Resa till Koroni på Peloponnesos

Tre veckor innan vi skulle fara visste vi inte säkert om vi skulle komma iväg. Bränderna på Peloponnesos var i det närmaste släckta, men de kunde blossa upp igen. Vi bestämde oss för att om Apollo sa att det gick att genomföra resan skulle vi åka. Alltid Grekland, i nöd och lust! Och visst kom vi iväg!

Koroni ligger längst ner på det västligaste fingret av Peloponnesos. Staden sticker ut som en liten toppig udde rätt ut i Kalamata-bukten. Hamnen, som en gång användes av Venedig som stödjepunkt för sjöfarten på Medelhavet, vetter mot norr och är väl skyddad. Södra sidan, där vi bodde, består av en lång, lång sandstrand med hela havet utanför. På den stranden landar varje maj månad Caretta caretta, havssköldpaddan, och lägger sina ägg. Landningsbanorna är utmärkta med säckväv och skyltar, så att de ska hitta rätt! Detta är visserligen sant!

 

Hamnpiren i Korini. Peloponnesos.

Hamnpiren i Korini.

 

Men ingenting av allt detta såg vi när vi anlände den första kvällen. Vi var två sällskap om sammanlagt sex personer som skulle från Kalamatas flygplats till Koroni och vi fick plats i två taxibilar. Framme på hotellet hälsades vi välkomna av några katter, som dök upp på vår markbalkong. Att sova för öppna dörrar gick alltså inte, men med dörrluckorna för, litet halvöppna för luftens skull, och med en ryggsäck i glipan längst ner fick vi vara i fred och sov gott hela natten.

Dagen därpå var en söndag och dessutom valdag. Jag hade tagit med några stekta parisare (köttfärs, hackad lök, rödbetor och potatis på franskbröd, jo tack de var goda!) så vi klarade frukosten. Sedan gick halva sällskapet för att leta rätt på en kyrka med liturgi i och därefter en affär. Kyrkan hittade vi och kände genast, att nu, nu var vi äntligen i Grekland. Alla ikonerna runt om, rökelsen, den liturgiska sången, agápebrödet - alltsammans fanns där och väntade på oss. Och efter liturgin kunde vi inhandla det nödvändigaste. De flesta affärer var stängda men ett bageri, en kreopoleío och en flaskaffär höll öppet. Vi gjorde en liten rekognosceringsrunda ner till hamnen innan vi återvände hem, först uppför hela backen och sedan ner igen på andra sidan. Staden höll på att bli vår! Den anpassade sig efter oss och vi efter den.

På kvällen, efter ett par långa, sköna bad, återvände vi, uppför backe och nedför backe, till hamnsidan och åt middag på en taverna vid den lilla stadsparken. Där satt flera sällskap före oss och värden hade det jäktigt, Han måste stänga tidigare än vanligt, sa han, för valets skull. Men han hann utspisa även oss med mat som vi själva valt ut bland grytorna i köket. Lammfrikassén var inte alls fel och vinet, kokkinó krasí varilísio, parakaló, var gott till.

Hemvägen tog vi förbi hamnen, hittade en tidningsaffär och fick höra av ägaren där att Nea Demokratia vunnit valet.

Måndag var utflyktsdag. Vi skulle till Olympia och resan dit gick bitvis förbi avbrända skogar och förstörda hus. I byn Zacharo såg man tydligt hur elden gått fram, ett hus kunde vara oskadat medan grannens var eldhärjat. Vår chaufför missade en avfart mot Olympia så att vi fick en rundtur innan vi kom fram, och mycket var avbränt. Själva Olympia var helt oskadat och någon förklarade att elden bokstavligen talat hade hoppat över platsen. Hoppat.

 

Olympia. Peloponnesos.

Olympia.

 

Olympia var en upplevelse, vackert, i kontakt med antiken, med kunniga guider och en sval museibyggnad. De kunde och kan grekerna.

Hemma igen hann vi ta ett snabbt bad innan det var dags för på-balkongen-före-middag-träff. Ouzoun från Plomari var den rätta, vindruvorna söta och kärnfria, men pistagemandlarna var små, halvgamla och dyra. Svägerskan, som har en stående pistageorder från sin dotter, var bekymrad.

Eftersom vi var trötta efter utflykten stannade vi kvar och åt middag på hotellets taverna och upptäckte att kökets soutsoukákies var superba!

Tisdag. Bad. Efteråt vandrade vi upp mot Koronis Fortezza. Vägen gick genom en liten skog, skapad som en meditationsträdgård med skyltar, som uppmanade till stillhet och eftertanke, förbi kyrkan Eleeistría, byggd på en plats där man återfunnit tre heliga ikoner. Vi stannade till vid en staty av en biskop, ordboken kom fram och vi lärde att biskopen var en etnomartyr, som massakrerats när han slängdes ner från Fortezzan av turkarna i samband med befrielsekriget år 1821. Historien är alltid närvarande i Grekland.

Men innanför de kraftiga murarna uppe på Fortezzan låg nu ett stillsamt kloster och vi glömde allt krig och elände för den frid som rådde där. Den gick nästan att känna på. En mycket gammal nunna såg vi och en gammal och en ung munk. Den unge hade nog arbetat i klosterträdgården eller kanske fixat till något rörmokeri, för rocken var ganska dammig.

 

Klostret i Koroni. Peloponnesos.

Klostret i Koroni.


Klosterträdgården

Klosterträdgården.

 


Klostret sett från ovan.

Klostret sett från ovan.

 

Två mycket vänliga leksystrar fanns i den lilla butik som låg där. De kunde inte ett ord engelska, men vi förstod varandra ändå. Där köpte vi våra vykort och fick kika in i trädgården där det växte apelsinträd och oliver. Agápe ta déndra stod det på en skylt. Älska träden.

Onsdag. Utflyktsdag igen. Den här gången gick vi med båt till Methoni på andra sidan "fingret". Men först lade vi till vid en liten lagun och badade i det turkosfärgade vattnet och hälsade på några Kri Kri-getter, som till och med slickade Svägerskan på handen. Och Kri Kri som vi trodde bara fanns på Kreta! Några berghöns pilade omkring och såg roliga ut.

Framme i Methoni hittade vi en liten fisketaverna precis vid stranden. Methoni är alldeles som Koroni en gammal replipunkt för venetianarna och den borg de byggde här måste varit enorm. Vägen dit ledde över en lång stenbro. Inne i borgen letade vi efter Venedigs Markuslejon och hittade det på muren strax till höger om ingången. Också turkarna hade lämnat spår efter sig - Bourtsi, det gamla sexkantiga fängelsetornet, låg längst ut på en udde i borgen och vi såg också resterna av två turkiska bad.

Middagen åt vi hemma på tavernan. Papoutsákia visade sig vara moussakás, men utan potatis.

Torsdag. Man ska ha kläder på kroppen när man seglar. Jag brukar aldrig bli bränd av solen, men den här gången fick jag soleksem. Så jag gick till to farmakeío ochbad om hjälp. Apotekaren tittade på mig och tog fram den vanliga orangefärgade tuben med antihistaminkräm. Den salvan hjälper mot allt, också mot mina utslag. Senare under veckan använde vi den på Maken, som råkat ut för ett angrepp av något nässeldjur i badet. Svedan försvann och rodnaden var borta nästa dag.

Middagen åt vi på en taverna vid huvudgatan inne i staden. Jag beställde på grekiska och lammkotletter gick bra (païdákia), men när jag skulle ha tzatziki till tog det stopp. Värden förstod inte vad jag sa. Dzadidses, frågade han. Tzatziki, sa jag. Det heter så på Kreta, la jag till. Och då visade det sig förstås att han var från Kreta och alltså hade tolkningsförtur på grekiskt uttal. Men tzatzikin kom in och var nästan lika god som den jag lagar själv.

Fredag. Dagen ägnades åt bad och vykortskrivande. Lunchen åt vi på vår taverna och det blev papoutsákia (som jag tror betyder "små skor") i dag också. Sedan bröt åskan lös och vi fortsatte med våra vykort tills det klarnade upp och vi kunde gå ner till hamnen till ett av Koronis två creperier. Några crepes fick vi inte. De serverades först efter kl 20.00 på kvällen och dit var det en timme. Ölrestriktioner har jag hört talas om men aldrig crepeförbud.

Så det fick bli tirópites och Mythos i stället. På storbildsteven var debatten i full gång och vi förstod att Pasoks ledare Georgios Papandreou var illa ute efter valförlusten.

Lördag v 2. En lugn dag med mycket bad. Vattnet så långt ut i Kalamatabukten är klart och Sagastranden lagom djup. Om jag var sköldpadda skulle jag också vilja återvända dit varje år.

 

Zaga beach hotel.  Koroni.

Zaga beach hotel.

 

 

Men vi behövde fler vykort och gick därför upp till systrarna i klostret. Sedan fortsatte vi över fästningen, där ett par vita bostadshus trycker sig mot de gråa murarna, ut genom porten och ned genom staden till piren. Inga stora färjor anlöper längre hamnen i Koroni. Kontakten med omvärlden går via buss till Kalamata och Aten. Men ett par kaïker låg där och guppade och varje kväll såg vi ljusen från dem när de gick förbi vårt hotell på väg ut för att lägga nät.

Det andra creperiet i Koroni, Tasty, serverade crepes även mitt på dagen, så det åt vi till lunch. Och tidningsförsäljaren övade sig på svenska och vi övade oss på grekiska när vi köpte gårdagens GP av honom. Middag åt vi hemma. Tavernan serverade den läckraste friterade squash någon av oss ätit och kaninen i sin tomatsås var också god.


Söndag. I dag i liturgin var det mnimósino, minnesmässa, över en avliden kvinna. Och efteråt delades smulorna från den stora, vitpudrade minneskakan ut i små plastmuggar till alla kyrkobesökare med ett tack för att vi deltog i sorgen. Det känns bra att man så självklart blir indragen i gemenskap när man är i Grekland.

På kvällen prövade vi en ny taverna, som heter Borgis nr 2 och som ligger mitt emot högstadieskolan nere vid hamnen. Miljön var ombonad med en trädgårdsmur runt om och här fick vi möta alla de turister, tyskar mest, som vi inte trodde fanns i Koroni. Vi hade bara sett ett fåtal tidigare. Maten var okej, men vi trivdes nog bättre på de andra tavernorna i staden.

Måndag. Vi börjar bli bekväma. Även denna dag åt vi middag hemma på tavernan. Jag tog pikilíes, men skulle ha tagit fisksoppan i stället. De andra sa att den var något alldeles extra. På min tallrik låg mest rökta korvar och köttbullar. Inga dolmades, ingen tzatsiki, ingen skordaliá, så jag var litet besviken. Den mat jag inte åt smugglade jag hem i en plastbytta och utportionerade till katterna. Lilla Grå, min favorit, fick mat på vår balkong. De andra, sköldpaddskatterna och den bruna, som såg ut som elake Måns, fick hålla tillgodo nedanför trappan bakom hotellet. Svägerskan klagade över att jag inte tog jämställdheten på allvar.

Tisdag kom och vi tog bussen till Kalamata. Bussen till Aten gick samtidigt, men båda var väl skyltade och det gick inte att ta fel. Vägen till Kalamata hade vi åkt förut, men var stadens centrum ligger visste vi inte utan följde med till busstationen. Vi säkrade hemfärden genom att titta efter när och var bussarna till Koroni gick och var så redo för att ta os an Kalamata.

Vi började med att gå efter kyrktorn, de är bra landmärken, och hittade så en skylt till Istorikó & laografikó mouseío Kalamátas. Det visade sig vara ett litet smycke till museum i ett nyrestaurerat f d privathus. Guiden, som var så vacker att man ville sätta upp henne på en av hyllorna, talade en utmärkt engelska och även om vi kände igen många av föremålen från andra museer var de sparsmakat och pedagogiskt utplacerade. Inte visste vi att Kalamata en gång haft en blomstrande sidenindustri och varit en stor utskeppningshamn. Att man varit först att starta självständighetskriget 1821 fick vi också lära oss.

Från museet var det sedan lätt att hitta till centrum av staden. Svägerskan hittade en pantopoleíon, som sålde de rätta pistagemandlarna (fistíka) och var nöjd. Jag fick tag på en fin guidebok om Kalamata. Svågern fick se ånglok, tyvärr nedklottrade, vid Kalamatas gamla järnvägsstation och för Maken stod museibesöket i en klass för sig. Tillbaka på busstationen hörde jag mig för om möjligheten att åka buss mellan Koroni och Pylos. Jag ville ju så gärna med egna ögon se Navarinobukten.

Onsdag. Blåst från sydost, i det närmaste storm och omöjligt att bada. På stranden blåste det upp förkolnade rester från bränderna på andra sidan Kalamatabukten. Men nere i hamnen satt vi i lä på Tasty där vi nu var stamgäster, kastade ut bröd till fiskarna och studerade slagsmålet om bitarna.

På kvällen åt vi middag på Flisvos nere vid hamnen eftersom Maken hade sett en skylt som utlovade stifado där. Och jag begick årets tsipoúra, grillad.


Torsdag. En tidig morgonbuss tog Maken och mig till Risómilos, där vi skulle byta till en buss mot Pylos. Vi kom fram kvart i nio till Risómilos, som består av några hus runt en trevägskorsning. Ett urgammalt, fullständigt äkta grekiskt kafeneíon fungerar som busstation.

 

Risómilos. Peloponnesos.

Risómilos.

 

Busskonduktören hade sagt att bussen till Pylos skulle gå enniámisi, halv tio. Men när kaféägaren, som såg lika åldrig ut som kafeet, förstod att vi skulle vidare till Pylos höll han upp alla tio fingrarna. Bussen gick alltså klockan tio. Nå det var bara att vänta. Efter ett tag kom kaféägarens fru ut och började förhöra sig med en flicka som också väntade på buss. Vart skulle hon? Jaha, till Koroni. Så fina skor hon hade, guldfärgade. Vad kostade de? Jaså 50 euro. Jaså vi var från Sverige. Och hur gammal var då jag? 67 år! Hon var själv 78 berättade hon. Och hur gammal var flickan? Jaha, 21 år. Tills slut kom bussen, tjugo minuter över tio. Men vad är väl tid. På ett kafeneíon lever man här och nu.

Pylos är en fin liten stad med ett vackert, nästan elegant torg med arkader runt om. Där slog vi oss ner med var sin Mythos och toast medan vi väntade på att åskregnet, som börjat ösa ner, skulle gå över. Och efter en stund sken solen och vi kunde gå ner till vattnet och beskåda Navarinobukten där världshistoriens sista sjöslag mellan segelfartyg stod den 20 november 1827. En mindre engelsk/fransk/tysk flotta hade blockerat inloppet och stängt in hela den turkiska flottan för att tvinga fram en fredsförhandling.

Man hade tänkt sig en begränsad autonomi för Grekland, vilket turkarna inte ville gå med på. De var i färd med att grundligt besegra de sinsemellan stridande grekiska trupperna, Men så öppnade någon på de turkiska skeppen eld och den engelske befälhavaren lord Codrington beordrade moteld och större delen av den turkiska flottan förstördes. Utan det slaget hade Grekland inte blivit Grekland.

 

Navarinobukten. Pylos. Peloponnesos.

Navarinobukten.

 

I alla fall inte då. Så vi klappade Navarinobukten och jag kände att ett av målen med årets greklandsresa var uppnått. Hem tog vi taxi. Fyra mil till Koroni för 32 euro. Det var det värt.

Fredag. Stranden nedanför hotellet var full av inblåst tång och brandrester, men om man gick några hundra meter bort var stranden ren och vattnet klart.

Det var vår sista hela dag i Koroni och vi ville gå upp till klostret en gång till. Nu kände systrarna igen oss. En av dem pekade på porten till trädgården. iperdexiá, tyckte jag att hon sa, så vi gick in och klättrade upp på det höga fästningstorn som låg längst bort till höger i trädgården och fick en fantastisk utsikt över hela Koroni och havet runtom. Vi stod mitt på tornplattan och vågade knappt röra oss. Några stängsel fanns där inte.

På kvällen gick vi än en gång till Flisvos. Resten av sällskapet åt tsipoúres och jag åt musslor. Nästa dag skulle vi resa, så litet vemodiga var vi. Vi tyckte om Koroni. Vi hade trivts på vårt hotell vid Sagastranden - litet mackel hade det väl varit, men allt hade blivit åtgärdat när vi sagt till. Och eftersom så få i Koroni talade engelska hade jag kommit loss och vågat använda det lilla jag kan av grekiskan. Vi hade känt oss hemma.

Kanske skulle vi komma tillbaka någon gång, till Koroni eller kanske till Kardamilli på andra sidan bukten. Vi hade ännu inte fått se Mistrás, eftersom utflykten dit ställts in för brändernas skull och det varit bökigt, och dyrt, att hyra bil. Till Mistras skulle jag vilja komma medan jag ännu har sinnet fullt med bruk.

Men i vår reser vi till Rethymnon, till hotell Fortezza, för att vara med om den grekiska påsken. Och dit är det bara ett halvår.

Caina

 

Peloponnesos på Kalimera »





HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera