Kreta två veckor i juni-juli 2007
Tjejen i det lilla snabbköpet i Agia Marina sa förra året till mig "you´ll be back". Hon hade rätt. Samma ö, samma by och samma hotell. Jag var inte klar med Kreta kände jag. Så nu efter dessa två veckor undrar jag om jag någonsin kommer att bli det.
Avresan från Norrköpings flygplats blev 4,5 timma försenat. Kul början. Efter en vansinnesfärd med transferbussen i beckmörkret från Chania till Agia Marina, vinglade jag in på hotell Seagull 03.30, öppnade rumsdörren och utbrast med matt stämma: "hello honey, daddy´s home" och rasade i säng.
Följande dag blev en glad återförening med barmannen
på hotelltaket. Han kom ihåg mig från förra året
och kom glädjestrålande emot mig med öppna armar: "So
you are back musicteacher"?! Jag började känna mig som
"Terminator" Samma kväll fick jag ' oväntat besök
på rummet. Inte från Gevalia. Nej 3 vidriga gynnare (kackerlackor)
som kilade runt i min säng, (bilden nedan). Jag hade bara sett dem
på TV tidigare och försökte nu, hängande i taklampan,
slå ihjäl dem med min E-guide över Chania från Kalimera.se.
Tack Janne E. Utskriven och inplastad som den var så lyckades anfallet
till slut. Det blev en rejäl ouzo uppe hos Leonidas på taket
innan jag kunde somna.
 |
Följande dag tog jag bussen in till Chania för att lite mer ingående än förra året upptäcka gamla stan m.m. Himmel å plättar vad mycket folk. Förra året var jag här 10 dagar tidigare. Det var inte en tiondel så många turister som nu. Då, när man gick nere i hamnen, så satt intjatarna på stolar och kedjerökte lojt. I år skulle jag ha behövt en liten skylt på en pinne att vifta med. Vad det skulle stå på den lilla skylten på den lilla pinnen? "NO THANK YOU"! Jag höll på att få stämbandsbråck på allt "no thank you". Jag flydde in i de gamla gränderna. Nu skulle jag hitta Kalderimi, tavernan som Janne Eklund beskrivit i sin E-guide. Jag knallar Odos Angelou uppåt från hamnen tills den tar slut och HEY… rakt på.
Jag slår mig ned i skuggan vid ett litet bord intill entrén och får syn på det berömda, välfotograferade hörnet vid La Casa Del Amore.
 |
Jag satt väl kanske 40 minuter och det var ett hysteriskt fotograferande hela tiden. Georgios som jag satt och delade ett glas raki med efter maten sa att det kan vara upp till 200 personer/dag som avbildar detta hörn. Unbegriplisch. Mätt och "raki-munter" spankulerar jag vidare genom alla gränderna och börjar så smått fundera på hemfärd. Jag tänker på förra årets kaos vid bussterminalen och den vrålande greken med mikrofon i träkiosken. Hemfärden till Agia Marina blev istället med den vrålande greken i taxin.
 |
Efter en makalös köttgryta på restaurang Roka lite senare på kvällen blev det till att avsluta kvällen uppe på taket hos Leonidas som vanligt. Där sitter två vältankade herrar från Sverige och hojtar efter mer öl. Efter en stund lullar den ene iväg. Den andre försöker svammelspråka med mig vid bordet intill. Leonidas kommer och vill ha betalt. Svensken tittar på honom med sina akvarie-ögon och utbrister med myndig röst: "I pay for båda". Leonidas drar upp axlarna och förstår "nada".
Svensken harklar sig och höjer rösten "I PAY FOR BÅDA!!" Sedan slänger han upp en sedel på bordet, lutar sig åt mitt håll och säger med ett överlägset flin "hör alla greker så där dåligt?" Jag reser mig och går med en suck.
Några dagar framåt förflyter i sakta lunk mellan bageriet, snabbköpet, stranden, hotellet samt olika tavernor. När jag kommer upp på hotelltaket en kväll i början av vecka 2 så presenterar Leonidas mig för två par från Sverige. 1 par från Nyköping och 1 par från Norrköping. Båda paren i ungefär samma ålder som jag. Det visar sig bli en mycket trevlig bekantskap. Vi blir liksom ett järngäng som varje kväll avslutar tillsammans uppe på hotelltaket med Leonidas.
På måndagen ska jag så ut på en resa i resan som det så fint stod i det lilla häftet från My Travel. Jag ska besöka den mytomspunna ön Santorini. Enligt många en del av det sjunkna Atlantis. Bussen hämtar vid macken 05.00?!!! Typ hallå! Vi åker, ivrigt påhejad av en soluppgång till Rethymnon där vi går ombord på "Golden Prince". Flott va? Efter en stund blir det frukost. Man bevakar med armbågar sin plats i den 80 meter långa kön bland ryssar och fransmän. Till slut får man slå sig ned och inta sin frukost bestående bla. av gröna ägg, rå korv och grekiskt kaffe.Nam nam (obs. termosen på bilden).
 |
Men jag ska inte klaga. Jag hade en nästan 5 timmar härlig kryssning på Medelhavet framför mig. Nästan vindstilla, klarblå himmel och gnistrande sol. Till slut nådde vi då Santorini. Jag valde att åka med på en guidad busstur från hamnen i Athinios till Oia och tillbaka till Fira. Det visade sig vara ett bra val, för den engelska guiden i bussen var mycket duktig. Det var bara en sak jag undrade över där jag stod på kajen i Athinios. Jag såg ingen väg därifrån men väl 10 jättebussar som stod startklara framför oss. Jag fick snart det smått panikframkallande svaret när jag i den 38 gradiga värmen sökte med blicken uppför bergväggen.
 |
Guiden satte igång med sitt berättande så fort vi startade och det var bra för då släppte den isande fixeringen på rullgruset och stupet utanför bussfönstret. Vi gjorde ett litet stopp i den lilla sömniga byn Pirgos innan vi tuffade vidare mot byn Oia. Visste du förresten att 90% av alla vykort, där det bara står "Greetings from Greece" eller inget alls, som säljs i hela grekiska övärlden är tagna på Santorini. Jo men. När vi så till slut når Oia och kliver ur bussen, slår värmen emot mig som en jätteboxhandske. Komma hit och få på käften av Mike Tyson direkt, det var ju schysst. Jag frågade chauffören om han kunde se yttertemperaturen på något instrument i bussen. 40 grader stod det på mätaren…i skuggan!!! Stånk!
Jag vandrade upp genom gränderna och snart fick jag se alla dessa vackra blåvita hus och kyrkkupoler som man som sagt bara har sett på mängder av vykort. Uppe på torget satt en Santorini-hund i skuggan. Jo det är sant, det såg man tydligt. En vit hund med blått halsband. Ja käre tid. Allt var nästan kirurgiskt rent. Trottoarer, trappor, gator, allt. Havet låg djupblått och stilla som spänd plastfilm. Inte en vindpust, det fick jag stå för själv. Svettkörtlarna kändes som trattkantareller och jobbade för högtryck. Vattenflaskan jobbade också för högtryck men vackert var det… utsikten alltså.
 |
Visst är det ett klassiskt vykortsmotiv? Snart var det dags att
knalla tillbaka till bussen. Vad hade man då handlat med sig från
denna fantastiska plats? Jo, kanderade jordnötter med sesamfrön
och en kylskåpsmagnet!?! Man tager sig för pannan. Bussen slingrar
sig genom det bergiga landskapet tills vi når Fira. Där får
vi veta att färden är slut. Nu har vi bara 3 alternativ att
ta oss till hamnen där båten väntar.
1) Att ta sig till fots den kilometerlånga stigen nedför berget.
Det tar ca. 45 min. och rekommenderas inte, säger guiden.
2) Att rida på åsnerygg nedför nyss nämnda stig
och rekommenderas inte säger jag. Det kostar 4 euro och tar ca. 30
min. om man överlever.
3) Att ta linbanan ned till hamnen. Den tar ca. 5 min. och kostar också
4 euro. Jag hör liksom Marlon Brandos röst inne i huvudet:"I´m
gonna make him an offer he can´t refuse". Det blev linbanan.
Väl ombord på båten så slukar jag ett stort glas vattenmelonjuice. Trattkantarellerna på min kropp började så sakteliga återfå förståndet och andas normalt. Det blir en underbar och lugn kryssning 5 timmar över Medelhavet tillbaka till Kreta Man sitter på det stora akterdäcket och ser solen sakta sjunka i det gnistrande havet under det att man sakta slickar i sig en stor iskall Mythos. Kan det bli bättre? Nähäe!
Väl hemma på hotellet kunde jag bara konstatera att My Travel hade rätt. Det var verkligen en resa i resan. Klockan visar 23.30 och det bär av upp på taket till Leonidas där kvällen avslutas som vanligt. Efter en ouzo "on the house" lyfter man på hatten för denna dag.
