Åter till Santorini. Del 1.

Santorini får ytterligare ett besök

Jag kom ihåg att jag, som så många andra, blev ganska imponerad av det dramatiska landskapet på denna mytomspunna ö. När vi traskade runt i Fira och Oia fick man nästan en känsla av att vara på en planet från någon Star Warsfilm. Dock var det några saker vi missade förra gången: Vi tog oss aldrig ner till hamnen i Fira. Vi såg aldrig solnedgången i Oia. Detta skulle vi inte missa denna gång.

När vi klev av planet slog den grekiska värmen och de grekiska dofterna emot oss. Det är en speciell doft i Grekland. Jag vet inte vad det är men den går inte att ta miste på. Väl framme vid hotellet i Kamari packade vi upp för att sedan återstifta bekantskapen med staden. Vi gick förbi vårt gamla hotell, som fanns kvar men var ombyggt. Vi pallade granatäpplen och gick runt i butikerna. Givetvis intog jag den obligatoriska Pina Coladan, ackompanjerad av vågornas brus och den ständigt närvarande grekiska musiken. Musiken ja; Jag älskar den grekiska maten, jag älskar naturen, klimatet och tempot, men musiken… den är riktigt hemsk.

Upp med bussen till Fira. Här har stämningen ändrats. Om det var exploaterat när jag var där för åtta år sedan, så var det inget jämfört med nu. Det var packat med människor från hela den industriella delen av världen. All form av "genuin känsla" vägrade att infinna sig, den fick helt enkelt inte plats.

Detta var dock inte något vi hakade upp oss på någon längre tid utan traskade iväg mot hamnen. Givetvis kände vi till att man kunde ta en åsnetur ner till hamnen och tillbaka, men vi hade bestämt oss för den hårda vägen…vi gick. I min sedvanliga naivitet tänkte jag att vi skulle stöta på ett och annat strävsamt packdjur med en gladlynt turist på ryggen. Så var det inte; Det var armégrupper med åsnor - horder - som med en invasionsstyrkas rörelseenergi gick till frontalattack mot våra svaga positioner. Vi fick ständigt kasta oss intill muren och vrida in tårna, samtidigt som vi gjorde tappra försök att undvika trampa i dessa fromma kreaturs efterlämningar.

Nu hände något jag alltid hoppas undvika i Grekland. Det började när vi tog ett bad i havet och märkte att temperaturen i vattnet hade sjunkit. Efter ett tag blåste det upp och solen kröp bakom ett tjockt molntäcke. Där skulle den stanna, i stort sett resten av vår vistelse. Nu hindrade det inte oss från att åka runt ön på en hyrd fyrhjuling eller att beskåda antika Thira. Men är man i Grekland i början av september vill man ju ha sol.

På fredagen skulle vi se solnedgången i Oia. Av detta blev givetvis inget. När vi knallade ut efter frukost kom regnet, skyltdockorna i affärerna hade iklätts stickade tröjor och de flämtande solstekta hundarna lös med sin frånvaro. I stället för att inta ett gott vin i Oia den kvällen fick vi undvika att bli nerstänkta av passerande bilar.

Detta var motsägelsernas resa. Vädret var bra sedan dåligt. Hotellet var fint men utsikten usel. Duschutrymmet var underbart men det fanns ingen klyka att hänga duschmunstycket på. Maten var god ibland, sämre andra gånger. Min fåniga halmhatt gick sönder, men å andra sidan hade den överlevt tre resor tidigare. Jag kan inte säga att jag är besviken på resan men jag kan heller inte säga att allt bara var sådär fantastiskt.


Resebrevet fortsätter »





HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera