Två veckor i Kokkari på Samos. Del 3.

Två svettiga hjältar kommer fram till Vourlites. Vi passerar en restaurang där det sitter gott om folk, men fortsätter in mot byn för att se den. "Eller ska vi äta först?" säger jag. Mittemot busshållplatsen ligger en till restaurang. Skugga, vinrankor, blå stolar, inga andra gäster. Värdinnan berättar vad de har för mat och vi väljer på måfå det som låter gott. Det blir perfekt. Jag får vinbladsdolmar med härligt syrlig yoghurt till.

Öl i Vourlites - och här har jag ändå pustat ut i 10 minuter!

Vi ser oss omkring i Vourlites och vandrar tillbaka. Tillbakavägen är lätt. Vi känner igen vägen och det går neråt. I övermod gör vi missen. Bestämmer oss för att ta en annan väg ner till Kokkari. När vägen delar sig väljer vi den riktning som verkar mest logisk. Går och går och går. Solen steker, det är eftermiddag och vi ser Kokkari. Snart är vi framme.

Utsikt över Kokkari - snart är vi där, tror vi…

Med ens tar vägen slut. Backe ner med sten och grus och buskar till vänster. Till höger ett stup. Sonen surnar till.

"Vi går nerför backen, mamma! Det är bara att gå nerför backen!"
Nej, säger jag. Tänker rasrisk, ormar, taggbuskar mot bara ben… Vi får vackert vända och gå tillbaka. Sonen släpar benen efter sig, vägrar dricka. Jag är lika trött, men försöker hålla modet uppe.

"Ångrar du att vi gick till Vourlites?" frågar jag när vi närmar oss Kokkari på riktigt. Nej, det gör sonen inte. Inte jag heller, men jag rekommenderar att starta tidigt på morgonen. Det tog oss två timmar att gå upp till Vourlites och två och en halv timme tillbaka med felgången.

Om man inte vill vandra långt kan man ta en kort tur ovanför Kokkari. Samma startpunkt som mot Vourlites, men ta åt vänster mot Mytilini i stället för mot Vourlites. Sedan följer man grusvägen som slingrande går förbi ett hus med skällande hundar, ett litet kapell och olivlundar. Ibland delar sig vägen, men oftast är det vänster man ska välja… Bästa kartan är Samos Road edition 210.

Västerut
Trafiken är lugn på Samos. Vi hyr bil två dagar. Första turen går västerut. Vi åker till Potami vattenfall som vi besökte förra sommaren. (Se resebrev från 2007.)

Potami vattenfall.

Vi kommer dit tidigt och är ensamma i det svala vattnet. Ser två stora paddor, en av dem håller jag på att sätta handen på där den vilar på klippväggen. Den kommer förskräckt hoppande mot mig innan den landar med ett plask i vattnet! Neonturkosa sländor flyger bland neriumbuskarna.

Den här gången har vi en vattensäker kamerapåse med oss. Lätt att få ner och upp kameran när vi vill ta bilder - fast djuren är för snabba. När vi är tillbaka till utgångspunkten har folk samlats. En grekisk kvinna bjuder på söta kakor.

Bilturen går vidare söderut över bergen. Kaffepaus i Leka med fin utsikt från torg. Promenad i Kastania. Strax innan Marathakambos slingrar sig en stor orm över vägen. Ormen är större än ordinär svensk huggorm. Skimrande grågrön, säger jag. Grå, hävdar maken. Jag är glad att vi inte mötte den sådan på väg mot Vourlites…

I Votsolakia passerar vi "vårt hotell" Pelagos från förra sommaren. Vägen in till centrum verkar jättelång när vi sitter i bilen. Samma väg som vi gick nästan varje kväll.

I år fastnar jag och min man för lugnet i Limnionas där vi äter lunch innan vi åker vidare mot Drakei. Vägen till Drakei slingrar sig och det går uppåt, uppåt. Inga vägkanter, ordentliga stup. Dessbättre inte heller mycket trafik. Vi parkerar bilen och tar en promenad genom byn. Det är vackert, det är lugnt. Inget pjöller! Inga souvenirbutiker. En bar, en affär, kyrka, rumsuthyrning, citronträd, hus, blommor. Det blir kaffe och glass på Kostas bar. Jag får en ouzo. Värdinnan berättar vilka öar vi skulle ha sett om det inte hade varit soldis.

Samos stad
En förmiddag tar vi bussen till Samos stad. Kliver lite vilsna av, men går åt vänster och passerar snart marknaden och hittar det arkeologiska museet. Vi stannar utanför och jag läser högt för familjen ur Kalimera-guiden. Barnen flackar med blicken, lyssnar inte alls - jag blir smått irriterad, tills jag också ser den… Sköldpaddan!

En sköldpadda kryper fram ur busken...

Busken han kryper fram ur är misstänkt likt en cannabisbuske. Sköldpaddan verkar hur som helst glad och nöjd. Vi går in på museet där man kan se kourusstatyer och andra gamla lämningar.

Det är billigare i Samos stad än i Kokkari och det finns vanliga affärer, järnhandlar, klädaffärer, inte bara souvenirshoppar. Vid tvåtiden börjar affärerna stänga för eftermiddagen. Det har vi förstås inte tänkt på och vi har redan hunnit med en lättlunch. Nästa buss till Kokkari går inte förrän kl 17. Det blir taxi tillbaka. Det kostar 10 euro och taxichauffören kör lugnt och sansat. (Vi jämför med en nära-döden-upplevelse på Rhodos.)

Österut
Sonen och jag har pratat om att vandra till Mytilini och ta buss tillbaka. Jag tror att det hade blivit en tuff vandring och inte lika vacker som till Vourlites. I stället åker vi bil dit hela familjen. Mytilini är en större by än vad jag har förstått och väldigt oturistisk. Vi besöker det paleontologiska museet där vi ser uppstoppade djur från hela världen, mineraler och skelett. Vi stannar till i Pythagorion konstaterar liksom förra sommaren - vad är charmen med Pythagorion?

Vi fortsätter till Psilli Amos 1. Len sandstrand med Turkiet mittemot. En liten holme mellan som ståtar med grekisk flagga, så att vi tydligt vet vart den hör. Vi åker vidare till Posidonio där det blir lunch vid vattnet på Restaurant Posidonio. Trevligt läge, men annars lite överreklamerat. Vi provar auberginsallad, ganska smaklös, men fylld paprika är gott som alltid.

Restaurang Posidonio - överreklamerad?

Sista morgonen går vi ner och badar i havet. Vattnet är för första gången kav lugnt. Vi lämnar Samos med saknad, men är ganska ense. Det blir vandringar på en annan ö nästa sommar.

Aina, Huddinge

Samos på Kalimera »

Börja om »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera