Resa till Tilos i september

Dag 1, resdagen 17 september

Jag hade varit lite rädd för sjöresan, och tog för säkerhets skull ett sjösjukepiller redan innan vi steg av planet på Rhodos. Det visade sig att vi fick vänta några timmar så jag hade inte behövt ha så bråttom med pillret.

Under tiden skulle vi få vara på ett hotell i Rhodos stad, dit vi blev körda i buss. Efter att ha burit/släpat/rullat våra resväskor åtskilliga kvarter med ryggsäckar på oss, nådde vi hotellet (Manousses) där vi blev anvisade av en vresig receptionist att ställa våra väskor i den öppna receptionen. Byta om till shorts gjorde vi på en het toalett en trappa ner. Detta trassel lade lite sordin på stämningen.

Äntligen kom vi ut i solen, gick en repa på strandpromenaden, fikade på ett litet ställe efter beachen, träffade en glad och trevlig man som sålde druvor och annans. Vi var på gott humör igen och delade hans glädje över att vi skulle till Tilos som han betraktade som paradiset på jorden.

Och vi kom till Tilos, det hann bli mörkt, men vi hade båda slumrat på färjan (Tilos hette katamaranen som tog oss över utan ett uns sjösjuka!) så vi var relativt pigga när vi kom fram. Vi blev skjutsade av vår värdinna Marina till "Marinas studios" en bit uppför bergssidan och redan på kvällen kunde vi ana den underbara utsikten.

När vi installerat oss trevade vi oss ner till byn i det relativa skumrasket för att äta, handla frukost och vatten. Vi blev angenämt överraskade över att få varorna hemkörda på scoter av Marinas man. Detta förfaringssätt används tydligen som ett konkurrensmedel på ön, senare märkte vi att de andra affärerna tillämpade samma princip. Hur som helst, praktiskt var det för oss!

Utsikten från balkongen på Marina Studios i Livadia.

Dag 2, 18 september

Hela dagen tog vi igen oss efter resan, fortsatte läsa våra påbörjade semesterböcker och framför allt, badade, solade och badade igen. Man får ju liksom aldrig nog den första dagen, eller hur? Hungern drev oss så småningom upp till restaurang Nautilus, på vars solstolar vi tillbringat dagen. Praktiskt, då behövde vi inte betala solstolarna. Restaurangen var mycket välskött och hade bra mat och bra service. Den kan man gott rekommendera.

Utsikt från Nautilus med vackra färger mot blått hav.

Dag 3, 19 september

Vi packade våra ryggsäckar med vatten, bröd, ost och någon apelsin. Märkligt att alla apelsiner är så torra här på medelhavsöarna, jag har lagt märke till det tidigare. Exporterar de alla de saftiga till Skandinavien, eller är det fel årstid? Nåväl, vi kom iväg tidigt på vår vandring med riktning mot Micro Horio. Vi hade tänkt ta getstigen redan före första skarpa kurvan på landsvägen, men på inrådan av mig och med ivrigt bifall från en ilsket skällande hund fortsatte vi landsvägen en bit till. Snart kom vi fram till stigen lite längre fram. Den bar brant uppför. Vi stärkte oss med vattnet som fortfarande var kallt, och åt var sin torr apelsinhalva.

Efter att ha korsat bilvägen till Micro Horio kom vi in på den gamla fägatan och träffade på de första getterna. De lämnade vänligt företräde åt turisterna, och gjorde för övrigt inte så stort väsen av sig, om man bortser från en liten svart killing som stod högst upp på en stenmur och kände sig övergiven. En bit fram i en inhägnad arbetade några män med att sätta gula EU-örhängen på getterna som protesterade högljutt.

Förundrade såg vi konturerna av den övergivna byn. Det är bara kyrkan och ett hus till som fortfarande har tak. Befolkningen tog sina tak med sig när byn blev utan vatten och de måste överge sina hem för att bosätta sig i Livadia. Detta skedde under femtiotalet. Vi gick där bland ruinerna, hörde några få röster på avstånd, det var ett mycket rofyllt ställe. Några karlar höll på med underhållsarbete bortom kyrkan. Inuti husen kunde man se rester av att de varit bebodda, bland annat eldstäderna, och jag tänkte på hur tungarbetat allt måste ha varit.

Alla dessa otaliga trappor med jättehöga trappsteg. Allt som måste bäras upp och ner. De långa turerna efter dricksvatten flera gånger per dag. Tyvärr såg vi också tomma burkar och flaskor och annat skräp som tydde på att senare besökare inte varit så noga med sophanteringen. Vi hittade lite skugga vid sidan av en husruin och slog oss ner på ett trappsteg och dukade fram vår enkla lunch. När man ansträngt sig lite grand smakar den enklaste måltid alldeles utmärkt.

Det var verkligen värt mödan och svetten det kostat oss att knalla ända hit upp, det vill vi inte ha ogjort. Vi kände oss mycket nöjda med vår dag när vi försiktigt tog oss ned för getstigen och lite senare satte fart på landsvägen, där några vägarbetare höll på att vattna dikesrenarna med hjälp av en tankbil för att kunna jämna till vägmaterialet. De förorsakad en mindre störtflod som vi fick lov att kryssa oss fram över.

Micro Horio, den övergivna taklösa byn.

Dag 4, 20 september

Fick vi uppleva veckans vackraste soluppgång som jag kommer att lägga en bild på sist i den här skildringen. Efter sedvanlig frukost på balkongen gick vi ner till torget och tog bussen tvärs över ön genom Megal Horio och därifrån ner till Eristos beach.

En ganska öde och blåsig sandstrand. Vi ockuperade ett par solstolar och låg där ett par timmar. Visst var det vackert, men havet vrenskades och var lite svårbadat, varför vi utan större saknad kunde ta bussen tillbaka hem till Livadia redan klockan 13.00. Efter en välbehövlig lunch fortsatte vi givetvis badandet på klapperstensstranden "hemma" i byn och hade det ljuvligt skönt i solen åtskilliga timmar innan det var dags för nattamat, och fortsättning kortspelsturneringen vi brukar roa oss med på våra semesterbalkonger

Eristos beach.

Dag 5, 21 september

Denna dag vandrar vi mot Lethra beach.

Stigen mot Lethra beach påbörjad. Livadia i bakgrunden.

Svindlande vackra vyer breder ut sig nedanför våra fötter, bara berg och hav så långt ögat når. Och några båtar då och då förstås. Och några små öar. När vi närmade oss Lethra upptäckte vi ett par gäng bakom oss som jobbade på att komma ikapp oss, jag vet inte om de tog en paus eller vad som hände, hur som helst vi tågade ner på beachen som god tvåa.

Före oss fanns bara en ensam nudist som låg och solade under strandens enda träd. Märkligt! Men var och en blir klok på sin fason… Vi hade några sköna timmar, badade i det klaraste av alla vatten och låg på de vackraste av alla stenar. Vi stannade inte hela dagen för vi tänkte gå flodravinen tillbaka och därefter vägen ner till Livadia.

Underbart träd omfamnar stenmuren vid Lethra beach.

Sagt och gjort, vi åt vår matsäck och förenade oss sedan med getterna i flodravinen och strävade uppåt bit för bit, sten för sten. Ibland trodde vi att vi kommit vilse, men det fanns små stenrösen att hålla utkik efter och allt gick bra. Massor av små ödlor försvann som skuggor över stigen, det fans visst hur många som helst. Vi såg även några som var lite större, de var också supersnabba, man hann inte ens tänka kamera.

Det är svettigt och jobbigt när man är mitt uppe i vandringen, men så underbart när det svåraste är avklarat och man kommer fram till en kallkälla och kan svalka sig med rent, kristallklart vatten både utvändigt och invändigt! Och vi vilade vid denna källa, och vi vederkvickte oss till kropp och själ och sedan gick resten av vägen som en dans.

Dag 6, 22 september

Vi gick upp tidigt och tog bussen till Megal Horio, utforskade de smala underbara gränderna med medeltidsstämning och fick en liten uppfattning om hur kanske byn Micro Horio hade sett ut medan den "levde", om man kan säga så om en plats. Även här vakade ett kastro högt över staden uppe på berget. Vi nöjde oss med att gå en liten bit uppför berget. Tyckte liksom jag hörde något från mina knän om att ta det lite lugnt idag. Bäst att lyda!

Så vi stannade till vid en av de två tavernorna för en fika. När vi satt där kom en taxi så lägligt framrullande med en glad och trevlig chaufför som pratade och skämtade med kvinnorna i köket (fick jag för mig, jag kan inte säga att jag förstod). Eftersom bussen skulle dröja ytterligare någon timma beslöt vi oss för att han skulle få en körning till Livadia om han var ledig. Och det var han! Det kändes riktigt skönt att krypa in i en bil och bli hemkörd. Att eftermiddagen tillbringades på stranden behöver väl knappast sägas.

Smal trappgränd i Megalo Horio.

Dag 7, 23 september

Vi plockade med oss det vanliga i våra ryggsäckar, badkläder, vatten, bröd och ost. Tomat blev det visst också. Från början hade vi tänkt nöja oss med stranden hela sista dagen, men… bergen suger. Vi fortsatte bort, hela stranden lång, uppför backen mot Stefanakis Villas, vidare till det lilla kapellet där det var dags för en vilopaus. Usikten dög bra åt oss.

Utsikten från det lilla kapellet.

Vi knallade vidare på kanten av den blåa, inte Atlanten, men Egeiska havet. Orden räcker inte till för att beskriva vad man ser där uppe i bergen. Det blir bara futtigt om man försöker. När man kommer tillräckligt högt upp tycks himlen och havet flyta samman och bli till en enda stor blå allomfattande enhet. Och man känner sig tacksam att få vara där och ta del av det.

Himmel och hav har flutit samman.

Även här fanns givetvis spår av människor som bott och arbetat. En liten övergiven by gick vi förbi, alla dessa hundratusentals stenar som plockats, släpats, baxats på plats i otaliga murar vittnade om att människor slitit för födan i många hundratals år. Nu fanns bara getterna kvar. Vad de åt vet jag inte, det mesta såg brunt och förbränt ut, men säkert hittade de något som våra ögon inte såg. Vi åt i alla fall vår matsäck på en liten hylla högt över havet, och det torra gårdagsbrödet smakade utsökt tillsammans med vårt ljumma vatten och en tomat.

Vi ville inte förlora vår höjd, så vi vände innan stigen började slutta ner mot stranden längst bort, det här var sista dagen och vi måste ju hinna bada lite till. Tillbaka på stranden nedanför Nautilus sjönk vi tacksamt ner på solstolarna efter att ha svalkat av oss i det klara vattnet. Vi kunde konstatera att sista dagen verkligen hade blivit en "höjdare".

Dag 8, 24 september

Hemresedag! Upp tidigt, packa färdigt, äta frukost, ut med väskorna, vänta på bilen, ner till båten. Så långt gick det bra. Det gjorde det sedan också, men flygplatsen på Rhodos är inte så rolig, milt uttryckt…

Slutord

Tilos är en underbar ö, väl värd att besöka. På den här resan har vi också haft stor tur med vädret. 25 - 30 grader varmt och för det mest en alldeles lagom vind som svalkade våra ansträngda kroppar under turerna.

Eftersom vi föredrar att vandra på våra utflykter, hinner vi inte med så mycket som de moped- eller bilburna besökarna gör, men å andra sidan är det en otroligt fin upplevelse att med kartan i hand följa de smala getstigarna, kunna stanna närhelst man vill för att på nära håll studera växtlighet och annat som dyker upp i ens väg. Det blir så lätt att ta en bild och med hjälp av den smarta digitaltekniken slösar vi verkligen med bilder. Sovrar och redigerar gör vi hemma under de mörka höstkvällarna.

Om rummet hos Marina, finns bara gott att säga och vi är nöjda med de matställen vi använde oss av. Nämligen Michails (tror jag det hette) snett emot Marinas supermarket. Där fick vi för övrigt också ta del av ett intressant föredrag, eller lovtal kanske man ska säga att det var, om Tilos. Lite historia om ön blandat med goda råd, samt anekdoter och berättelser från föredragshållarens barndom och uppväxt i Mikro Horio. Det var mycket engagerat och väl framfört.

Omonia är ett ställe under träden vid torget där gubbarna gärna sitter, och vi också för den delen. Att få sitta där i skuggan, luta ryggen mot husväggen, låta fötterna vila på den pinniga trästolen framför sig och dricka något svalt, studera folklivet, lyssna till gubbarnas snack, titta ut över havet….. Trevlig var också familjen som skötte om stället. Nautilus nere vid stranden har jag redan nämnt som ett bra och välskött ställe där man fick god mat.

Soluppgång över Livadia hamn.

Gerd och Roland Skytt

Tilos på Kalimera »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera