Fyra vårveckor på Sifnos och Syros

16 maj - 11 juni

Först vill jag säga, varmt tack till er som stöttade mig inför mitt livs första stora ensamresa. Det betydde mycket, som att ha ett lager goda tankar i ryggsäcken.

Början blev tuff. Regnigt, blåsigt, kallt. Fuktigt och rått. Jag bodde två veckor i Faros på Sifnos - en underbar liten liten fiskeby - och värmde mina frusna armar och ben med hotellrummets hårfön. Tack och lov, jag hade packat ned två långärmade tröjor. Var blå om läpparna än.

Balkongbordet och balkongstolen blev min räddning. Där satt jag med min dator - oftast inomhus bakom glasdörrarna - och såg ut över havet. Skrev och skrev och skrev. Lekte med akvarellfärger, lät vattnet rinna över pappret. Såg mönster i pappret, såg havet och den ofta grå himlen, såg så mycket, såg allt mer ju längre tiden gick ja, jag hade ju tid - inte minst som ensamresenär - att se, samla intryck och koncentrera mig. I regnets pauser skyndande jag mig ut, gick längs havet, utmed bergskammen till kapellet i havet (Crissopigi) eller klättrade uppför bland stenar och tistlar på berget i jakt efter täckning för mobiltelefonen.

Tack och lov, kylan stannade i luften. Hotellägaren var vänlig, en toppenkille. Han suckade över den högst ovanliga försommarkylan, men han var också lättad över regnet som efter en torr vinter och vår, i all hast, fyllde öns vattenreservoarer.

Butiksägaren i Faros, en äldre man, var hjälpsam och trevlig, en juvelerare bjöd på middag och berättade om det grekiska politiska samhällslivet för att inte tala om den norska kvinna som blev en vän.

Det var lugnt, tyst och stilla överallt. Rofyllt. Ja, det rådde inte trängsel någonstans, inte på flygplatsen, inte på båtarna, bussarna ja, inte ens de stunder som solen tittade fram.

Sista natten på Sifnos bodde jag i Kastro på andra sidan ön i ett hus intill klippkanten som stupar rakt ned i havet - även här med utsikt över ett kapell på en klippa i havet. Det var, för mig, en underbar känsla att se havet från ovan ja, att tillbringa ett helt dygn där, sova, äta frukost och skriva.

Så var det dags för nästa ö. Syros. Jag blev störtförälskad. En underbar ö. Jag har varit där förr, men bara sett en bråkdel. Bodde i byn Kini som är lugn, men likväl i rörelse. Tavernor. Inga turistshopar. Och en härlig strand.

Jag bodde i det bästa rum jag någonsin haft i Grekland. Egen altan, stora fönster med havsutsikt, litet kök, skön säng och ja, helt enkelt otroligt personligt och charmigt. Dessutom är ägaren Gabriella (en tysk kvinna) och hennes man Kostas så jättevänliga och generösa, att jag kände mig hemma direkt.

För att inte tala om "mina" två ibland fler katter som kom och höll mig sällskap så fort jag var hemma.

 

 

Och så förstås, regnet drog sig nästan tillbaka. Liksom vinden. Solen sken allt mer pålitligt, fast vädret var fortfarande lite ostadigt, kvällarna var ofta riktigt svala. Strumpor och jeans.

Jag stannade på Syros i nästan två veckor. Besökte Ermoupolis, som är öns bubblande hjärta, flera gånger. Drack frappe på torget nedanför parlamentsbyggnaden, vandrade i den västra delen av staden med sina italienskinspirerade hus och inte minst, strosade bland gränderna i Ano Syros - gamla staden - i Ermoupolis.

Åt middag längst upp i norr, i en pytteliten by, St Michel, med två tavernor. Solnedgång över havet. Och månljus över vägen. Gnistrande hav. Har sällan sett någonting så vackert.


Ett annat estetiskt äventyr var gå längs bergskanten från Kini till nästa strand, Delfini. En sagolik meditativ upplevelse, inte minst med Enyas musik ur mp3-spelarens öronsnäckor. Och jo, jag försökte mig på en vandring längs en tänkt led, men gick vilse.

Jag älskar små grekiska öar. Lugnet. Friden. Att bo där några sommardagar, veckor och kanske även månader vore ljuvligt. Men på Syros kan jag - nästan, kanske jo, möjligen - tänka mig att bo en vinter. I Ermoupolis finns nämligen ett utbud av kultur, folkliv och rörelse inte minst i den stora hamnen.

Kanske är det känslan av "storstad" i Ermoupolis som ger hela Syros sådan särskild rymd, frisk tankeluft eller hur jag ska beskriva känslan. Oberoendet, kanske. Turisterna finns, men öns befolkning klarar sig på egen hand.

Avslutningsvis. Om de första två veckorna var krävande, så var det två sista veckorna helt fantastiska. Jag njöt och njöt och njöt av havet, himlen och bergen, samtal med nya vänner ja, att bara vara.

Att komma hem, efter fyra greklansveckor, var inte lätt. Tvärkrock mellan det stora blå på min näthinna och det intensivt gröna här hemma. Att, efter några timmars flygresa, byta de inre bilderna gjorde nästan fysiskt ont. Men sakteliga, vardagen tar över och färgerna blandas, blir till samma bild.

Hälsningar Ninni

Sifnos på Kalimera » | Syros på Kalimera »





HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera