingen tanke på att slösa dyrbar tid på en ötur. En annan gång, kanske. För att komma bort från honom skyndade vi oss in på diverse smågator, och hade bara en svag aning om var vi var, men riktningen var den rätta, och snart stod vi utanför vårt hotell igen. Upptäckte så småningom att om man bara följer skyltarna mot ”Folk Art Museum”, så kommer man hem, eftersom det ligger alldeles runt hörnet från hotell Adonis.

Gick Kidathinaion nedåt och slank in på första bästa ställe, ”Plaka”. Frågade om vi kunde få pikilia, och det gick bra. Vi fick in ett fat med friterade fiskar, varsin bit moussaka, spenatpaj, kåldolmar i citronsås (ja, det var precis sådana kåldolmar som mamma brukade göra, lindade med vitkål) samt friterade ostbollar. Mycket gott var det. Nedsköljdes med varsin Alpha. Det satt en karl och sjöng till gitarr inne på restaurangen, men vi föredrog att sitta ute och njuta av solen och värmen. Snart åkte jackorna av, det var alldeles för varmt att behålla dem på. Atenarna själva gick förbi klädda i täckjackor, mössa, vantar och tjock halsduk, det var ju vinter, gubevars!

 

Riitta i Aten.

 

Sedan gick vi runt i Plaka ett par timmar och bekantade oss med omgivningarna. Det var ganska folktomt, men restauranger och souvenirbutiker var öppna. Överallt var det julpyntat med granar, tomtar och ljusslingor. Det kändes litet underligt, eftersomGrekland för oss dittills endast har varit förknippat med sommar.

 

Ett julpyntat Aten.

 

 

Men det var ju musiken vi hade kommit dit för! Så vi bestämde att spendera första kvällen med att lyssna på rembetika, och kombinera detta med att äta middag. Vi frågade portieren om det var nödvändigt att beställa bord på ”Sto Perivoli t’Ourano”, men han trodde inte att det behövdes om man var där hyfsat tidigt, dvs före midnatt! Så länge orkade vi dock inte vänta på mat, utan lämnade hotellet redan vid halv tiotiden för att leta oss bort till stället i fråga. Det blev en del vimsande innan vi hittade rätt, men till slut stod vi där! När vi kom in, möttes vi av en hel hoper allvarliga herrar, som frågade om damerna hade beställt bord. Nej, det hade vi ju inte. Ville damerna möjligtvis äta? Ja, det ville damerna. Då gick det bra att komma in och vi visades till bord 29. Vi var först, som synes...

 

Sto Perivoli t’Ourano. Aten.

 

Kvällens erbjudande var en trerätters meny för 35 € per person. Öl och drinkar gick på 10 €, och en flaska vin kostade 40 €. Vi bestämde oss snabbt för varsin öl, och satt där alldeles ensamma ganska länge innan det dök upp någon annan än personal… Så småningom kom en ung kille in och började spela fiol. Efter en stund flyttade han över till flygeln för att ackompanjera tre unga tjejer som kom och sjöng några låtar. Sedan droppade det in fler och fler musikanter, och även fler och fler gäster. Framåt midnatt var det proppfullt i lokalen, och på scenen stod det inte mindre än elva musikanter.

Snart började man dansa, och det var en härlig blandning av gamla och unga människor som dansade och sjöng med i sångerna. Vi två var de enda utlänningarna där. Det var inte första gången under denna resa…Vid tvåtiden kroknade vi och gick hem för att stupa i säng.


Klockan åtta nästa morgon ringde klockan, men då var Riitta redan inne i duschen. Maken till morgonpigg människa!!! Så det blev en tidig frukost, och sedan skulle vi upp och bestiga Akropolis. Ja, vi kom ihåg kartan och kameran, men den karta vi hade valt att ta med oss överensstämde väl inte så där väldigt exakt med verkligheten… Vi gick på smala, snirklade gränder upp genom Anafiotika, och hälsade på människor som stod ute och gjorde sin morgontoalett. Här och där låg en hund eller en katt – och ibland bådadera - och njöt i solskenet.

Varje gång vi trodde att nu har vi kommit helt fel och tänkte vända om, hittade vi en liten handmålad skylt som visade vägen vidare.

 

Vägen till Akropolis i Aten.

 

Uppåt och uppåt gick det, och oj, vilken utsikt! Och här uppe bor det människor, helt otroligt! Små, små hus och ännu mindre trädgårdstäppor, och på taken har man gjort sig en liten uteplats, där man kan sitta och njuta av utsikten.

 

Akropolis i Aten.

 

Men när vi hade kommit så långt att vi stötte näsan i staketet, tog vår tur slut. På muren hade någon målat en pil och ordet Akropolis, men den vägen ledde oss upp över taken och slutade i ett stup, så det var bara att vända om. Så småningom kom vi ut på den stora vägen upp på kullen, och kunde till slut ta oss in på området. Här fanns turisterna! Japaner, indonesier, spanjorer… och så vi två. Det pågick en mängd restaureringsarbeten, så förhoppningsvis kommer det att bli ännu maffigare när det blir färdigt.

Vi njöt mest av utsikten åt alla håll, och satt en stund på muren och solade. Sedan tog vi oss nedåt igen, och gick tillbaka genom Plaka på en annan väg. Här hittade vi en gata som man hade målat löparbanor på. Det låg en skola i närheten, så förmodligen används gatan på idrottslektionerna. Men inte ska någon tro att det var en gågata för det! Nejdå, här körde det minsann bilar. Får väl hoppas att de stänger av gatan när barnen springer här.

 

 

Idag skulle det shoppas, så vi tog oss upp till Ermou, den långa affärsgatan. Och hoppsan, där stod han igen, öturskarlen med finska frun, och frågade om vi tänkte ta en utflykt idag då? Nej, inte idag heller. Vi flydde så fort vi bara kunde komma loss, och i fortsättningen tog vi stora omvägar runt de gathörn där han brukade stå. Vandrade Ermou nedåt och tittade på folkvimlet, och där såg vi äntligen Hondos Center, där vi skulle inhandla skivor. Oj, vad skivor det fanns, och oj, vad vi handlade!

Men DVD’n ”Ti tragoudi na sou po” med Giannis Kotsiras hittade jag inte, så jag måste fråga om den. Tjejen gick ut på lagret och kom tillbaka efter en lång stund. ”Det fanns en kvar”, sa hon. Då fick Riitta syn på den och bad och bönade, så tjejen fick gå ut igen och leta. Och leta. Men till slut lyckades hon hitta en till i någon vrå! Här kunde vi lätt spendera hur mycket pengar som helst, men någon gång måste man inse sin begränsning, tyvärr. I alla fall fick vi varsin flaska med hudkräm nedstoppade i påsarna när vi betalade. Och när jag köpte en mascara en trappa ned, fick jag en hel trave med våtservetter och en cigarrettändare på köpet.

Så småningom lyckades vi dra oss ut ifrån detta himmelrike, och fortsatte Ermou nedåt tills vi snubblade över en kyrka, som ligger där mitt i gatan. Man undrar litet över hur det gick till. Fanns vägen där redan innan man började bygga höghus och lägga på asfalt, eller var det någon stadsplanerare som drog ett streck med hjälp av linjalen och först efteråt upptäckte att det låg en gammal kyrka mitt i vägen? I alla fall löste man problemet med att leda gatan runt, på båda sidor om kyrkan, och sedan fortsätter den lika spikrakt på andra sidan.

 

Ermou. Aten.

 

Här hittade vi en bank, där Riitta förgäves försökte komma åt sina pengar, men det gick inte utan pass. Så vi vandrade i stället nedåt Aiolou en bit för att svänga höger och gå Pandrosou mot Monastirakitorget. Här fanns det krimskramsbutiker i kubik, minsann! Men nu hade det faktiskt börjat regna, så vi skyndade på stegen och gick den stora gatan Athinas norrut, tills vi hittade till saluhallen. Här gick vi in en stund och tittade, men jag blev lätt illamående av alla tunnor med blodiga fårhuvuden med ögonen kvar, så vi blev inte så långvariga.

Ut i regnet igen, och letade oss fram till den lilla restaurangen I Stoa, där vi åt lunch. Också här var vi de enda utlänningarna, och därtill de enda kvinnorna, så vi blev grundligt utfrågade av såväl personal som gäster. Det är ett mycket speciellt ställe, men definitivt värt ett besök, om inte annat så bara för att ha varit här. Vi blev visade till köket, där kokerskan visade vad hon hade tillagat för dagen. Sedan satt vi vid ett vingligt bord och åt gigantes och en kött- och pastagryta, medan regnet öste mot taket.

Till slut måste vi dock dra oss härifrån, och gick norrut mot Omoniaplatsen. På Kotziatorget fanns ännu en julmarknad med karuseller och allt, så vi gick runt en stund och tittade. Väl uppe på Omoniaplatsen letade vi rätt på nedgången till tunnelbanan. Riitta hade aldrig åkt tunnelbana förut, och ville göra sin premiärtur i Aten, så vi åkte hela två stationer, ”hem” till Syntagma. Rusade i regnet hem till hotellet för att byta kläder och torka litet. Men snart upphörde vätan, och vi gav oss tappert ut igen, för här skulle fikas! Vi letade oss ner längs Adrianou till kaféet Kotsolis. Här hade man inte heller plockat undan julen, utan skyltade med mängder av olika slags julkakor och jultårtor. Vi tog varsin kopp kaffe och ett par små bakelser var. Mumsigt var det!

 

Julbak i Aten.

 

Resebrevet fortsätter »





HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera