Resebrev från Kreta 2007

© Text: Ulf Wiman (ulfwiman)

Samariravinen

Nu har jag "åkt" Samariaravinen.
Tillträde till klyftan är tillåtet från april till 31 oktober, beroende på väderleksförhållandena. Det är inte ovanligt att den är stängd ända till maj.
Floden inne i klyftan kan vara mycket farlig, och vid ett kraftigt regn på våren 1993 omkom några vandrare då de spolades ut i havet.

Du kan läsa fakta om ravinen i informationen om Kreta.
Min dag idag började kl 5.00 med att Mr X kom och hämtade mig.
Hiskelig färd upp till Omalosplatån och vidare till Xyloskalo.
Mr Schumacher skulle överträffa sig själv.
Vi körde om några bussar på vägen upp.
Inga detaljer, men det kallas för att flyga lågt.
Jag frågade varför han hade så bråttom.
Jag skall vara på flygplatsen kl 8.00.
Vid Xyloskalo ligger trätrapporna och en parkering.
Trapporna leder ner till ravinens början.
Jag försöker säga till Mr X att det här fixar inte jag med min krycka.
Oh, don´t worry it´s all being taking care of.
Han har fixat biljett och allting och berättar för mig att jag skall ringa när jag är i byn Agia Roumeli vid havet.
Jag börjar linka ner för trapporna och kommer ner på fast mark.
Bara att börja gå.
Mr Ulf hör jag någon ropa.
En gammal grek med en mula vinkar åt mig.
Linkar dit och han presenterar "Zorba" för mig.
En gammal mula med ridsadel.
Nu börjar jag förstå.
18 kilometer på mula.
Han frågar om jag har vatten och kamera med mig.
Jo i min ryggsäck finns det mesta.
Kliv upp på mulan så börjar vi.
Vi startar på ungefär 1200 meters höjd.
Brant nerför och genom floden som rinner i ravinen.
Mulan ger sig bara ut i strömmen och stannar ibland för att dricka.
Det är bara att akta kameran.
Oh, så kallt vatten.
Gubben "Mikos" går bara framför utan att leda mulan.
Zorba följer honom utan knot.
Vi sjunker 1000 meter ner på de första två kilometerna.
Sitta på en mula och se utförsbacken.
Vilken upplevelse.
Det känns som att stå på Åre och titta utför störtloppsbacken.
Inte ett felsteg av kräket.
Massor av turistgrupper, och jag ser att folk har svårt att ta sig fram.
Här kommer jag i gräddfil, med en som promenerar för mig.
Mikos verkar vara helt oberörd.
Stannar till ibland och dricker lite från floden.
Ropar till mig att jag måste dricka också.
Mr X orders.
Kommer så småningom fram till ett kapell Saint Nikolaus.
Omgivet av vackra cypresser och en kallkälla där man kan hämta vatten.

Fortsätter vidare ner mot den övergivna byn Samaria.
Samaria är en gammal by vars innevånare förflyttades 1962 då klyftan förklarades som naturpark.
De gamla husen finns fortfarande kvar och fungerar nuförtiden som hus åt vakterna
(Rescue Rangers).
Byn erbjuder ett bra tillfälle att beskåda den traditionella arkitekturen och att vila sig en stund. Då du når den här platsen, är du nästan halvvägs, och nu är det perfekt tid för lunch.
Vi tar en lång rast och jag äter medhavda mackor från Rhodas catering(Mr X mamma).
Frågar Mikos om han vill ha, men han skakar på huvudet och tar fram sin lunch.
Oliver, feta och tre stora tomater.
Jag går ner till floden för att skölja av mina fötter och det är som en norrländsk fjällbäck.
Iskallt.
Pratar med Mikos om att vandra i ravinen.
Det här gör jag varje dag under turistsäsongen.
Gå 2,6 mil varje dag?
Han rider ibland på vägen hem.
Det finns inte ett uns fett på gubben.
Riktiga Kretensiska läderstövlar har han på fötterna.
Det enda jag inte förstår är att stövlarna blir ju blöta när vi passerar floden.
Verkar inte bekymra honom det minsta.
Flora och fauna är som bäst inne i själva Samariaravinens Nationalpark.
Där finns unika arter av djur och växter och alla är skyddade enligt lag.
Du får inte ta med dig någonting från ravinen, inte ens plocka en blomma eller en sten.
Den kretensiska vildbocken (Kri-Kri) är mycket berömd.
Om du har tur kan du stöta på några av dem i byn Samaria.
Ibland kommer de nära inpå de sista husen i byn.

Detta är ungefär halvvägs.
Här finns det toalett och mera vatten.
Nu är det inte lika brant längre.
Fattar inte hur mulan kan fixa den här terrängen.
Passerar 7 km skylten.
Det finns mera rester av en by.
Jag tror den hör ihop med Samaria, men är inte säker.
Mikos försöker berätta lite om vad vi passerar, men engelskan är inte så bra.
Den har anor från den Bysentiska eran.
Nu blir ravinen trängre och trängre.
Efter Christos kommer vi till järnporten.
Där är det tre meter mellan väggarna och flera hundra meter högt.
Ett par hundra meter senare planar ravinen ut och blir bredare.
Stigen genom ravinen är mycket väl utmärkt.
Det finns dricksvatten på många ställen liksom allmänna toaletter.
Toaletter och toaletter, ett hål i golvet.
Samaria är inte en enkel promenad, smart att säga från ryggen på en mula.
Jag frågade aldrig mulan vad hon tyckte.
Ifall du inte är van att vandra och inte har några allvarliga hälsoproblem, kan du visserligen avverka turen men var beredd på onda och ömma ben i ett par dagar efteråt.
Ett par rejäla skor är nödvändigt liksom också en hatt.
Det funkar inte med en kepa, då du bränner sönder öronen.
Den mest tröttande delen är de sista 3 km då du kommer ut ur nationalparken, och det är kväll eller tidig eftermiddag.
För hett ute och det finns ingen skugga.

Vi har passerat ett par turistgrupper till och alla stirrar på mig.
Tur jag har kryckan med mig så de ser att allt inte är okay.
Vid slutet utanför ravinområdet finns det ett par ställen att få något att dricka på.
Nu säger Mikos att sätt dig ner och vänta så kommer taxin och tar dig ner till byn.
Vart skall du då frågar jag honom?
Hem igen, och säger hejdå och börjar gå tillbaka.
Men betalningen då?
Det har Mr X tagit hand om.
Hoppas du haft en trevlig dag.
Mycket.
Väl nere i Agia Roumeli tar jag en cola på en bar och ringer Mr X
Jag skall gå till den båten vid det klockslaget och hälsa från Mr X.
Han möter mig i Paleochora vid båten.
Det finns emellertid en mycket fin strand i Agia Roumeli.
Där kan du svalka av dig med ett dopp i havet före färjeturen.
Du kan även stanna kvar i Agia Roumeli, där det finns många rum och restauranger.
Att vandra hela turen tar dig 4 till 7 timmar om du går i en rimlig takt.
Ifall du inte känner dig ha god kondition så finns det en enklare utväg.
Den "lata" vägen.
Du startar från Agia Roumeli och vandrar upp till Sideresportes (Järnportarna) som är den smalaste delen av ravinen.
Du rör nästan vid båda sidorna av dessa 1000 fot höga klippväggar.
Det är ett sätt att se en del av ravinen men är en aning tråkig.
Det finns inte något intressant att se under de första 3-4 km av rutten.
Hemma igen på PB vid 21.00.
Bara att gå och lägga sig efter att jag skrivit alla inl.
Tur att jag inte har släpat med mina barn med på denna utfärd.
De hade aldrig orkat att gå hela vägen.
Denna utflykt kan man kalla handikappanpassad.
Undrar om Apollo vet att det här är möjligt?
Detta kanske är en affärsidé.
Handikappresor genom Samaria.
Det måste ju finnas flera mulor än Zorba.
Detta var i alla fall en upplevelse utanför turiststråken.
Att ha en krycka ger mig företräde i busskön och en sittplats på bussen.
Till och med greker reser sig upp och lämnar plats.
Det hade jag aldrig trott tidigare.
Sista gången jag for in till Hania skrek en mamma till sina barn och de sa "ella" och reste sig upp.
"Efcharisto para poli" sa jag och satte mig ner.
Alla förstår ju vad det betyder.

Hälsningar Ulf Wiman (ulfwiman)

HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera