Kreta, Naxos och Aten, 2-20 oktober 2008
 |
|
Naxos. |
Som jag skrev hade vi med oss en bok som hette "Aten och Kykladerna" på resan. Den var tänkt som guide till resans sista dagar i huvudstaden, och när Janna köpte den hade hon ingen aning om att vi skulle få nytta även av ö-delen.
Men visst är det Naxos som syns på bilden. Älskade, trevliga, lagom stora, upplevelserika, mysiga, perfekta, magnifika Naxos. Under vår Kretavecka letade vi alltså ständigt efter en plats med grekiska, varma stränder och frid. Vi fann intet. Efter att ha kommit till insikt om att stranddelen saknade betydelse såg Janna lösningen - Kykladerna.
Ombord på en liten katamaran, med vågor som slog upp mot rutorna och människor som spydde både till höger och vänster om oss, skumpade vi norrut.
När Panos från Pension Sofi hämtade oss i hamnen, psykiskt mörbultade från resan och fysiskt från bacillerna, kände vi direkt at vi hamnat rätt. Det kändes som att komma hem.
 |
|
Naxos. |
Det är svårt att välja bilder, dagarna på Naxos förtjänar ett eget resebrev. Ön var så vacker i oktober. Sanden yrde på folktomma stränder, gränderna som vanligtvis porlar av turister rymde bara greker, oss och fridfull tomhet. Vågorna fräste ilsket över den stenlagda promenadvägen mot portaran.
Vi tuffade runt på ön i en liten bil, med långbyxor
och varma tröjor. Stannade när vi kände för det, tittade
på det som föll oss in just där och då. Här
på bilden jagar en ensam liten korp iväg fem stora rovfåglar
medan molnen hotar att göra bergen blöta.
 |
|
Naxos stad. |
Vi köpte hård kattmat och strosade i Choras gränder i timmar varje dag. Matade pipande kattungar, lärde känna tuffa unga kattpojkar och pratade med hur många hundar som helst. Flera katter hade det bra, men visst kämpade många för livet. Inte minst den lilla nyfödda kattungen som vi tyvärr såg dra sina allra sista andetag intill sina lekande syskon. Det var hårt, det var hjärtskärande och det var ledsamt. Men samtidigt, det kändes i alla fall som att vi hjälpte till en aning, ibland.
 |
|
Pension Sofi i Naxos stad. |
På dagarna lagade vi vår egen lunch. Tänk att maten smakar så gott när solen skiner, man har valt fetaosten själv från en disk med många sorter och tomaterna är precis så mogna som de bara är i Grekland.
På kvällarna åt vi på tavernor som snart skulle stänga för säsongen, njöt av att turista där få andra svenskar var, läste om grekiska gudar och slappade i allmänhet.
 |
|
Akropolis i Aten. |
Sista grekiska anhalten, innan Paris tog vid, var Aten. Janna hade varit där tidigare, men bara över dagen. Lasse hade aldrig tidigare besökt staden.
Aten är en stad där man kan vara hur som helst, se ut hur som
helst och göra i stort sett vad man vill, utan att någon lyfter
på ögonbrynen. Åtminstone upplevde vi det så.
Vi shoppade på Ermou, såg slummiga stadsdelar med missbrukare
i klungor, spanade in det rika folkets fikastunder bland designbutikerna.
En stund hade vi en hundkompis som följde efter oss innan han råkade
springa in genom svängdörrarna till ett fint hotell till personalens
förvåning.
Vi avnjöt mysiga middagar, upplevde ett regn som översvämmade Plaka och hade utsikt över Akropolis från vårt halvsunkiga hotell Adonis.
Vi upplevde Aten, komprimerat på få dagar och med värk i fötterna. Vi längtade efter Naxos. Efter stillheten, havet och den delen av Grekland som är vår absoluta favorit.
Tack för den här gången,
Janna (Janet)
och sambon Lasse