En resa till Tilos, Kos och Aten

Vi åkte till Athén med Sterling. Väl medvetna om de hutlösa priserna på mat och dryck, hade vi käkat en gedigen frukost på hotellet. Vi kunde alltså likt boaormar smälta maten hela vägen ner till Grekland.

Väl där, var det inga problem att köpa bussbiljetter med nr 96 till Pireus. Resan tog nästan två timmar, så det gäller att ha marginal. Och det hade vi så klart. Vi hann gott och väl bunkra upp med mat och dryck inför resan till Kos. Pireus är en brusig stad, milt uttryckt, men vi fann en liten taverna där vi kunde få resans första retsina. Ja och en Cola Light till Erik, så klart.

Vi hade förköpt färjebiljetter, och det var inga problem att hämta ut dem. När kontoret väl hittat dem, vill säga. DET tog sin rundliga tid. Marginal, var ordet. Färjan vi åkte med heter Blue Star 2, och jämfört med de normala färjorna i Grekland, var den ett monster med rulltrappor och jag vet inte vad. Man kunde till och med hyra DVD-spelare och filmer om man hade tråkigt.

Vi trampade på färjan i god tid. Eftersom vi skulle färdas på natten, ville vi genast hitta något bra ställe för våra liggunderlag. Efter att ha flyttat på oss fem gånger (Erik ansåg att det räckte redan efter tredje) hittade vi ett bra ställe. Nu blev det ju inte så mycket sömn, så klart. Neonrör, rop, skratt, hundskall och musik är inte det bästa sömnmedlat. Dessutom skulle färjan anlända till Kos 04.50. Men vi sov väl i ett par timmar, skulle jag tro. Typ sju minuter i stöten.

 

 

När vi vinglade av färjan i Kos, var vi intresserade när första färjan till Tilos skulle gå. Vi hade fått besked allt från en timme från nu till två dagar framåt. Jag ringde kustbevakningen, och har ni hört: Det skulle gå en färja om en och en halv timme. Jubel. Vi pressade upp blodsockret med några donuts, köpte biljetter och steg på den nya färjan drygt en timme senare. Vilket flyt (haha).

Tilos

Tilos välkomnade oss med öppna armar. Vi hade bett att få rum nummer 4 på Blue Sky, och det fick vi så klart. Vi hälsade på Lynda och David, lassade in bagaget på rummet, och stegade raskt fram till Omonia. Kramar och pussar, och alla ojade sig över hur mycket Erik hade växt på ett år. Hellre det än att han krymper, tänkte jag, men det sade jag inte.

Giorgios på tavernan med samma namn var nästa person vi mötte. Han kramade om oss så det knakade, och Maria fick ett antal välplacerade pussar. Vi satte oss ner, och såg oss omkring för första gången. Det hade hänt en hel del på ön under året. Det fanns en helt ny lekplats, och torget hade nya stenar. Ja, det var faktiskt nya stenar nästan ända till hamnen. Snyggt. Men tyvärr bröt de upp alla gator för att lägga ner nya vattenrör. Klart behövligt, men Tilosborna kunde för sitt liv inte förstå varför detta måste göras under turistsäsongen. De var rädda att skrämma bort förstagångsbesökare, men vi tror att de som kommer till Tilos kan se bortom oväsen, rök och damm.

Dagarna på Tilos försvann, liksom de alltid gör, alldeles för fort. Ofta åt vi på vår favorittaverna Oasis, där vi nu känner ägarna väl vid det här laget. De berättade om livet på Tilos om vintern då allt inte alltid var så kul. Bland annat hade de ett oväder som pressade upp havsvattnet över vägen och ända fram till huset och fyllde dessutom trädgården med stora stenar.


Kos

Efter sex sköna dagar, var vi tvungna att lämna Tilos för den här gången. Nu var det Kos som gällde. Vi hade förberett oss på att möta dyngraka, skrålande, rödbrända, tatuerade, pommes frites-tjocka, artonåriga engelsmän men oj vad vi bedrog oss. Vi kom till en lugn ö med en vacker hamnpromenad där borgen fortfarande vaktade inloppet.

Vårt hotell, Yiorgos, låg på en lugn sidogata. Vi bodde på fjärde våningen och kunde faktiskt se havet om vi sträckte på oss. Priset, 32 Euro för oss tre, var inget att pruta på. En kväll när vi i godan ro satt på våra vita plaststolar och njöt av värmen, kollapsade helt plötsligt min stol. Ja, den pulvriserades faktiskt med en knall. Ett kort ögonblick svävade jag i tomma luften innan jag hamnade på stengolvet med en något mindre knall. Min svanskota protesterade livligt och jag dängde huvudet i en glasruta som dessbättre höll.

Smällen gjorde att åtskilliga ljus tändes i hotellen runt omkring och ägaren till vårt hotell ropade och frågade om allt var okey. Nej, svarade jag vresigt och försökte samla ihop mig. Erik samlade i sin tur ihop ett antal småflisor av vit plast och gick ner till receptionen. Sedan kom han tillbaka med en ny stol, men jag föredrog av olika skäl att stå resten av kvällen.

På dagarna gjorde vi som alla andra och hyrde cyklar och trampade runt. Det kostade bara 3€ per person och dag, och för det priset fick vi fina sexväxlade cyklar. Man sitter lite roligt på dem, helt rätt upp och ner med inte en enda grads lutning framåt. Såg lite förnämt ut när man långsamt cyklade runt med stora solhattar på huvudet.

 

 

Erik är sanslöst intresserad av allt vad ruiner heter, och det finns det gott om på Kos, vill jag lova. Efter att ha fotat 150 mer eller mindre intressanta stenhögar, tyckte han gudskelov dock att det räckte. Efter rekommendation från en guidebok, cyklade vi då upp till en by som hade specialiserat sig på turkisk mat. Jodå, det fanns fyra-fem restauranger runt det lilla torget som alla påstod sig ha byns bästa turkkäk. Men inte var det så överdrivet bra, tyckte vi. Gott, men lite mesigt kryddat och i dyraste laget.

Apropå dyrt, ja. En dag trampade vi ut till en närliggande vattenpark. Inträdet, 13€ per person, var okey men sedan kostade allt som skulle ätas och drickas hutlöst mycket. Droppen var att de tog 50 c var om man ville ha lite senap, ketchup och majonnäs till de överdrivet dyra hamburgarna. Märk väl, priset var per klutt! Trist. Men själva vattengrejorna var bra, men inte så många, tyvärr. Det gick fort att prova alla, sedan fick man börja om.

Kos var den första ö som vi har sett som hade strandinkastare. Mycket ivriga sådana, dessutom. Det roliga var att alla strandbitar såg likadana ut, och alla kostade 5€ och då fick man två solstolar och ett parasoll. Fast vi hittade ett ställe där vi låg och gonade oss gratis. När det var dags för oss att gå hem på eftermiddagarna, vinglade de tidigare omnämnda engelsmännen ner och övertog solstolarna. De hade med andra ord en helt annan dygnsrytm än oss, och det var därför vi aldrig såg till dem - ja förutom några minuter vid skiftombytet då.

Efter fyra soliga och härliga dagar på Kos, var det dags för jättefärjan igen att ta oss till Pireus över natten. Samma letande efter ett bra sovställe inleddes, och till slut hittade vi några bra platser inomhus på en mjuk heltäckningsmatta.

Aten

Pireus välkomnade oss med stark sol och dito trafik. Tack OS för tunnelbanan. Vilket svalt och smärtfritt sätt att ta sig från båtarna in till Athén. Och till ett billigt pris dessutom. Det var helt otroligt rent på stationerna, och inte en enda papperskorg fanns. Detta berodde förmodligen på att inte terrorister skulle känna sig tvingade att trycka ner bomber i dem. Vi hade nytta av tunnelbanan hela tiden i Athén. Det gick snabbt och det var lätt att förstå eftersom det i princip bara finns en enda linje. Och till flygplatsen kostade det endast 15€ för oss alla tre. Fantastiskt.

Vi bodde på ett hotell som hette Marble House. Det ligger bara 15 minuters promenad från Akropolis, och vi betalade 55€ per natt för rummet. Får anses överkomligt i Athén, tycker vi. Vårt rum var inte märkvärdigt, men det hade en oöverträffad fördel, en jättestor takfläkt.

Athén är Athén. Antingen älskar man stan, eller inte. Huvudanledningen till att vi var där i flera dagar var att Erik ville se Akropolis. Ja, och att det också var bra att ha några dagar i reserv om färjan blev inblåst eller nåt liknande. Vi gick i alla fall upp till Akropolis en tidig morgon då det "bara" var drygt 30 grader varmt. Utsikten och byggnaderna är så klart fantastiska, och det var relativt lite turister där så tidigt. När vi gick tillbaka ett par timmar senare, förstod vi emellertid plötsligt varför gångarna runt Akropolis var enkelriktade. Herrejösses, vad folk. Busslast efter busslast av turister vällde in, alla med en guide i täten som viftade med en rund spade med ett nummer på. Det gällde att ha split vision för att dels hålla reda på rätt spade bland hundra andra och dels kunna njuta av Akropolis. Var inte ett dugg avundsjuk.

En dag gick vi så klart till köttmarknaden. Erik blev lite blek när han såg tarmar som låg vindade runt stänger, och han tyckte att fårhuvudena som låg uppstaplade på diskarna blängde på honom. Köttfärsen låg fritt på huggkubbarna i den nu 38-gradiga värmen, och olika köttdelar exponerades fritt på träbänkar Nä, då var vaktavlösningen roligare. Hur de kan stå blickstilla i sina långkalsonger i den tryckande hettan är för mig en gåta. Själv skulle jag klia mig halvt fördärvad.

Med vätskeintag var och varannan timme, gick det bra att vandra runt i värmen. Vi kollade bland annat på en demonstration som även visades i svensk tv. Våldsamma upplopp alldeles vid vaktavlösningen och mängder av stentuffa poliser med olika typer av skräckinjagande vapen. Lite läskigt. Vilken kontrast till alla fridsamma kor som stod utplacerade över hela Athén. Den stora världsutställningen Cow Parade hade nämligen kommit till stan, och vart man än såg, stod det en färgrann ko och glodde. Jättekul.

Hemfärden gick smärtfritt, och flyget var bara en halvtimme försenat. På vägen hem sedan från Arlanda, hörde vi på bilradion hur Sverige förlorade mot Tyskland i fotbolls-VM. Fast det var i princip det enda negativa på hela resan, så det överlevde vi.

16 dagar gick alldeles för fort, men oj vad mycket vi hann med. Nu är det bara att börja planera nästa års semester. Ska bli intressant varthän det bär av. Vi återkommer, var så säker.

Hälsningar Pelle, Maria och Erik

Aten på Kalimera » | Kos på Kalimera » | Tilos på Kalimera »





HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera