Karpathos med nya ögon. Del 1.

Vi som reste denna gången var förutom jag själv och mina nu vuxna barn David och Erika även min relativt nyblivne make Fred, från Kanada. Det skulle bli hans första besök i Grekland, och vi andra hoppades givetvis att han också skulle falla för Karpathos precis som vi har gjort. Det är också p g a Fred som vi inte har kommit ner till Karpathos på två somrar. Separation från tidigare förhållanden, flytt samt pendling kors och tvärs över Atlanten har gjort att både tid och pengar har gått åt till annat än Greklandsresor. Men nu var det dags, äntligen! Tre hela veckor på Manos Plaza, sämre kunde det ju bli.

Hotellet kände vi till, så till vida att det ligger ovanpå restaurang Romios, som är en av våra favoriter ända sedan den allra första måltiden på Karpathos för sex år sedan. När man äter på Romios och vill uppsöka damrummet, går man igenom hotellets reception, och receptionisten Luisa brukar ofta sitta ute på restaurangen när hon har litet att göra. Nu satt där dock en främmande dam, så jag måste bara fråga om Luisa hade slutat. Fick det nedslående beskedet att hon hade drabbats av cancer och var inlagd för behandling. Det var mycket tråkigt att höra; vi har haft många trevliga samtal under åren. Hoppas det går bra för henne. Vi hade två studios på tredje våningen, med strålande utsikt över bukten och hamnpromenaden. Rejält stora rum, med tv och hårtork. Vi möblerade om litet och bar in bord och stolar från barnens rum in till vårt, så vi fick gott om plats att sitta där alla fyra.

 

Utsikten från vår balkong i Pigadia.

Utsikten från vår balkong i Pigadia.

 

 

En dag av återseenden

Sedan gick vi ner till Romios och tog vår sedvanliga första lunch: en grekisk sallad och en iskall Mythos, äntligen! Så småningom gav vi oss iväg för att inhandla frukostattiraljer. Första stoppet på vägen blev vid Acropolis, där vi stannade och pratade en stund med ägaren Argirios, även kallad Archie. Vi har kontakt via Facebook, så han visste att vi skulle komma, och han sa att de flesta i det "gamla gänget" var kvar.

Förra gången vi var nere, för tre år sedan, bodde vi en månad på Blue Sky apartments, som ligger vid taxitorget. Kortaste vägen ner till cafégatan gick via Ulof Palmes gränd, dvs förbi slaktaren Manolis på hörnet, Mike's, Syrtaki, Ambrosia Sokakis och kemtvätten, och sedan stod man i hörnet vid Acropolis. Den vägen gick vi flera gånger om dagen, och stannade ofta och pratade med alla utefter vägen, inklusive slaktaren och kemtvätterifamiljen. Erika var då 17 år, en lång och ståtlig blondin, och fick stor uppmärksamhet från det manliga släktet.

Hon var dessutom ofta ute och dansade till sent på nätterna, och vaknade inte till förrän framåt lunch. När vi andra gick ut på förmiddagarna, frågade stadens unga män ofta efter Erika och fick svaret:" hon sover!" Så det dröjde inte länge innan hon fick epitetet "Sleeping Beauty". Och eftersom jag är mor till henne, så blev jag kallad Mama av de unga gossarna på Acropolis. Vi hade inte räknat att de vi inte har haft fortsatt kontakt med skulle komma ihåg oss; det var ju ett bra tag sedan och de måste ha träffat tusentals turister sedan dess. Men när vi hade handlat och passerade den lilla kiosken vid taxitorget, vänder sig en ung man om, brer ut armarna och ropar:" Mama!" Det var Giannis, som var bartender på Acropolis sist vi var nere. Han presenterade oss för sin egen mamma, som satt i kiosken, och vi pratade en stund om vad som hade hänt sedan sist. Så gick vi hem, packade upp litet grand och försökte sova en stund.

Framåt kvällen klädde vi upp oss och gick ner längs hamnpromenaden. Då hörs ett rop uppifrån Acropolis:" Mama!!!" Där stod Michelangelo med utsträckta armar, så vi gick upp och hälsade på honom och AJ, som hör till kvällspersonalen. Eno på La Corte fick syn på oss och vinkade, så vi gick dit och hälsade och presenterade Fred där också. Sen var det Vasilis tur, på Ambrosia Sokakis. Han hade messat och erbjudit sig att hämta oss på flygplatsen, men vi hade redan bokat busstransfer. Dessutom fanns det ingen chans att få plats med allt bagaget i hans bil. Puss och kram och välkommen, och så kom ägarinnan Carole och hälsade välkommen tillbaka. Hon kommer från Kanada, så hon och Fred hade en del att tala om. Några steg till, så står man vid Mike's restaurang, och där blev det mera puss och kram och välkommen från Minás. Jag frågade hur det var med Manolis, och fick beskedet att han har kommit hem från sjukhuset efter sin hemska olycka, då han somnade vid ratten och körde utför ett stup mitt i natten.

Vi gick vidare till Blue Sky och tog backen upp för att visa Fred var bageriet ligger, där vi brukar köpa frukostbröd. Uppe på torget håller man på att bygga ett stort hus, så det är inget torg där längre. Gick gränderna ner till Faros, för att presentera Fred för Ilias, och för att ta en mycket god ouzo innan middag. Oj, vad skönt det var att sitta där igen och se ner över vattnet! Här har vi tillbringat många trevliga timmar, och samma gubbar satt där som sist... Det är inte många turister som hittar hit, av någon anledning. Uppifrån är det litet knepigt att hitta vägen, men nerifrån ser man en stor skylt i trappan. Kanske själva trappan i sig är avskräckande. Själv föredrar jag att gå övervägen just för att undvika trappan. Utför går det däremot bättre…

När magarna började skrika var det dags att gå bort till Pelagos, där vi blev omkramade av familjen Panaretos och Flourios, och Fred blev välkomnad in i familjen. Manolis Panaretos visade sig ha bott i Montreal samtidigt som Fred gjorde det, till och med i samma kvarter, så de hade mycket att prata om. När slutligen Xronis och Flourios började spela och sjunga, såg jag hur mycket Fred uppskattade musiken. Då kände jag mig mycket lugnare inför tanken på framtida Karpathosresor. Tänk, om han inte hade gillat det!

 

Flourios och Xronis på Pelagos.  Karpathos.

Flourios och Xronis på Pelagos.

 

Vi åt en mycket god och riklig middag, och eftersom det var Erikas födelsedag, bjöds vi på pannacotta till dessert. När vi skulle gå hade Andreas från Zephyros kommit dit, så det blev mera kram och välkommen och presentation, men så småningom började vi gå tillbaka mot staden. Till vår förvåning upptäckte vi att de rörstumpar med kablar i, som vi har snubblat över i flera år längs vägen, har vuxit upp och blivit stiliga gatlyktor! Framme vid kompasstorget hörs återigen ropet: "Mama!", och från Pot Pourri kommer Sakis, som tidigare tillhörde gänget på Acropolis. Han har förärats en egen idolgrupp på Facebook (Fantastic ladies!!!), och han berättade att han hade sett mitt inlägg där. Fortsatte Karpathosgatan ner och slank in i guldsmedsaffären för att hälsa på Mimis och Connie och deras nya hund, förmodligen öns enda chow-chow.

Vid det här laget hade vi träffat fler vänner och bekanta än vi hade räknat med, så här första dagen, men det var inte slut ännu. Jag hade hört att min vän Nikos, som för många år sedan jobbade på Acropolis, hade öppnat ett eget café i hörnet där La Scala låg tidigare. Jodå, där låg det. Agnadi hette det. Och där kom han, tog mig i famn och sa på grekiska: "Hur många år har du varit borta härifrån? Jag har tittat efter dig varje sommar och undrat om du har varit här och jag har missat dig!" Vi hade tårar i ögonen båda två, så känslosamt blev det… Nåja, jag presenterade Fred som orsaken till min bortovaro, och vi satt en stund och pratade om vad som hänt sedan sist. Nikos erkände att han så smått har börjat åtminstone fundera på att skaffa sig en dator och kanske till och med lägga upp en hemsida! Till slut gick vi hem till hotellet, och satt en stund på balkongen med varsitt glas vatten och pratade igenom dagen.


Fredag

Jag drömde att det regnade. Efter ett tag vaknade jag till och upptäckte att det faktiskt gjorde det; luftkonditioneringsanläggningen spottade vatten på mig! Steg upp, stängde av apparaten, flyttade kuddarna till fotändan och lade mig åt det hållet i stället, och somnade om.

Vi var fortfarande rätt trötta efter en lång resdag och ingen sömn alls natten innan, så vi bestämde oss för att ta en lugn inledning och tillbringa förmiddagen vid poolen. Packade ihop badkläderna och gick bort till hotell Nisiá, för att mötas av ropet: "Mama!" Sakis jobbade där också… Solade och badade litet försiktigt för att inte bränna oss, och gick sedan till Acropolis för lunch. Världens godaste caesar sallad har de. Eftermiddagen tillbringades på internetcaféet Traffic, där Fred kunde kolla sin dator. Trådlöst internet kostar inget där, men man förväntas ju beställa in något. Innehavaren Vasilis är född i Montreal, så han och Fred utbytte erfarenheter. Middagen intogs på Mike's, där damerna åt varsin utsökt giovetsi och herrarna tog varsin inte mindre utsökt lammrätt. Fred talar fortfarande med drömmande blick om just det lammet i rosmarinsås… Efteråt bjöds damerna på varsin ouzo. Herrarna, som inte nyttjar alkohol, fick varsin klubba.

Tog den sedvanliga kvällspromenaden efter middagen. Gick in i skivaffären och pratade musik en stund, och frågade om han hade något nytt av Remos, men fick svaret: "Nej, jag tror att du redan har allt av honom". I stället köpte jag en skiva med Onirama. Jag berättade att vi hade sett Giorgos Dalaras i Uppsala, och den fantastiske lutspelaren Michalis Tzouganakis, så då plockades det fram ett par skivor med honom också, varav jag köpte en. Gick ut på piren och beundrade stjärnhimlen och njöt av mörkret och värmen. Innan vi gick hem tittade vi in på Agnadi för en kvällskaffe. Nikos berättade om hur det hade gått till när han hade fått tillstånd att hyra lokalen och hur det är att ha sitt eget ställe. Han har öppet året runt, och har inrett övervåningen till ett spelrum, så att öns ungdomar har någonstans att hålla till under vintern.

Följande dagar

Fred är översättare och får sina uppdrag via internet. Rätt som det är säger det pling i hans mobil, och då är det ett jobb som måste göras tämligen omgående, så det är svårt att planera i förväg. De dagar han måste jobba gick oftast barnen och jag till poolen på förmiddagen. Nisiás pool är omtyckt inte bara av turister. Nästan varje gång vi är där, träffar vi någon Pigadiabo vi känner, så vi tar en fika och pratar en stund. När vi hade fått nog av sol framåt eftermiddagarna, strosade vi runt i staden eller satt på något café.

 

 

En av de första dagarna fastnade vi på La Corte och pratade med Giorgos, och där kom helt plötsligt Aris, som är en speciell bekantskap. Förra gången vi var nere jobbade han på La Corte, och en dag sa han att han kände igen mig sedan tidigare. Han hade serverat mig och Riitta på Athinon Arena i januari, när vi hade varit där och sett Antonis Remos och Marinella! Vi måste ha gjort ett outplånligt intryck… I år jobbade han i Amopi, men var nu inne i Pigadia och hälsade på en stund. "Jag hörde att du har varit i Kanada. Bor du där nu?" frågade han, varpå jag förklarade vad som hänt sedan sist. Sen har jag undrat vem som har talat om för honom om mig och Kanada, och jag TROR att jag vet vilken väg pratet har gått. ;-)

Kvällarna avslutades antingen på Pelagos - om vi hade ätit middag någon annanstans, tog vi in något att dricka medan vi lyssnade på musiken och umgicks med vännerna i pauserna - eller på Agnadi med något att dricka (!) och trevligt småprat med Nikos och andra bekanta som dök upp. Ibland var vi både på Pelagos och på Agnadi. Varför välja antingen-eller?

Första helgen tog vattnet slut! Vi köper vanligtvis bara en sexpack vatten första dagen, och fyller sedan på tomflaskorna i närmsta källvattenkran, men nu kom det inget vatten! David gick runt till de olika tappställena men det var lika illa överallt. På väg till Pelagos den kvällen hörde vi ett förtvivlat jamande, och där var en familj med kattungar samlade runt ett snustorrt tappställe. Vi gick bort till Asteras supermarket och köpte en stor flaska vatten, en liten skål och fyra kattmatsburkar, som sedan placerades på gatan. Vips fanns där mängder av törstiga och hungriga katter. Till vår glädje såg vi att vårt initiativ följdes av andra, så det var bara en gång vi behövde fylla på, annars brukade det finnas både mat och vatten där.

 

Törstiga katter på Karpathos.

Törstiga katter.

 

Nikos berättade senare att när vattnet tog slut en gång i våras, tog han en dunk och gav sig ut med bilen och letade. Han hittade vatten i ett tappställe på kyrkogården i Aperi! Sedan dess hade några näringsidkare gått ihop och satsat pengar på en vattenreningsanläggning, så det finns numera alltid rent vatten i kranen som sitter i den murade väggen nedanför fontänen.

 

Resebrevet fortsätter »





HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera