Min resa till Donoussa

Det var fruktansvärt varmt att gå. Det kändes som om skosulorna skulle smälta på asfalten. Jag hade lånat pappas löpskor då jag hade ett myggbett på hälen som gjorde att jag inte kunde ha mina egna. Av någon anledning är jag allergisk mot just grekiska mygg, blir jag biten får jag stora vätskande blåsor, inte så roligt.

Vi var på båtluff i den Grekiska ögruppen Kykladerna, och för tillfället på den lilla ön Donoussa som har endast 160 bofasta. Efter flera dagar på favoritstranden Kedros bestämde vi oss för att gå till stranden Livadi som omväxling. Pappa och hans fru Sofia hade varit där förut, men för oss barn var det första gången.

För att ta sig ner till stranden Livadi är man tvungen att gå en timme. Ungefär en tredjedel av vägen kan man gå på asfalt, på den stora vägen som går runt ön. Sedan är det stigar som gäller. Smala, steniga stigar som bitvis är väldigt branta. Jag lyckades på något sätt klara mig från att trilla, även om jag fick lite träningsvärk av att spänna musklerna i princip konstant under en halvtimme. Det var värt det för stranden var fantastiskt vacker. Och vågorna var skyhöga.

 

 

Vi låg och guppade i vattnet i säkert en timme, väntade på de perfekta vågorna. När de kom gällde det att vända om och börja simma. Vågen plockade upp oss och bar oss långt in mot stranden. Bodysurfing av högsta klass! När vi hade åkt så långt vi kunde komma på vågen skrek alla "här är jag! Här är jag!" och sträckte armarna över huvudet så att vi kunde se att alla fortfarande levde. Alla klarade vi oss.

Vid halv fyratiden plockade vi ihop vårt pick och pack (bastmattor, handdukar, böcker och strandtält) och satte igång med en bergsbestigning version light för att ta oss upp till bergsbyn Mersini, där vi åt lunch i den fantastiskt mysiga restaurangen Tzi-tzi. På ön Donoussa ska du vara glad om du får en meny, oftast läser de bara upp dagens maträtter på bristfällig Engelska och så får du försöka hinna med och höra vad de säger. Efter lunchen var det dags att gå hem. Som tur var är det nerförsbacke hela vägen hem, så det var inte så jobbigt. Det var på vägen hem vi tog bilden ovan.

Promenaden ner till Livadi var höjdpunkten på min resa och jag hoppas på att få gå dit fler gånger. Helst när vågorna går höga.

Hälsningar Ellen (som skrev detta till en kurs på Gymnasiet, uppgift reseminne)

 

Donoussa.

Pappa, jag, Alberts tjej Rebecka, Albert, Ludvig, Sofia och Signe.

 

Donoussa på Kalimera »





HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera